I går eftermiddag köpte jag på ren impuls ”Felicia försvann”. I morse var den utläst. Att säga att Felicia Feldts bok blivit omtalad och –skriven är årets underdrift; därför känner jag att jag inte riktigt kan bidra till något nytt i debatten/diskussionen. Dessutom känner jag mig, om jag ska vara ärlig, fortfarande mörbultad efter läsningen. Blir smärtsamt påmind om varför jag tenderar att undvika romaner med verklighetsbakgrund, med levande personer lätt maskerade så att man utan problem kan känna igen dem. För det första: oavsett vad som är sant eller inte så är detta Felicias sanning, hennes upplevelse av en uppenbart traumatisk och svår barndom, och vem är jag att gå in och peta i den? För det andra: jag har tyckt illa om Anna Wahlgrens metoder och, okej, jag erkänner, hennes person ända sedan jag trädde in i föräldraskapet för tre år sedan. Hon står för helt andra saker än sådant jag värderar i föräldra/barn-relationen, om jag ska uttrycka mig diplomatiskt. Är på det stora hela mycket skeptisk till människor som anser att just de sitter inne med den totala sanningen, må det så handla om föräldraskap, livsfilosofi, religion, trädgårdsarbete, what have you. Alltså är min läsning av ”Felicia försvann” oundvikligen färgad av mina egna åsikter och fördomar om människor jag defacto inte känner. Detta, tillsammans med den övermättnad som infinner sig när en bok dominerat media i flera veckor, gör att jag inte kommer att skriva en regelrätt recension. Det finns så många andra som redan gjort det (Lyran har en bra sammanställning här, jag tar mig friheten att även länka till Snowflakes in Rain och Audrey Fenn som båda skrivit läsvärt).
Jag nöjer mig med det här: samma sekund som jag slagit igen boken skickade jag ett sms till min mamma där jag tackade för att jag fått just henne till mamma. Och när jag nattar mina barn ikväll – utan buffningar – kommer jag att krama dem extra länge. Man kan skriva tjocka böcker om barnuppfostran och utnämna sig själv till en av världens främsta experter på barnuppfostran. Eller så kan man tänka på en Beatleslåt. All you need is love. Det är kanhända inte allt, men det räcker långt. Kärlek, närhet, respekt, bekräftelse – behöver det vara så svårt?
Ickerecension, klart slut. Barn att krama, som sagt.
Felicias bok recenserades i Kristianstadsbladet i går (tyvärr hittar jag ingen länk, recensionen läste jag i pappersbilagan). Jag led när jag insåg att hon kommer att ursäkta sig om och om igen och att hon gång på gång måste säga att det är hennes upplevelse – på något sätt gör det ont i mig att hon liksom på något sätt inte kan skrika högt. .
Förlåt om jag är flummig i mitt sätt att uttrycka mig, men det är svårt att sätta fingret på den känslan.
Jag förstår. Tror jag. 🙂
Känner igen sträckläsningen men förstår också din mättnad.
Men att dina flickor redan är tre år! Tycker att du födde nyss.
Jag vet! Helt galet hur fort tiden har gått. Blir helt förundrad när jag ser hur stora de är, hur bra de pratar och hur mycket de förstår. GÅR det så här fort, hela uppväxten?
det går ..tada: ÄNNU FORTARE! och sen så blir man gammal och sen så är det slut! trala!
Men boken: Jag är uppfostrad efter AW tror jag även om jag inte minns buffandet och det är INGET jag skulel göra mot nån annan. men tycker mig ha läst åtminstone 2 reccar (aase berg och merete mazzarella) som menade att felicia själv kände gnällig och drog för stora växlar av typ lite misshandel. jag blev lite fundersam. det kändes lite som ”Det finns inga fattiga barn i Sverige!”
Alltså: gnällig. Nä. Jag blev ordentligt chockad flera gånger, och även om detaljerna kan avskilja så tycker jag att man får ett väldigt konsekvent helhetsintryck av en extremt olämplig förälder som agerar egoistiskt, impulsivt och ibland rent psykotiskt. Visst, mycket går att tillskriva alkoholen, men det intressanta är ju att AW själv verkar vara helt inkapabel till att be om förlåtelse eller acceptera. Vilket i sig stärker bilden av en person med en psykopats personlighetsdrag. Och Felicias uppenbara problem att komma över sin barndom är ju även det i sig en vittnesbörd, på sätt och vis.
jag läser den nog. såg många som reagerade som du oxå. och funderade på om det var en generationsfråga bland recensenterna: de lite äldre är mer välvilligt inställda till anna och hennes metoder eftersom de ofta kört dem själv.
Tror det ligger mycket i den betraktelsen, Elisabeth!
Media var medskapare till myten om supermamman Anna Wahlgren och inga kritiska röster har tidigare hörts mig veterligt. Så kommer den här berättelsen som från en avhoppad sektmedlem och alla som visste och blundade förfasar sig samfällt: Tänk att någon kan vara så gemen mot sin gamla mamma, hänga ut henne på det här sättet! Ja tänk, varför fick inte diskussionen föras mellan skål och vägg? Nej se den gubben gick inte för nu har Felicia blivit stor, hon är inte liten längre och måste finna sig. Hon har gett röst åt inte bara sitt eget utsatta barn utan åt utsatta barn överhuvudtaget. Det ska vi vara tacksamma för.
Yvonne, jag tror att det varit stor skillnad mellan sk gammelmedia (som ju i mycket domineras av journalister i 40-talistgenerationen, som kanske själva använt sig av Anna Wahlgrens metoder och Barnaboken i sitt föräldraskap) och nya medier (internet), där det i flera år funnits många kritiska röster mot Anna Wahlgren, inte minst på olika föräldraforum. Håller med om att Felicias röst behövs, inte minst har hon rätt att ge sin egen version av en i högsta grad offentlig barndom där hennes mamma haft tolkningsföreträde. Fram tills nu.
[…] är de som skrivit om boken. Helena skriver själv sina tankar om boken och fyller sedan på med fler länkar. Jag skulle också vilja […]
fint! har länge föraktat Anna och kommer inte läsa om Felicia, men åh, jag blir rörd av det du skriver om din egen familj
Tack! Mera mush åt folket! 🙂
[…] ”All My Friends Are Superheroes” – Andrew Kaufman ”Tistelblomman” – Amanda Hellberg ”Felicia försvann” – Felicia Feldt ”Jag kan se i mörkret” – Karin Fossum ”A Room Full of Bones” – […]
Helena, jag tror du har alldeles rätt. När jag efter att ha skrivit min recension började googla efter andra som skrivit om boken blev det väldigt tydligt det du skriver om gammelmedier kontra nymedier. Nästan alla dagstidningar verkar väldigt skeptiska till Felicias bok och nästan alla bokbloggare verkar chockade över hur någon kan få ha haft en sådan hemsk barndom.
Det är alltid svårt för en utomstående att avgöra vad som är sant eller inte, men jag tror mycket väl att merparten av det som Felicia skriver kan vara sant. Jag har själv haft kompisar som berättat om hur deras föräldrar lämnat dem ensamma flera dagar när de var små, eller som har varit misshandlade eller som har haft föräldrar som varit alkoholister så varför skulle inte det kunna förekomma även i ”finare” familjer?
/dlb
Visst är det intressant hur diametralt olika reaktionerna varit i sk ”gammalmedia” och bland bloggarna? Tänker t ex på Åsa Mobergs fruktansvärda DN-krönika där hon ifrågasatte Felicias sanningshalt men samtidigt var noga med att nämna a) att hon kände AW och visste att hon var en underbar mäniska samt b) att hon absolut inte skulle läsa Felicias bok. Blev lite chockad av den, faktiskt. Alltså, man får absolut ifrågasätta vad som är fiktion, det problematiska i att kategorisera ”Felicia försvann” som roman samtidigt som mamman i boken är avbildad fullt synlig på omslaget, etc. Men att så totalt ansluta sig på AWs sida och nästan hävda att Felicia inte har rätt att berätta sin historia – som ju tidigare varit tolkad av AW i flera självbiografiska böcker…? Nej, jag blir förbannad. Sjukt också att så många fyrtiotalistskribenter verkar vilja avfärda alltsammans som ett tecken för den rådande stämningen och synen på barnuppfostran, fri kärlek, med mera.
[…] som har skrivit om boken: DN SvD Bokhora Enligt O BookyDarling Dark places Bokmania Lyrans noblesser Kreativa dalkullan Breakfast club Barnsidan Dela […]
Jag tillhör fyrtiotalisterna och vill verkligen inte klumpas ihop med folk som förfasat sig, ifrågasatt sanningshalten osv. Vi fyrtiotalister är ingen homogen massa. Jag gick f.ö. (vad nu det har med saken att göra) på samma internat som AW 1960 t.o.m. 1963 efter att jag utsatts för sexuella övergrepp av en läkarvikarie på Barnavårdsnämnden. Detta skildras i min bok, se ovan. Den har också blivit ifrågasatt men som väl är anmälde min förövare min historia till PO så där bekräftades att övergreppen skett. I förlängningen kom jag med i Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. (Våldtäkt under myndighetsutövning är tortyr enl. FN och Röda Korset och jag är Stockholms stads tortyroffer). Sen var jag på den s.k. Upprättelseceremonin. Upprättelse i egentlig mening har jag själv skaffat mig genom att skriva min bok.
Är född på 40-talet och jag genomskådade AW ganska snabbt. Mina barn födda på 70-talet har absolut inte blivit uppfostrade efter hennes bok. Jag retade mig på vilket stort utrymme AW fick i media, men hon var ju bl a ett tag gift med en journalist på Aftonbladet. Det jag ffa ogillade med AW var hennes dagishat.
Ja, dagishatet! Förstår verkligen att du reagerade mot det.