En Maria Lang som jag inte läst så många gånger att jag kan handlingen utantill – vad är oddsen? ”Ingen returbiljett” utkom 1968, något decennium efter Langs guldålder men ett tag kvar till det allmänt erkända förfallet. Jag saknar som alltid Puck och de livliga litterära diskussionerna som efter hennes utträde ur bokserien fick en alltmer perifer roll, men rent intrigmässigt är det här inte alls dumt. Platsen för skådespelet är en tågkupé, där ett antal passagerare, däribland Maria Langs alter ego Almi Graan, färdas från Stockholm till Frövi. Strax innan ankomst gör man en fruktansvärd upptäckt: en av passagerarna har mördats ombord på tåget! Kriminalkommissarie Christer Wijk är snabbt på plats, och det ska till en exakt rekonstruktion ombord på tåget innan han till sist lyckas ringa in den skyldige.
Som sagt, det är en rätt vass och underfundig intrig, med flera stickspår på väg mot gåtans lösning. Hela upplägget formligen skriker klassisk pusseldeckare och locked room-mysterium, och då jag bara läst ”Ingen returbiljett” en gång förut, för åtminstone femton år sedan, har jag inte så mycket som ett hum om hur det går utan läser hungrigt på ända till upplösningen, som är elegant och lite fånig på en gång (så där som det kan vara hos Lang). Eftersom min släkt har sommarstuga alldeles i närheten av Frövi är det roligt att läsa om miljöerna, och en sextiotalsnostalgiker får definitivt sitt lystmäte mättat med en uppsjö av tidstypiska uttryck och kläder. Det är målade bönor, färgglada tältklänningar med galna mönster och – trots inslagen av ond, bråd död – en allmän känsla av oskuldsfullhet och frid. Mord var på något sätt en mer artig affär på den tiden. Eller så är det bara tidens gång som agerar barmhärtig vaselinlins. Trivsamt och småputtrigt är det i alla fall, om än inte högklassigt eller omistligt. Ibland vill man ju bara ha en lagom fängslande Maria Lang-deckare att slöläsa i solen medan man håller ett förstrött öga på sina lekande barn. Då är ”Ingen returbiljett” ett så gott val som något. Jag skulle dock inte rekommendera den som första Maria Lang-bok – i så fall råder jag er att slå till på något ur 40- och 50-talsproduktionen. Varför inte ”Mördaren ljuger inte ensam”, debuten från 1949 som jag skrev en smärre kandidatuppsats om här på bloggen förra sommaren? Trolsk bergslagsnatur, sexuellt frustrerade akademiker och ett par tre lik – what’s not to love?
Kul bonusgrej: den utspelar sig någon vecka in i maj, så det blev säsongsläsning! Oplanerad säsongsläsning, visserligen, men jag tycker ändå det är något visst med att läsa böcker i samma årstid som de utspelar sig. Kanske i synnerhet Maria Langs böcker som jag ju har ett mångårigt mysläsningsförhållande med. För mer planerad säsongsläsning rekommenderas Fiktiviteters eminenta Maria Lang-kalender som jag hjälpte till med lite grann. Tro mig: det finns en Maria Lang för (minst) varje årstid!
Håller HELT med om att det är kul att säsongsläsa. Tror inte jag har läst den här även om också jag har betat av min beskärda del av Lang-deckare. Dock inte lala som du och Fiktiviteter.:) ÄLSKAR tåg dock. Det är verkligen en suuupermiljö för intriger! Låter ju inte så lite som Mordet på orientextressen det här också, vilket inte ALLS är fel! Får se om den dyker upp på någon av alla loppisturer man tar då och då. Brukar hålla utkik efter Lang i sådana sammanhang.:)
Haha, vi kan inte alla vara lala! 😀
Jepp, en hel del ”Mordet på Orientexpressen”-inspiration, även om det inte är riktigt lika häftig upplösning här. Överlag tycker jag att Langs faiblesse för Agatha Christie genomsyrar hennes produktion. När Christer Wijk sätter sig i salongen med de misstänkta och låter de små grå cellerna och idogt resonerande ringa in mördaren är det svårt att låta bli att tänka på Hercule Poirot. Gillar det superklassiska i Langs böcker.
Litet PS, förresten! Jag har ett signerat ex av ”Ingen returbiljett”. Visserligen är det dedikerat till Maria Langs svägerska Siv, men ändå. Coolt, ju. (Min morfars särbotant kände Siv på något vänster, vill jag minnas.)
COOLT! Snacka cred att det är en släkting, dessutom.
Och visst är lang mycket Christie, det är ju liksom en del av charmen. ”Vår” Christie, typ. Minst lika bra, allt så väldigt svensk, på ett mysigt sätt.
Lala..:)
nu trashar jag ditt inlägg här: men behöver snabb hjälp! Vad heter boken/författaren som handlar om en kvinna som forskar om Bayeuxtapeten? Jag har läst den förut.
Bonusfrågan, som kan vara svår att svara på, är om boken går att hitta i min bokhylla.
Har verkligen hjärnsläpp idag.
På fråga ett säger jag Gobelängen av Kylie Fitzpatrick, på bonusfrågan säger jag ”vet ej”.
(Var tvungen att googla.)
tack för googlingen. nu kände jag mig slö:-). Men då inser jag att jag måste cykla 3 extra kilometer till ett litet stadsdelsbibliotek för att få tag på den här dårå. greps av en sån där häftig lust att läsa omgående. ungefär som grav-cravings fast värre.
Jag har också läst den här bara en gång men jag minns att jag gillade att den utspelade sig på ett tåg (det är något visst med gamla tågmiljöer…) och att det inte var något bottennapp som flera av de andra jag läste vid ungefär samma tidpunkt (=mycket länge sen).
Mord var helt klart mer belevade och artiga förr i tiden, i alla fall i det langska universat. Det är en av de där sakerna jag tycker så mycket om med böckerna. Och jag behöver väl kanske inte säga att jag också är svag för säsongsläsningen och att jag nickar jakande med eftertryck – det finns en Langdeckare för varje säsong och tillfälle!
Ja, tågmiljön var kanon! Gillade de bitarna bäst, även om det fanns ett interludium på en vacker gård i Västmanland som även det kändes väldigt pusseldeckaraktigt. Den här boken hade dock försvunnit rätt långt ner i hjärnvindlingarna, vilket förmodligen har mer att göra med tiden som gått än att den skulle vara dålig. Köpte förresten den här pocketen när vi var i Nora tillsammans! 🙂 (Mitt signerade ex är i alltför dåligt skick för att kunna läsas, och dessutom läser jag sällan rariteterna, de är mer utställningsobjekt…)
Och ja, säsongsläsning äger! Undrar om jag ska följa upp med Farligt att förtära, Vår sång blir stum och Se, döden på dig väntar nu…? Det är så perfekt att läsa Maria Lang på lekplatser, ute i trädgården med barnen etc: jag har läst dem förut så jag behöver inte försvinna in totalt, men det är tillräckligt trivsamt för att funka som tidsfördriv.
Åh! Julaftonskänslan som infinner sig när man inser att man inte har läst den här och den visar sig finnas på biblioteket här nära. Oh joy! 🙂
Hurra, vilken tur!
[…] om boken har My dark places och Det här har jag […]