Om ni följt mina skriverier i ett par år känner ni säkerligen till min mångåriga och komplexa relation till Patricia Cornwell. I snart 18 år har vi hållit ihop, i början sådär kladdigt nykära med två, tre, någon gång fyra andlöst utlästa böcker i veckan (litterär nymfomani?). Någonstans i slutet av 90-talet, efter Benton Wesleys ”död” (ingen spoiler för er som har någon som helst relation till serien, tro mig), började det svaja i vår relation. Jag började träffa andra, mer hårdkokta, mer välformulerade… ja, bättre, helt enkelt. När sedan det nya årtusendet kom och med det katastrofala förändringar i Kay Scarpetta-serien ruttnade jag snabbare än ett av Scarpettas lik i sydstadsvärme. Inte nog med att Cornwells stil – aldrig mer än ändamålsduglig – blev sämre än sämst, serien kom att präglas av ett illa dolt förakt för de karaktärer som Cornwell själ skapat. De nödtorftigt ihopsydda intrigerna formligen stank av paranoia och bitterhet och – värst av allt – då Cornwell av okänd anledning övergett första person-perspektivet för ett b-thrilleraktigt tredje person-dito framstod hennes självgoda rättsläkare, tidigare endast uthärdlig på grund av att man som läsare fick direktinträde till hennes hjärna, som fullkomligt outhärdlig. I kort: Kay Scarpetta-serien från ”Blow Fly” till och med ”Predator”, håll er borta!
Så kom då någon form av ljusning i form av de två böckerna med Scarpetta i titeln. Det var fortfarande inte bra, långtifrån nittiotalskvalitet, ljusår ifrån ”The Body Farm” som jag fortfarande håller som ett skolexempel för Scarpettaserien då den var som bäst. Men något höll på att skifta, man anade en nytändning i hur karaktärerna förhöll sig till varandra, och även om det fortfarande osade konspirationsteorier och halvdana lösningar över anrättningen så började det kännas kul att hänga med Scarpetta, Wesley, Marino och Lucy igen.
I den nu pocketaktuella ”Port Mortuary” får vi för första gången på över tio år läsa en historia berättad ur Scarpettas synvinkel (jag har redan bejublat detta). Vi får också en klockren bekräftelse på att Cornwell faktiskt är på väg tillbaka till forna höjder. Från första sidan, då Scarpetta kliver in i duschen på militärbasen där hon extraknäckt de senaste månaderna, till slutet, som bäddar för en direktfortsättning och också får det i form av ”Red Mist”, som utkommer i december, är det full rulle. Scarpetta har rentav så fullt upp att hon inte ens hinner laga en av sina storslagna italienska middagar, och där har vi något jag saknar, något som tycks ha stannat upp efter nittiotalsdeckarna: det vardagliga som motvikt till det speedade tempot, konspirationsteorierna och de sadistiska mördarna. Minns ni till exempel Scarpettas och Bentons whiskypimplande i The Boardroom på FBIs huvudkvarter i Quantico? De kärleksfullt tillagade middagarna i Scarpettas hem i Richmond, som genererade en hel kokbok? Jag saknar sådant, och hoppas att Cornwell vågar dra ner tempot en smula, lita på sina karaktärer tillräckligt mycket för att dra ut på deckarintrigen.
Speaking of which. Jag vill inte avslöja alltför mycket av handlingen eftersom hyfsat litterärt okomplicerade deckare som Cornwells är sin handling – i samma anda: låt för bövelen bli att klicka på länken till ”Red Mist” om du inte hunnit läsa ”Port Mortuary”! – annat än att det vankas coola militära gadgets, extremt märkliga obduktionsresultat och att man får ytterligare en nyckel till Scarpettas förflutna. Jag har ingen aning om hur ”Port Mortuary” står sig som förstabok av Cornwell, är alldeles för präglad av mitt emotionella bagage med den matlagande, perfektionistiska rättsläkaren, men jag tycker att den är riktigt bra för sin genre (lättläst, spännande airport lit) och inte bara för att vara Kay Scarpetta-deckare skriven efter 1998. Möjligen brister berättelsen i sin psykologiska trovärdighet, och den där besvärande paranoian som jag ondgjort mig över finns fortfarande kvar. Numera känns den dock befogad, så vi tar och håller tummarna för att allt ska lösa sig för Scarpetta och gänget. För så är det ju med bokserier man följt år efter år: oavsett hur många besvikelser man råkat ut för vill man ju att det ska gå bra för de (förvisso fiktiva, men sedan när spelade det någon roll?) personer man – i mitt fall – följt sedan tonåren. Finns det amerikanska deckarförfattare som är bättre på dialog, intrig, stilbygge, stämning? GUD ja. Men när det gäller den känslomässiga investeringen i återkommande karaktärer, det där rent personliga som drivkraft i att fortsätta läsa bok efter bok i en serie, där är Cornwell oöverträffad. För några år sedan, när Patricia och jag hade det som jobbigast, skrev jag följande på Bokhora:
”När jag dör kommer jag ha en abnormt stor samling inbundna Cornwell-böcker, och mina efterlevande kommer att skaka på huvudet och fråga varför jag inte gav upp efter The Last Precinct.”
Min enorma Scarpettasamling kommer förmodligen att bli ett problem för mina anhöriga, men nu hoppas jag att de – om sådär sextio år, tack! – kommer att förstå varför jag höll ut till det förhoppningsvis inte alltför bittra slutet. Nu behöver bara Scarpetta en nemesis av Temple Gaults kaliber, så kommer det att bli riktigt, riktigt kul att följa henne med posse in i pensionsåldern!
så trevligt att höra! synd på middagarna bara. jag saknar dem: de inleds alltid med ett glas vitt (chablis? chardonnay?) och innehåller minst en kruka färsk basilika.
men om den här är bra så tar jag också tag i cornwall igen! jag blev mest less efter hennes ripper-bok faktiskt, muttrade ”skomakare bliv vid din läst” och lade ner henne helt och hållet.
men nu! Nu!
Japp, massor av vitt vin, basilika, vitlök och chili! Blir alltid så sjukt sugen på mat och vin när jag läser de tidiga Scarpettaböckerna.
Ja, gud, den bisarra Jack the Ripper-boken gjorde ju att ens misstankar om totalt meltdown bekräftades! Som wannabe-Ripperologist var det rent plågsam läsning.
Tycker absolut att du ska läsa Port Mortuary!
Hmm, ja kanske förtjänar hon en andra (tredje/fjärde?) chans ändå? Men, det var svårt att känna någon sympati över huvud taget med någon som helst av karaktärerna i den senaste boken jag läste (hallå, vad hände med Marino egentligen??). Just nu är jag fullkomligt nöjd med FBI-agent Smoky Barrett. Insåg när jag upptäckte de böckerna hur mycket jag saknat den tidiga Scarpetta, egentligen har de väl kanske inte så mycket gemensamt annat än att de just berättarperspektivet (första person), men det ger ett annat djup tycker jag. Blir väntan på den femte boken för lång, kanske jag klämmer in lite Scarpetta emellan… Vilken rekommenderar du att börja med då? Tyvärr, tyvärr har jag läst Blow Fly, men inget efter det! 😉
Tycker du kan gå direkt på den här! De två innan är okej, men inte helt nödvändiga för att hänga med. Och ja, vad f-n hände med Marino? Nu är han sig själv igen, vilket är rätt bisarrt med tanke på allt som hänt men ändå skönt.
Jag älskade också Scarpetta, men gav upp för en sisådär tio år sedan. Frågan är vilka däremellan som är läsvärda?!
Inte många. Tyckte de två böckerna om varulvsmannen i Frankrike, Black Note och The Last Precinct, hade sina stunder men därefter är det genomuselt.
Black NotICe, till och med. 🙂
[…] svårt det är att ge upp en deckarserie trots att böckerna tappar i kvalitet. En kommentar till Helenas inlägg om Patricia Cornwell och Key Scarpetta, som länge var även min favorit. Jag gav dock upp […]
Härligt att höra, verkligen!
Jag har nämligen inte läst någon av böckerna med Scarpetta-titlar, har liksom varit för rädd att det ska bli spiken i kistan. Det här låter lovande och även om jag gärna skulle hoppa över de två titlarna innan den här som jag har att läsa, så kommer jag ju inte att göra det.
När Scarpetta slutade laga mat började jag läsa Peter Robinson istället. Inte för att den engelska pubmaten går upp mot den italienska, men han är ändå rätt dutkig på att rota fram goda ostar ur kylskåpet när han kommer hem slutkörd efter en lång arbetsdag. Och så lyssnar han på bra musik.
Vad lyssnar Scarpetta på? Jag har glömt.
Har bara läst någon enstaka Peter Robinson, men det lilla jag läst gillade jag, vill jag minnas. Man kan ju faktiskt inte få för mycket av brittiska deckare. 🙂
Visst lyssnar Scarpetta på opera och klassiskt ibland? Fast numera är det nästan ingen hemmamiljö i böckerna, bara pang på och händelseförloppet i ett svep. I Port Mortuary fick hon inte ens sova eller äta…
Jag har läst några Scarpetta-böcker men har aldrig gillat dem… (Köpte några begagnat och kan inte rata en bok utan att försöka) Ser nu att jag har läst fel böcker så ska genast prova de äldre och nyare. Jag undrar bara vad som hände med Benton??? Första boken jag läste dör han och i de senare så är han med igen. Kommer böckerna inte i kronologisk ordning eller återuppstår han på något sätt? Känner mig inte så sugen på att läsa boken efter ”Eldens öga” bara för att få reda på detta eftersom jag inte tycker om böckerna i övrigt… Är bara nyfiken!!!
Förstår att man blir förvirrad av Benton. 🙂 Jo, han ”dör” i ”Eldens öga” men återuppstår i ”Blow Fly” då det visar sig att han gått under jorden i ett vittnesskyddsprogram för att skyddas från en drogkartell. Han lever alltså! Frågan är dock om det var meningen från början att han skulle komma tillbaka eller om Cornwell skrev in honom igen för att blidka fansen…?
Hon är mycket ojämn, Cornwell, men de tidiga böckerna tycker jag är bra. Och jag fortsätter som sagt läsa, utifrån något slags hundlikt trofasthetsperspektiv…
Hej Helena!
Ville bara meddela att jag kommer att översätta ”The Scarpetta Factor” och ”Port Mortuary” åt Norstedts. Den första kommer ut hösten 2012, den andra våren 2013. kanske värt att notera för den som inte kan eller vill läsa på originalspråket.
Nils Larsson
(hemsida Kosmoskattens.se/NL)
Vad roligt att översättningar är på g, Nils!
[…] spoilerkänsliga Scarpettadevoter (finns de fortfarande?) som ännu inte läst fjolårets Scarpetta ”Port Mortuary”: klicka inte på förlagslänken till ”Red Mist” om ni inte vill få stora händelser i […]
Kan berätta att ”Red Mist” kommer på svenska nästa år. Trolig titel ”Röd Dimma.” Norstedts har även köpt ”Bone Bed”. Översätter båda åt dem.
Nils Larsson
Kul! Har inte hunnit läsa någon av dem, men de står i bokhyllan. 🙂
Hej Helena!
Jag håller på att översätta ”Red Mist” nu och där talas om Scarpettas barndomshem i South Carolina i Sea Pines. På engelska kallas det för ”historic carriage house” och ”carriage house” betyder vagnslider, vilket det knappast är. Googlar man på ordet ser man många gamla fina hus, men det finns tydligen inget ord för det på svenska.
Så jag undrar om du eller någon av dina bloggvänner som har gott minne eller Cornwells tidiga böcker hemma i bokhyllan kan kolla vad det handlar om för slags hus med grönskande trädgård kring. Benton hade tydligen en andelslägenhet på samma ort också, men det är inte den det gäller.
Hälsningar
Nils Larsson
Hej Nils! Jag bläddrar i gamla böcker och återkommer! Spontant känns det som en släkting till engelska mews, dvs gamla ombyggda stallbyggnader, fast då enbart gällande vagnsutrymmet. Fast hmm, knepigt att hitta ett svenskt ord för det.
Tack, jag har bara läst de två senast utgivna före mina egna översättningar. Det borde ju nämnas någonstans. Sedan får vi bara hoppas att den översättaren kommit på någon bra lösning.
Nu verkar det som att Scarpetta är född och uppvuxen i Miami, precis som Cornwell själv, om det nu kan vara till någon hjälp. Kays otrevliga mamma och syster bor tydligen kvar där.
Just! Hon är uppvuxen i Miami och förlorade sin högt älskade far när hon var tretton (ungefär). Fick sedan dras med sin i övrigt osympatiska familj. Tror inte att huset de bodde i var särskilt historiskt eller vackert, de var en fattig familj med en pappa som emigrerat från Italien och sedan mer eller mindre jobbat sönder sig.
Då kanske det är Benton som är uppvuxen i ett sådant hus? Vet att de bodde i Georgetown, i en historisk byggnad där, i några böcker. Det var lättare på den tiden då Scarpetta höll sig kvar i Richmond…
Jag har skrivit ”den gamla stugan” eller något liknande tills vidare. Hellre det än ombyggt stall, vilket det kanske inte är.
Ja, bättre vara vag än fel ute. 🙂 Bra lösning!
Hej Helena! Vill bara meddela att den frde boken om kommissarie Madden av Rennie Airth kommer ut i England i sommar, den 19 juni 2014. Den heter ”The reckoning”. Handlingen kan du se hr:
http://www.bokus.com/bok/9781447261223/the-reckoning/
Om den kommer p svenska ocks terstr att se.
Hlsningar
Nils Larsson
Oooh, hade helt missat Airthsläpp, tack för tipset!