Av alla mer eller mindre komplexa hatkärleksförhållanden jag har till olika författare – och sådana har vi alla, eller hur? – är det två som pågått i över ett decennium. Vi har Patricia Cornwell, som till sitt, och i viss mån mitt, försvar faktiskt var bra åtminstone det första decenniet (bevismaterial A: den fenomenalt nittiotalsruggiga seriemördardeckaren ”The Body Farm”). Sedan har vi Jane Green, som hela tiden under vårt hatkärleksförhållande varit, tja, Jane Green. Hon är en av chicklitgenrens mest lästa och uppskattade namn, och redan där borde väl jag, som med cirka ett undantag (Jennifer Weiner, eller förresten, Lisa Jewell också) inte gillar chicklit, dra åt mig öronen. Men nej: jag är pinsamt, ja, snudd på ofattbart beroende av hennes lättviktiga fluffhistorier om Kvinnor, Relationer och Personliga Insikter i förrädiskt idyllisk och luxuös Connecticutmiljö. Min inledande mening i recensionen av Greens senaste roman ”A Patchwork Marriage” sammanfattar Jane Green, och mitt lätt raljerande men i grund och botten ömsinta förhållande till hennes böcker, ganska väl: ”Det mesta är större i Jane Greens värld: husen, karaktärernas bankkonton, känslorna, ja, till och med typsnittet.” Samtidigt: jag är en hopplöst sentimental person, så mörkervurmare jag är, och det är något i Greens emotionella ärlighet som talar till mig. Annars skulle jag väl inte ha läst allt hon skrivit – eller, för den delen, kastat mig över den nyutkomna julantologin ”The Holiday”(ingen koppling till filmen) där hon skrivit den inledande titelnovellen?
”The Holiday” är en trojka julnoveller skrivna av mer eller mindre namnkunniga chicklitförfattare (förutom Green medverkar även Jennifer Coburn och Liz Ireland). Jag köpte den eftersom Jane Greens namn står högst upp på bokomslaget, men inser när jag läst ut de tre berättelserna att Greens bidrag, en för all del söt och oförarglig men kanske lite väl sockrad historia om ett gift par som går skilda vägar för att sedan hoppas på ett julmirakel (ja, GISSA hur det går…!), är den svagaste länken. Det är som om två i sig själva smetiga företeelser – julen och Green – i kombination visar sig repellera varandra. Det blir kortslutning, alternativt akut diabeteskänning för läsaren. För simpelt, för sockersött, för sliskigt, för MYCKET. (Alliterationer är förresten inget som man riskerar att hitta i en Jane Green-roman… kanske därför jag kände behov av att slänga in några här?) Tänk godtycklig direkt-till-tv-julfilm på Hallmark. I så fall är Jennifer Coburns ”The Second Wife of Reilly” betydligt roligare, med ett vasst, småbitchigt Manhattantilltal som påminner mig en smula om Plum Sykes – se där, en till chicklitförfattare jag gillar, kom jag på! Mest förtjust blir jag dock i hemvändarhistorien ”Mistletoe & Holly” av den för mig okända Liz Ireland. Jag är en sucker för alla slags hemvändarhistorier, i synnerhet kring juletid (hej, ”Beautiful Girls”!), och trivdes verkligen i sällskap med Irelands karaktärer. En julbagatell, förvisso, men en genomtrevlig sådan. Om ”The Holiday” vore något ätbart skulle vi tveklöst tala skumtomtar. Sött och lättviktigt till tusen, men märkligt beroendeframkallande. Men som sagt, Greens inledande novell bör sockerkänsliga undvika helt.
Har en Green (The Beach House) från när en snäll kollega delade med sig av sina utlästa pocketar. Måste erkänna att jag tog den för den det fina, glimrande omslaget med snäckor och inte läst den ännu. Min guilty pleasure är Marian Keyes. Passande läsning vid jul är ju annars Henry James’ spökhistoria ‘The Turn of the Screw’ som börjar med julfirandet i ett gammalt hus på julafton…
”The Beach House” är en av Greens bästa! Keyes gillade jag förr men kan inte läsa längre. Och ooh, ”Turn of the Screw” är en favorit! Har den i bokhyllan, borde läsa om.
Läste ‘Turn of the Screw’ i våras när bokklubben hade klassiker-tema, helt fel årstid, men eftersom den är en klassiker höll den för vårläsning!
Min favvo Keyes är ‘Rachel’s Holiday’ (mästerligt ur en missbrukares synvinkel för utomstående) och ‘Last Chance Saloon’ så förstår vad du menar med svalnande läsentusiasm. Jag tappade taget om Scarpetta efter att ha läst ‘Body Farm’ och böckerna runt dem, lika bra det har jag insett nu.
Gillade jennifer coburns del i denna boken. Det finns tydligen en bok om skillsmässan mellan reilly och hans första fru! den är jag väldigt sugen på att läsa=)
Ja, precis! ”The Wife of Reilly”. Blir lite sugen på att läsa den till sommaren. Coburn skriver medryckande och kul.