I samband med utgivningen av Camilla Läckbergs nya bok ”Änglamakerskan” har en liten diskussion om det jag kallar vardagsgegget i svenska deckare uppstått. Bokbabbel och jag har diskuterat saken i kommentarsfältet till hennes (aningen snällare) recension och i Aftonbladets recension anmärker Jenny Tunedal på hur enormt stort utrymme rena trivialiteter får i Fjällbackadeckarna. ”Det tar lika stort utrymme i anspråk att redogöra för en fikastund som för ett nervsammanbrott, en riktigt traumatisk barndom sammanfattas på ungefär lika många sidor som ett samtal med en sörjande anhörig eller en mysig hemmakväll” , skriver Tunedal och tja, hon har sannerligen inte fel. Läckberg är måhända störst och därtill rykande aktuell, men det är knappast så att vi kan skylla hela den överdrivet socialrealistiska tonen i svenska deckare på henne (det räcker väl med att hon ensam får stå i skampålen när det gäller deckargenrens uselhet och allmänt demoraliserande inflytande…). Nej, det vardagsgrå, tradigt igenkännbara är definitivt en hörnsten i den svenska deckarfloran. Hur kommer det sig att de mest triviala detaljer i vardagslivet – pålägget på frukostmackan, nya kaffemaskiner i fikarummet, meningsutbyten om förskolehämtningar – tar lika många sidor i anspråk som den faktiska deckargåtan? Och hur skiljer sig svenska deckarförfattare i så fall från sina anglosaxiska kolleger? Jag har ett par aningen polemiska tankar om detta. Att kalla dem hypoteser är nog att ta i, men hey, det tänker jag göra ändå.
1. Är det inte så att efterfrågan styr tillgång även i det här fallet? Svenska läsare vill läsa om sådant de känner igen – mer om det under punkt 2 – och fritid och vardag är heliga ting i Sverige. Ergo: livspusslande, bukfeta kriminalkommissarier med IBS, spänningshuvudvärk, döende schäfer och krisande tonårsbarn. Hemskt gärna lite knäckebrödssmuliga diskbänkar också, denna överlägsna symbol för socialrealism och vardagsliv.
2. Är det inte så att svenskar på det stora hela är väldigt mycket trygghetsnarkomaner? Man åker till Thailand för att grannarna hade så himla trevligt där i fjol. Helst samma ort och hotell också, så att man vet vad man får. Just detta, att veta vad man får, tycks vara centralt även i boksammanhang. Man läser det man ser på stranden eller topplistan och ser populariteten som en kvalitetsmarkör. (Vi elitister gör naturligtvis tvärtom..) Igenkänningsfaktorn, viljan att sätta nya saker i etablerade sammanhang, är förstås något djupt mänskligt och universellt. Jag tänker mig ändå att svenska läsare i större utsträckning än någon annan demografisk läsekrets låter just igenkänningsfaktorn vara avgörande i valet av lektyr. Om man ser till det så kallade svenska deckarundret – jag är ledsen, men jag MÅSTE lägga till det prefixet, för jag TYCKER det är befängt! – så tycks ju det motsatta gälla. Tyskar, amerikaner med flera söker sig till svenska deckare för att allt det som jag ser som aptrist vardagsgegga ter sig exotiskt och spännande för dem.
3. Är det inte så att svenska deckare alltid haft ett starkt inslag av vardag? I Maria Langs tidiga böcker mördas det förvisso friskt, och Christer Wijk får många chanser att lufta sina små grå på ett klart Hercule Poirot-inspirerat sätt inför andäktiga, och mordmisstänkta, åhörare. Men det ska inte stickas under stol med att det badas, äts och vardagskäbblas en hel del också. Skillnaden är väl att Langs litterära skapelser rör sig i en dåtid som i mina ögon blir pittoresk. Det, och att de diskuterar avhandlingar och modern litteratur istället för livspussel. Åtminstone i de tidiga böckerna.
4. Är det inte så att även anglosaxiska deckare som ett naturligt led i privatiseringen av det offentliga rummet – dokusåpor, livsföljetonger i tabloidpressen, jag, jag jag och döende b-stjärnor på bästa sändningstid – numera frossar i vardagsskildringar och privatliv? Skillnaden är, enligt min ack så blygsamma åsikt, följande:
a. De håller generellt sett högre klass vad gäller språk i allmänhet och gestaltning i synnerhet. Fredrik Reinfeldt och Stieg Larsson-fansen får säga vad han vill, det bara ÄR så, okej?
b. Även om visst utrymme ges åt vardagsgegg så tappar man aldrig fokus på intrigen. Berättandet känns mer som ett gediget hantverk i engelskspråkiga deckare (åter till punkt 4 : a).
c. Eftersom de flesta av oss svältfödda anglofiler inte befinner oss i Ruth Galloways saltängslandskap, eller för den delen Ruth Rendells London, finner vi alltsammans sehr exotisch. I det avseendet är vi precis som tyskarna som trängtar svenska mord, limpmackor och röda sommarstugor. Samma mekanismer, andra geografiska inriktningar.
Det tycks alltså som om vi har två grundtyper i deckarläsandet: de som aktivt söker sig till igenkänning och går igång på vardagskletet, och de som tror sig vara världsvana eskapister men i själva verket lika aktivt, fast kanske mer omedvetet, dras till utländskt och därigenom exotiskt vardagsklet.
Vad säger ni? Är jag något på spåren? Och vilken kategori tillhör ni?
Jag gillar ditt spår med att goda deckare (en del av dem engelska) lyckas få vardagsgegget att bli en viktig del av intrigen. Eller gestaltningen. Jag har själv så att säga inget emot vardagsgegg (skulle gärna ha mer av det i mitt eget liv till och med), men jag är helt emot vardagsgegg för vardagsgeggets skull. Det har så att säga inget egenvärde med knäckebrödssmulor och dagishämtningar. Men det finns ett värde i det om det ingår i gestaltandet. P D James tidiga (till exempel Ett opassande jobb för en kvinna) är fantastisk där, tycker jag. Hon brukar beskriva hur folk bor i nästan kala rum och bara äter ost och bröd till lunch, och så får man en vision av denna både torftiga och karaktärsfasta människa.
Precis, jag är inte per automatik anti-vardagsgegg – det handlar bara om huruvida det tillför berättelsen något, och huruvida det är välgestaltat. Bra exempel med PD James! Ett annat lysande exempel är Ruth Rendell, som i romanen Portobello (utkom häromåret) beskriver en man som blir besatt av en särskild sorts sockerfria karameller. Han köper dem varje dag, slaviskt, åker runt hela London för att hitta dem, och så småningom inser man att han är fullkomligt rubbad och att något så oskyldigt som karameller kan komma att orsaka en katastrof. Det är briljant gestaltat.
Har inte just läst den av Rendell, men annars är hon generellt ett ÄNNU bättre exempel än James. Hon är verkligen mästarinnan som lyckas få fram en ”helt vanlig verklighet”, och sen skruvar hon den så långsamt att man inte begriper att man har att göra med ett twisted mind 😀
På svenska är inte Inger Frimansson och Marie Hermanson så dåliga heller (särskilt inte den sistnämnda, även om hon sällan räknas som deckarförfattare).
Inger Frimansson och Marie Hermanson är två av mina absoluta favoriter inom svensk spänning. Bland annat just för att de är så hala, genremässigt. Och otroligt duktiga på att skapa täthet och oro i det vardagliga.
Jag tror definitivt du är något på spåren här med både gestaltningen och det ”exotiska”! Tyskarna vill läsa om knäckebröd och röda stugor, själv oooh:ar och aah:ar vi över tékoppar och kyliga brittiska stenhus!
Exaktamundo! 😀
Ja jag rynkar på näsan åt alla som semestrar i Sverige. Vad är de ute efter liksom.
Jag är ute efter bloggträffar när jag är där! 😉
Kan det inte vara det också att när det blir EN DEL av intrigen som Vix är inne på så kommer det oss faktiskt rätt mycket nrämare än när man bara rutinmässigt radar upp lite brödsmulor för att ge boken lite hederlig svensk vardag. När det bir en del av intrigen så snörs snaran runt halsen åt på ett sätt som gör det mer verkligt. ”Det kan vara din granne”-perspektivet, som då kryper på en snarare än att historien bara ”utspelar sig i tråk-Sverige”. Eller?
Jomen, exakt! Jag är egentligen väldigt förtjust i det vardagligt krypande, nära, men då ska det vara laddat med undertext och stigande friktion och bidra till själva deckargåtan. Diskbänksscener som bara finns för igenkänning i svennebananland och inte bidrar till krypande stämning däremot, de borde förbjudas. 😉
Och med det sagt så är det SÄLLAN jag läser svenska deckare, brittiska däremot…;) Jajamensan, anglofil-eskapism var det här. Tror definitivt du har en poäng även i att många i sverige vill känna igen sig.
Vilken utomordentlig genomgång, och ja, du är definitivt något på spåren här. Kanske började det med Sjöwall/Wahlöö?
Om de brittiska så gör ju Denise Mina detta på ett fantastiskt sätt, Paddys sockersug och jobbiga familj. Det är vardagsrealism men jag tänker inte på dte som vardagsrealism…. knäckebrödssmulor och dagishämtningar däremot, hu!
(Bra att få veta att Portobello är ny, tack.)
Tack! Jo, det är nog hos Sjöwall/Wahlöö som denna företeelse tar avstamp, även om det som sagt är en del vardagsbestyr även hos Lang.
Jaaa, Denise Mina är drottningen av relevant socialrealism! Även Karen Campbell (som du måste läsa!) är fab på detta.
Japp, den utkom 2009. Mycket läsvärd!
Haha, jag skuylle lägga Karen Campbell i min kundvagn på adlibris, men där låg hon visst redan. 🙂
Har inte läst Denise Mina faktiskt, men läser Campbell som bäst och gillar!
Åh vad kul att du gillar!
Kul ja, men knappast otippat 😉
fast det jag kan tycka med brittiska deckare är att de ibland är samhällskritiska. tex minette walters. svenska deckare kommer ur, och beskriver, medelklassen. här sker inga mord pga av arbetslöshet. här är inga afghanistanveteraner galna och hotfulla. och DÄR tycker jag att de anglosaxiska är så mycket bättre. samhällskritiken skänker en trovärdighet och en angelägenhet åt genren.
vilket ju kan förklara varför reinfeldt är så förtjust i de svenska deckarna: här är rummet den medelklass han vill intala sig att hela sverige består av, och de mord som begås är galna individer, inte ett symptom på ett samhälle i upplösning.
för att hårddra det lite:-) och för att parafrasera Michael Ende: svenska deckare är ”safe books”. de förändrar inget. brittiska däremot vågar sticka ut hakan och peka på sprickorna i fasaden. (om elly G platsar här vet jag dock inte än)
Klockren analys, Elisabeth! Som Agent Cooper säger i Twin Peaks: ”My God, I think you’re onto something!” 😀 Både Walters och Mina, och även min darling Campbell, är ju exempel på samhällskritiska deckare. Även my darling Ruth har ju en hel del samhällskritik i sina böcker och beskriver ofta svaga, på olika sätt alienerade människor som hamnat utanför samhället.
för att fortsätta tankegången: Arne Dahl är den enda svenska deckarförfattare jag kan komma på som överlag kritiserar samhället?
och just nu läser jag End of the wasp season och vrider mig över klassamhällets tillkortakommanden, det är så bra och så drabbande. svenssonlivet med dagishämtningar blir så platt i jämförelse. och ska vi vara ärliga är väl det svenssonlivet lite en chimär i vilket fall?
och det är trist att så många miljonsäljande deckarförfattare känner att de inte vill tillföra sina läsare något: en annan vinkel, nån sorts analys, kanske tom nån sorts ilska som riktas åt något håll? (och här bortser jag från att läckberg kallat SD för varböld, det är att slå in öppna dörrar)
Ahmen, GUD vad bra tänkt. Naturligtvis ligger det även till så. Det har jag nog tänkt på tidigare också men det trillade helt ur huvudet. Britterna är generellt bättre på det där. När det gäller filmer har de en lång fin traition av socialrealism med ex filmaren Ken Loach.
britterna har kommit långt sen agatha christie:-)
Precis!
Apropå exotisch. Vet inte om ni har tänkt på det, men i nästan varje Mankell-bok så finns det älgar med. Någon är nära att krocka med en älg eller ser en älg vid vägkanten o.s.v. Tyskar och holländare är galna i älgar (se bara hur de dekorerar sina bilar med älgdekaler när de är på Sverigesemester), det är förmodligen förklaringen till den flitiga förekomsten av älgar i Mankells, och även andra svenska deckarförfattares, böcker.
Lars-Erik, är dåligt bevandrad när det gäller Mankells böcker men det låter ju mycket troligt att det är en medveten blinkning till den tyska och holländska läsekretsen. Kul info, tack!
[…] har skrivit Vardagsgegget i svenska deckare: en högst personlig hypotes och jag är fascinerad över de olika perspektiven man kan ha. Jag är inte lika bekant med […]
[…] Kommentarer « Vardagsgegget i svenska deckare: en högst personlig hypotes […]
Jag har försökt läsa Läckberg och Jungstedt men det går inte.Taffliga dialoger och gäsp medelklassfamiljeliv.Tusen gånger hellre frossar jag i Rendell/Vine-karaktärer eller sitter på puben med kommissarierna Rebus eller Banks eller för den delen äter räkor med Harry Friberg och Vesper på en bänk i Gamla stan.Detta sk livspussel hos barnfamiljer tråkar fullständigt ut mig trots eller tack vare att jag själv har tre barn.Ge mig psykopater och knepiga mördare men håll för fan brödsmulor och dagishämtningar utanför!
Väl talat, Agneta!
Väldigt intressant hypotes, har inte tid eller ork för att utveckla det mer än så (eftersom jag sitter och vardagsgeggar på jobbet) men jag håller med om i stort sett allting 🙂
Och det är ju just de svenska deckare som faktiskt sticker ut lite, inte bara genom att våga peka på sprickor i fasaden, som är riktigt bra. Johan Theorin och Johannes Källström till exempel, som har lite skräckelement intryckt. Då blir det genast lite mer exotiskt!
Precis, Johan Theorin är – kanske inte helt förvånande – en av mina favoriter när det gäller svensk spänning. Just tack vare sprickorna mellan två genrer. (Att han skriver så bra är förstås också en starkt bidragande faktor.) Jag gillar även Inger Frimansson och hur hon kan få det ordinära att mättas med något krypande och djupt obehagligt. Nästan lite Ruth Rendellskt.
Johannes Källström har jag inte läst, men det ringer en klocka någonstans. Care to enlighten me? 🙂
Inger Frimansson har jag inte läst, men ska lägga det på minnet!
Johannes Källström skriver deckare med skräckinslag, har bara läst en bok och vet inte om han skrivit fler, men den var klart läsvärd 🙂
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197890200
http://elilaserochskriver.wordpress.com/2011/01/10/offerrit-johannes-kallstrom-2/
Hm, min förra kommentar verkade hamna i skräpposten, wordpress verkar inte gilla länkar 🙂
[…] av det vardagliga? Helena Dahlgren skrev en kritisk och intressant analys om detta på sin blogg ”Dark Places” och hon har nog rätt i att vi vill känna igen oss i böckerna vi läser och att det finns i […]