När Tom Perrottas senaste roman ”The Leftovers” utkom i hemlandet USA härom månaden uppstod något av en debatt kring – citat – ”litterära” författare som närmar sig – citat – ”genrelitteraturen”, som om det skulle röra sig om två vitt skilda länder där det krävs särskilda separata visum för att vistas. ”Nej hörru, Tom! Nu är du på väg in i Genrelitteraturen när du endast har visum för Litteratur! Hur är det nu, vill du flytta över till Genrelitteraturen istället? Det går ju inte att bo i båda, vet du.” Ja. Tröttsamt. Nu tycker jag för all del inte att Tom Perrotta brutit ny mark här; ”The Leftovers” är en rätt typisk Tom Perrotta-roman. Kanske rentav en mycket typisk. Vi har en genomamerikansk, medelklassbetonad förortsmiljö som, på ett sätt som frammanar minnen av ”American Beauty”, Richard Yates tysta förortsdesperation och, möjligen, de första säsongerna av ”Desperate Housewives”. Ni kan säkert se Mapleton framför er: de vita staketen som omfamnar snarlika hus, de prydligt klippta gräsmattorna, hemmamammorna som kör runt i bensinslukande stadsjeepar mellan hemmet, Starbucks och barnens fotbollsträningar, pendlarna som går lämmeltåg till stationen tidiga morgnar. Så långt intet nytt.
Men i den till förvillelse bekanta lilla staden i New England sker något fullkomligt obekant och chockartat: människor går bokstavligt upp i rök i en händelse som senare ska komma att kallas Sudden Departure. Ena stunden där, vid frukostbordet, på cykeln på väg till jobbet, i sängen med en älskare – och så plötsligt borta. Sudden Departure visar sig ha drabbats hela USA, och i efterdyningarna av det otänkbara bildas olika skolor och teorier kring vad som kan ha orsakat det. En del religiösa grupper hävdar att det är ett gudomligt ingripande, tills de börjar inse att de blivit nobbade av vår herre och startar smutskastningskampanjer mot de hänrycktas familjer för att få dem att framstå som olämpliga Utvalda. Andra söker sig till en självutnämnd, och inte så lite gubbsjuk, sorgguru vid namn Holy Wayne, medan de mest extrema går med i sekten The Guilty Remnant (”de skyldiga kvarlämnade”) som klär sig i vitt, kedjeröker och likt tysta, vita skuggor följer efter andra som lämnats kvar men inte känner sig tillräckligt skyldiga över det. Och så mitt upp i detta: Mapletons invånare som ett par år efter Sudden Departure försöker foga samman sina liv igen.
Det är här, i skildringen av hur olika människor hanterar katastrofer, som ”The Leftovers” verkligen bränner till. Paralleller dras oundvikligen till dagens USA: skräcken och rädslan som styr många amerikaners liv efter elfte september, börskrascher och krig, och religion, softball, sex, sprit, skräpmat och Svampbob som ett slags isolerande lager från en tidsera man inte förstår. Vi som läst ”Little Children” vet redan att Perrotta är en människoskildrare av rang. Här får vi ytterligare bevis (om det nu skulle behövas). Jag engagerar mig i samtliga personer, men kanske är det tonåriga Jills själlösa grovhångellekar i ett hus där ingen vuxen någonsin syns till som griper tag hårdast. Överlag är Perrotta fantastisk på att skriva om sex så att det framstår som tragik, komik, absurdism och tidsfördriv på en och samma gång. Sådär som det kan vara ibland. I en värld av Bad Sex Awards och fåniga metaforer känns det uppfriskande, på något sätt.
Jag är inte helt förtjust i slutet, men det hindrar inte ”The Leftovers” från att vara en snudd på helgjuten läsupplevelse, full av sylvassa iakttagelser och såväl bottenlös sorg som skrattahögt-avsnitt. Ofta gifter sig skrattet med sorgen. Återigen: sådär som det kan vara ibland.
Nu hoppas jag:
1. Att fler upptäcker Tom Perrotta (hey, jag har kampanjat för honom i fyra år!).
2. Att vi inte behöver vänta fyra år till på nästa bok.
Om vi får vänta fyra år till kan man ju alltid hoppas på en filmatisering av ”The Leftovers”. Som filmatiseringarna av ”Little Children” och ”Election” (jätterolig komedi med Reese Witherspoon och Matthew Broderick, lite ”Heathers”-vibbar) visat gör han sig mycket bra i Hollywoodskrud. Ytterligare en anledning att… Nej, förlåt. Ska sluta tjata nu. I alla fall ett tag.
Jag har ju hört dig lobba för Tom Perrotta ett tag nu, och jag måste säga att jag varit nyfiken tidigare, men den här recensionen är ju fantastisk! Jag MÅSTE köpa hem något av honom NU. Blir riktigt sugen på den här, eller var tycker du man ska börja någonstans?
Åh, tack så mycket! 🙂 Kul att du bblir nyfiken. Jag tycker gott du kan börja med ”The Leftovers”. Gillar du den – och det hoppas jag förstås att du gör! – finns det flera andra bra böcker. Faktum är att jag nog tänkte skriva mer om Tom Perrotta på English Bookshop-bloggen snart, då kommer det fler tips om honom.
den här låter himla bra. jag ska oxå läsa. och filmen är bokad: jag vill se något lättsmält men med botten.
Lättsmält med botten är rätt ord!
Appropå genre-blandningar: Har du läst Jasper Ffordes Thursday Next-böcker? Man måste vara varsam med litteraturen så att man inte drar till sig oönskad uppmärksamhet från Jurisfiction.
Gillar din blogg. Blir sugen på att läsa nästan allt du rekommenderar även om det inte är Terry Pratchett.
Vet du, jag har inte läst dem! Däremot har de stått på min önskelista i många år nu, kanske särskilt ”The Jane Eyre Affair”. Måste ta tag i det där!
Och tack, det där tar jag som en stor komplimang – särskilt som jag inte ens gillar Terry Pratchett! 😉
Åh vad sugen jag blir! Har bara läst Little Children tidigare. Tack för ännu en strålande recension, Helena! 🙂
Tack själv! 😀
Nu känns det som om enda orsaken till att jag inte läst Perrotta tidigare är att jag varit upptagen med att plöja andra fab tips du spottar ur dig! 😉 Men NU, vet att det finns böcker av honom på biblioteket, längtar nästan hem för att reservera omedelbums 😉
En god anledning att skynda hemåt! 🙂 Tycker du ska börja med antingen ”Little Children” eller den här.
[…] därför utan att egentligen veta varför. Den senaste i raden är Tom Perrotta som Jessica och Helena skrivit en massa […]