Sara Stridsberg sade en så bra sak när jag intervjuade henne för Bokhoras räkning för ett par år sedan, apropå det här med längtan efter en bok kontra det faktiska läsandet. ”Ibland kan drömmen om en bok vara starkare än mötet med den.” Det är ett mycket klokt uttalande, som jag fått anledning att återvända till många gånger. Senast nu, när jag försöker skriva om Harlan Cobens senaste standalone ”Stay Close”, den som jag var på pepp på att jag till och med tillägnade Coben och det nya boksläppet (nästan) ett helt English Bookshop-inlägg innan jag ens fått hem mitt ex av boken. Det blir ofta så med Coben, faktiskt, att drömmen om en ny Harlan Coben-standalone ibland är starkare än mötet med en ny Harlan Coben-standalone.
Ändå är ”Stay Close” på intet sätt dålig. Intrigen sitter, med undantag för ett lite väl otroligt slut, som en smäck, persongalleriet känns levande och intressanta, miljöerna likaså. (Efter flera säsonger av ”Jersey Shore” trodde jag inte att något kunde få mig att intressera mig för Jerseys kustband igen, men Coben lyckas!) Bladvändaraspekten finns också där, liksom Cobens förmåga att skriva romaner som känns hundraprocentigt förankrade i nuet. Det refereras till sociala medier, dokusåpifieringen av våra liv och – ja – ”Jersey Shore” utan att det någonsin känns som refererande för refererandets skull, bara som självklara och, i utförandet, vitala samtidsmarkörer. Ja, det finns mycket att gilla här; ändå är jag inte helt over the moon. Är det så, handen på hjärtat, att Cobens standalones fortfarande existerar i skuggan av ”Tell No One”? Det är spännande, smart, kompetent och kul, men inte sådär magiskt som i den första fristående romanen. Kanske är bristen på vita staket och bedrägligt lugnt förortsliv en orsak till min svala inställning också. Jag är smått besatt av inledningsscenen i David Lynchs ”Blue Velvet”, där en Technicolorgräll förortsmiljö, komplett med surrande gräsklippande, skällande hundar och perfekt målade vita staket, snart ger vika för en mardrömsscen där kameran kryper allt längre in under ett prydligt hus och visar att där krälar av maskar och sjunger av förruttnelse. Det som vilar under ytan är alltid intressant, inte minst i USA där ytan i många fall är allt. Jag önskar att Harlan Coben hade uppehållit sig mer vid det i ”Stay Close”, för det finns verkligen potential. Nu blir ”Stay Close” en klart godkänd och hantverksmässigt redig thriller, men jag kan som sagt inte låta bli att tänka på Sara Stridsberg-citatet. Är det jag som behöver sänka mina förväntningar? Coben som behöver vässa till sig? Frågorna hopar sig. Jag vet i alla fall att jag kommer att läsa nästa Coben-standalone också, och den efter, och… Mest sugen är jag dock på att se vad Harlan Cobens genrekompis Linwood Barclay, vars produktion faktiskt i mångt och mycket överträffar Cobens senare alster, hittat på den här gången. ”Trust Your Eyes”, som släpps i början av september, låter åtminstone lovande i teorin:
Thomas Kilbride is a map-obsessed schizophrenic so affected that he rarely leaves the self-imposed bastion of his bedroom. But with a computer program called Whirl360.com, he travels the world while never so much as stepping out the door. He pores over and memorizes the streets of the world. He examines every address, as well as the people who are frozen in time on his computer screen. Then he sees something that anyone else might have stumbled upon–but has not–in a street view of downtown New York City: an image in a window. An image that looks like a woman being murdered.
Thomas’s brother, Ray, takes care of him, cooking for him, dealing with the outside world on his behalf, and listening to his intricate and increasingly paranoid theories. When Thomas tells Ray what he has seen, Ray humors him with a half-hearted investigation. But Ray soon realizes he and his brother have stumbled onto a deadly conspiracy. And now they are in the crosshairs.
Coben versus Barclay: fortsättning följer i september, alltså!
PS: Är nyfiken på vad min suburban thriller-frände Bokbabbel tyckte om ”Stay Close”, och om det avundsvärda faktum att hon läste den i New Jersey fick de fina miljöbeskrivningarna att lyfta berättelsen några snäpp.
PS igen: Hur kommer det sig att när amerikanska författare ska måla upp motsatsen till städat förortsliv så är det ALLTID strippklubbar inblandade? Är det den amerikanska dubbelmoralen som spökar? Lite tjatigt blir det onekligen.
Min första Coben var ”Ingen andra chans” och jag tycker att han blivit bättre sedan dess. Men både han och Linwood Barclay (som jag gillar bättre) är så 1) förutsägbara 2) …mesiga? Jag har inte så mycket problem med förutsägbarheten, det är punkt nummer två som är jobbig. Karaktärerna är så slätstrukna att jag har svårt med att bry mig om dem, och därför behövs lite mer vass handling (svårt att ge exempel här, vill inte spoila för någon som vill läsa), och det är alltid något som saknas i slutet, ialla fall för mig. Undra om Gillian Flynn har förstört den här typen av böcker för mig (jag menar detta som beröm!). Ibland vill jag ju att det ska jag kännas, verkligen riva ju, det rosenskimrande får jag nog av i YA.
Wow, nu låter jag ju som en litterär sadomaschist. Jag är kanske det?
Jag tror att du är något på spåren där. Faktum är att jag funderade på att skriva ”… eller så är det bara Gillian Flynn och Elizabeth Hand som gjort mig mer kräsen när det gäller thrillers och vad man kan förvänta sig av dem” i min rec. Fast Coben är nog varken särskilt slätstruken eller rosenskimrande om du frågar mig, men klart mer mainstream och, tja, medhårs än Flynn och Hand. Fast Barclays ”Never Look Away” tyckte jag var HEMSK rent känslomässigt! Hmm, hur skriver man detta utan att spoila för eventuella bloggläsare som inte läst boken men vill göra det…? Jo men, det som beskrivs i den boken är ju det ultimata sveket, en påminnelse om att man inte kan lita på någon, inte ens… Fick lite ont i magen.
Fast det är ju det jag menar! Historien är ju intressant upplagd och förutsätter en viss grymhet och icke-empati hos du-vet-vem. Men så mesar det ju ut! Eller som i The Innocent! Vem skulle vara så förlåtande? Jag skulle vilja se de berättelserna skrivna av mer modiga (och ondskefulla/brutala) författare.
(Disclaimer: Jag är faktiskt inte så hemsk som min litteratursmak kan antyda. Jag är faktiskt ganska snäll.)
Sann historia: det enda jag minns från The Innocent är nunnan med silikonbröst. Vet inte om det säger mer om mig än Coben… 😉
Och Helena: Joyland (http://firewireblog.com/2012/04/08/stephen-king-writing-new-novel-called-joyland/).
”Amusement park serial killer”! Låter lovande! 😀
Åhåhå, där ser man. Det är ändå skönt att man gå in här och få sig en dos bra recension till livs när det är något man undrar över. Jag är nog ännu en av dom som har satt Coben på nåt pinnhål för högt på min piedestal, men än så länge har jag inte blivit besviken. Tur det. Barclay har jag läst för lite av för att skapa mig en uppfattning om hans medelnivå.
Men efter en del twitter-älsk på Gillian Flynn igår så inser jag ju att jag missat nåt genom att inte läsa Dark Places.
Och just det, både Barclay och Coben har jag ju precis skrivit om, så då är det extra kul (eller nja, intressant åtminstone) att läsa detta nu.
JA! Du måste verkligen läsa Dark Places! Och Sharp Objects. Flynns kommande roman, Gone Girl, har för övrigt ett visst släktskap med herrarna Coben och Barclay, fast allt är mörkare och vassare.
”Ibland kan drömmen om en bok vara starkare än mötet med den.”
Hehe. När jag studsade runt som ett knäppo inför andra säsongen av Game of Thrones tyckte min sambo ”Men allvarligt, SÅ bra är det inte.”
Jag: ”Nä, men peppen är ju hälften av det roliga!”
Markus: ”Så du har dubbelt så roligt som jag?”
Jag: ”JA.”
Hehe. 😀
[…] om mig, och lite mer om Coben kanske? Säger som min fellow-vurmare när det kommer till suburban thrillers: förutom slutet som tappar i trovärdighet fungerar både […]
[…] sätta tänderna i Breakfast at Tiffany’s, Cobens senaste Stay close (även om Helena höjer ett varnande finger) och så är jag lite sugen på Anna Karenina som kommer som film till årsskiftet. Bossypants av […]
[…] om “Trust Your Eyes”, som jag nu alltså har i hett efterlängtat förhandsexemplar, här och […]
[…] och nedgångar, Coben och jag. Till exempel var jag inte överförtjust i fjolårets standalone ”Stay Close”, vars mest minnesvärda ingrediens, tycks det mig nu så här ganska precis ett år efteråt, var […]