Det är omöjligt att läsa Joyce Carol Oates mästerliga kortroman ”Mörkt vatten” utan att tänka på händelserna på Chappaquiddick Island 1969, där senator Ted Kennedy körde av en bro och sedan flydde från platsen. Kvar inuti bilen, nere i det mörka vattnet, var en ung kvinna som hittades död morgonen efter.
I Oates roman är det tidigt 90-tal, namnen och en del av händelseförloppet har bytts ut, men historien är densamma. Den äldre mannen med makt lämnar den yngre kvinnan att dö, men Oates stannar vid hennes sida, håller henne och läsaren krampaktigt i handen från det inledande ”Kommer jag att dö nu – så här?” tills dess att drunkningsdöden är ett faktum. Det är en klaustrofobisk, fullkomligt skräckinjagande roman där dödskampen – hur många minuter kan det handla om innan bilen översvämmats av vatten och det inte längre går att andas? – varvas med minnen av ett liv som blev alltför kort och kom att präglas av anpassning. Decennierna som förflutit mellan Chappaquiddick Island och den fiktiva vattendöden märks verkligen inte, vi står kvar och stampar. Joyce Carol Oates är som allra bäst när hon skriver om politiken i mänskliga relationer. Hennes kvinnor är inga frejdiga Pippi Långstrump-typer utan påfallande ofta de duktiga flickorna som alltid lärt sig att göra rätt och ändå straffas. Jag har lättare att relatera till Joyce Carol Oates-kvinnorna (som ofta får kritik – en av dem, Alma i ”Den tatuerade flickan” beskrivs rentav som en mollusk, lika rund och mjuk och formbar) tror jag, för det är så jäkla svårt att säga ifrån, trots allt. Att bära allt själv. Att våga bli illa omtyckt av män. Jag skäms lite när jag skriver det här, men det är så Oates funkar för mig: hon vänder en spegel mot mig själv så att jag tvingas se klart. Man läser och blir förbannad, över skeva maktstrukturer, ojämställda relationer, skenheliga män och ynkryggar. Över sig själv. Och hela tiden känner man det mörka vattnet ta sig ner i lungorna. Den tysta paniken, men också resignationen: blev det inte mer än såhär? Man läser ut, tittar upp, förvånas över att man andas.
(började tänka på Svarta vatten av Attica Locke)
Ja, och Louise Doughtys kommande roman heter Black Water. 🙂