Det har gått en dryg månad sedan jag läste ”Döden på en blek häst” under snudd på idealiska omständigheter – inte i Oxford (I wish!) men väl i baksätet på en bil med Västgötaslätten, vintergrå och liksom döende, som fond utanför bilfönstren. För som alla vi som läst Amanda Hellbergs imponerande debutroman ”Styggelsen” vet så börjar inte berättelsen om den synska Maja Grå i the city of dreaming spires utan i en liten håla i Västergötland. I sin recension av ”Döden på en blek häst” kallade Jonas Thente ”Styggelsen” ”vidrig” – han vore inte Thente om han inte menade det som en komplimang – och jag är böjd att hålla med. Jag må vara luttrad efter decennier av utflykter inom skräckgenrens skrymslen och vrår, men i skildringen av Singa och de övergrepp som begicks mot henne i spiritismens namn under 1940-talet klöste sig Hellberg långt under min skräckbekvämlighetszon. Jag blev, på ren och skär svenska, skiträdd.
Jag vill säga det på en gång till er som läst ”Styggelsen”: ”Döden på en blek häst” är en helt annan typ av roman. Förvisso finns de övernaturliga elementen kvar – något annat vore otänkbart med tanke på Majas klärvojanta begåvning – men här figurerar de i ett annat, mer mysrysigt sammanhang. Tänk deckare med övernaturliga inslag snarare än ren skräck. Maja Grå har, som det antyddes i slutet av ”Styggelsen”, tagit sig till Oxford på stipendium för att läsa konst vid ett gammalt anrikt lärosäte. Redan vid flygplatsen jagar det förflutna ikapp henne: Majas mor, som hon inte haft någon kontakt med på många år, har hittats död, mördad, vid piren i Brighton. Medan Maja installerar sig vid skolan och stiftar nya bekantskaper delas berättelsen upp i två spår, som snart visar sig ha beröringspunkter med varandra. Vem mördade Majas mor – och varför drabbas Maja av otäcka syner, som alla pekar på en fruktansvärd hemlighet i skolans historia?
Som sagt: det har gått en tid sedan jag, med en närmast bulimisk aptit, läste ”Döden på en blek häst”. Med den distans som en smula tid ger brukar olika saker träda fram. Jag tänker på parfymens komponenter: först den omedelbara toppnoten, därefter hjärtnoten, det som ger doften dess unika sammanställning, och så basnoten, som håller doften kvar på huden. Omedelbarhet versus ett slags essens versus det som stannar kvar, alltså. Om jag, en smula vanvördigt, får applicera parfymlingo på en roman så är toppnoten i ”Döden på en blek häst” själva intrigen. Det är för att besvara frågan ”hur ska det gå?” som jag vände sidor i en frenetisk takt där bak i bilen en dimmig dag strax före jul. Så här en tid efteråt tänker jag dock väldigt lite på själva intrigen och avsevärt mer på personerna och hur de förhåller sig till varandra. Maja och hennes nya – första? Enda? – vänner. Maja och kärleken, skildrad på ett oemotståndligt taffligt och rörande sätt. Och så Maja och hennes mamma. Onda mödrar i samtidslitteraturen har blivit något av en käpphäst för mig: denna ständiga demonisering av mödrar som, hos till exempel Camilla Läckberg, så totalt saknar proportioner att det blir karikatyrer av det hela. Ni som läst hennes tre första romaner, kanske i synnerhet ”Stenhuggaren”, vet vad jag menar. Nå, mor- och dottergestaltningen i ”Döden på en blek häst” känns betydligt mer nyanserad. Fastän moderns svek är ofattbart förstår man på något plan att hon genuint trodde sig göra Maja en tjänst genom att försvinna. Hon är ingen genomond demon till morsa à la Läckberg, Chevy Stevens och – åtminstone delvis i ”Sharp Objects” – Gillian Flynn och i slutet av ”Döden på en blek häst” tycks Maja och hennes döda mamma ha uppnått, om inte frid i sin relation så åtminstone något slags försoning. Jag gillar överlag att romanen, efter en upplösning som var en smula för dramatisk för min smak, mynnar ut i en sorts försiktig optimism. För man ömmar ju så för Maja, denna tilltufsade osannolika hjältinna som får modershjärtat att svälla över fastän hon inte kan vara särskilt mycket yngre än jag. Reaktionerna på ”Döden på en blek häst” har varit oerhört spridda i bokbloggosfären: entusiastiska hyllningar och svavelosande sågningar och inte särskilt mycket däremellan. Själv hamnar jag väl någonstans på ”gillar”-skalan. Som skräckentusiast kan jag beklaga den riktning som Maja Grå-böckerna tagit och skulle hemskt gärna bli skiträdd igen. Samtidigt drog jag mig för att bada ensam i mitt nya hus i flera veckor efter att jag läst ut ”Döden på en blek häst”, så helt skräckbefriat är det inte.
Och så måste vi ju tala lite snabbt om Oxford! Staden där Amanda Hellberg själv bor sedan flera år, staden som stal mitt hjärta när jag åkte dit på språkresa som blyg och förläst sjuttonåring. Går det att, med nostalgins förrädiska dimridåer, peka ut platsen där ens liv så som man känner det idag började? Jag vet inte, men ibland tänker jag att det var där i Oxford, bland de surrealistiskt vackra gamla universiteten som trängs sida vid sida med Kentucky Fried Chicken-restauranger, H&M-butiker och fnissande japanska utbytesstudenter, som själva embryot till min nuvarande personlighet uppstod. Amanda Hellberg skriver väldigt, väldigt fint om de där tvära kasten mellan uråldrig lärdom och high street-banalitet. Gown versus town. Ja, jag vill nog hävda att det är i miljöerna som ”Döden på en blek häst” har sin hjärtnot.
Å vad fint Helena, stort tack.
Men H&M har vi tyvärr inte (längre?). Föck vad glad jag hade varit då.
Varsågod. 🙂
Vafalls, inget H&M? Jag har för mig att jag shoppade där under min legendariska språkresa 1997, men jag kan röra ihop saker och ting. (Mycket pubbesök på den resan…)
Och du, nu när jag har dig ”på tråden”! Utspelar sig boken i nutid? Nördig som jag är hajade jag till på Radioheadspelningen och de giggade väl mest i hemstaden under 90-talet? Eller spelar de fortfarande lokalt ibland?
Den boken klickade jag hem direkt. 🙂 Även jag Oxford-frälst och slukar med glädje allt som överhuvudtaget nämner staden. Även det övriga innehållet lät ju lovande! Btw, läst Mary Hoopers Newes From The Dead? Säkert en dum fråga, men ändå! Verklighetsbaserad ”rysare” som utspelas i Oxford på 1600-talet. Me like!
Inte alls en dum fråga då jag varken läst eller hört talas om! Låter synnerligen lovande, så jag noterar titeln till nästa bokbeställning. Tack! Får aldrig nog av Oxfordskildringar, eller rysare heller för den delen.
Om du bestämmer dig för att köpa boken måste du välja den röda inbundna upplagan. En av de vackraste böckerna jag äger. 😉
Vad härligt att läsa alla positiva inlägg och kommentarer när man, som jag, inte har läst ännu, men har boken hemma i hyllan!
[…] alla hyllade den, men det var inte riktigt så upptäcker jag nu. Här är några blandade röster: Dark places, Boktoka, Bokbabbel, Calliope, En bokcirkel för alla, Feuerzeug, A fraction of the web, Bokomaten, […]
[…] halva bokbloggsmaffian om den i vintras. Vill ni läsa mer kan ni fortsätta hit: Bokstävlarna, Dark Places, Feuerzeug, Eli läser och skriver, Boktoka, Bokhora, Breakfast Book Club, Fiktiviteter, A fraction […]
[…] det skulle väl vara om du inte gillade de tidigare böckerna om Maja Grå. Men det gjorde ju jag, som bekant. Faktum är att jag känner mig helt bekväm med den rådande utgivningstakten, en ny Maja Grå om […]