Caitlin Moran – vilken kvinna! Jag ska villigt erkänna att jag inte hade hört talas om henne förrän Andres Lokko, som varit något av en ledstjärna till all things fabulous för mig sedan nittotalets mitt, hyllade henne i en SvD-krönika. Men! I den drömtillvaro jag för i mina återkommande anglofilpornografiska fantasier, där jag bor i ett viktorianskt radhus i Maida Vale, precis nere vid kanalen, och ägnar oceaner av tid åt frukostätande och Timesläsande.. där inbillar jag mig att vi sedan länge varit de såtaste av vänner, Caitlin och jag. Caitlin Moran, vars karriär startade redan som tonåring på numera (tragiskt!) insomnade musiktidningen Melody Maker, har under många år varit krönikor i just Times.
Nå, istället för att gråta över spilld mjölk – levererad i glasflaska på min viktorianska stentrappa strax innan jag släpper ut katten höstkrispiga, tidiga morgnar – vill jag istället glädjas över att jag nu, tack vare den allsmäktige Lokko, funnit Caitlin Moran. Hennes självbiografi/feministbibel ”How to Be a Woman” är nämligen exakt vad vi alla behöver: en oupphörligt välskriven, vansinnigt rolig och ärlig berättelse om vad det innebär att vara kvinna i västvärlden idag – och varför det fortfarande är viktigt att använda f-ordet. Jag talar förstås om ordet som uppenbarligen är så laddat att många – alltför många – kvinnor vägrar ta det i sina munnar. Senast nu Filippa Reinfeldt i en alldeles färsk intervju i senaste numret av Yourlife, därför att hon – citat – inte gillar ordet och, underförstått, därför att det inte behövs. F… eminist! Där, jag sade det. Jag är feminist, och liksom Caitlin Moran anser jag att det är ett ord vi fortfarande behöver.
Det talas en hel del om det andra f-ordet i ”How to Be a Woman” också: om hur lustigt/sorgligt det är att det fortfarande inte finns ett acceptabelt, allmängiltigt ord för det kvinnliga könsorganet (i Sverige har vi åtminstone fått ett som funkar för våra döttrar, vilket helt klart är ett steg i rätt riktning) och att de som finns är så fåniga och ibland hämtade från Teletubbiesfigurer. Andra saker som Moran tar upp i sin bok, som är sjukt beroendeframkallande och nästan omöjlig att lägga ifrån sig, en sorts litterär motsvarighet till Sainsburys shortbread: f-ordet som i ”fet” och hur, om någonsin, vi ska känna oss fria i våra egna kroppar, mode, sex, bröllop, musik, kvinnliga förebilder i populärkulturen (och varför Jordan aldrig kommer att bli en sådan, hur mycket überliberala kolumnister försöker pressa in henne i role model-facket), sexism på arbetsplatsen och – en hjärtefråga för mig personligen – exakt hur svårt det kan vara att tillverka lagom stora trosor som inte kryper in i underlivet tills effekten blir att bära en synnerligen smärtsam och skavande liten fitthatt. Ursäkta den mentala bilden ni har nu, men det är faktiskt sjukt kul och träffande när Morans väninna väser ”I’m currently wearing them on my clit, like a little hat” på tunnelbanan i rusningstrafik. Vi har alla varit där, syster. I ett annat kapitel undrar Moran hur det kommer sig att de förebilder som intelligenta, kulturintresserade unga kvinnor instinktivt dras till generation efter generation – Virginia Woolf, Sylvia Plath, Dorothy Parker – är så intimt förknippade med mental ohälsa, personlig undergång och, åtminstone i två av fallen, en alltför tidig död. Hennes tes är att dessa kvinnor varit före sin tid, men man kan ju undra när kvinnliga genier kommer att få samma självklara plats i det offentliga rummet som manliga? 2035?
Barn, och den potentiella kvinnofälla det tyvärr fortfarande innebär att välja att skaffa dem, är en annan sak Moran tar upp. Det finns ett kapitel med titeln ”Why you should have children”, direkt följt av ”Why you shouldn’t have children”. Båda är lika läsvärda, lika fulla med bra argument. Under läsningens gång kommer jag att tänka på Elizabeth Wurtzel, som under 90-talet skrev ”Bitch” och ”Bitch Rules” samt, förstås, ”Prozac, min generations tröst” om hennes livslånga kamp med depression. Hon delar Wurtzels snudd på maniska passion för det hon älskar och tror på – det är min fasta övertygelse att vi behöver fler kvinnor som brinner – och är även hon en rasande driven och duktig stilist.
Och visst, någonstans inser jag att Caitlin Morans skildring inte på något sätt är universell. Det råkar bara förhålla sig så att jag kan skriva under på nästan allt, och det där hänfört igenkännande ”YEAH, SISTER!” ska inte underskattas. Men jag vågar nog påstå att de flesta av er som läser det här skulle uppskatta ”How to be a woman” – och nej, ni behöver givetvis inte vara kvinnor. Det räcker gott med att vara förtjust i rappt, underhållande språk, Storbritannien och vår samtid.
Om ni ursäktar mig så ska jag nu gå iväg och börja snickra på mitt Caitlin Moran-altare. Vi hörs!
åh, den åker genast med i min nästa bokusbeställning!
Det här är en bok som jag definitivt kommer att läsa. Är verkligen inte förtjust i titeln (något som jag bl.a. tweetade om för ett tag sen), men själva boken intresserar mig rätt mycket. Men alltså en sak om ditt inlägg: Om att inte kvinnliga genier har självklara platser liksom de manliga har det. Vad menar du/Moran då? Jag menar, Plath till exempel, finns väl få poeter som har en lika självklar plats som hon. Eller Dickinson, Sexton, O’Connor, McCullers, etc. I dag har ju också samtida genier som Munro, Hustvedt, Oates, Didion, Shriver (etc x n) lika självklara platser på sina respektive fält som någonsin de manliga.
Ah, missade den tweeten! Nja, den kan ju förstås kännas lite exkluderande.
Alltså, visst har det blivit bättre, men när såg vi senast en ”ung” allmänt tokhyllad kvinnlig författare på omslaget till Time Magazine (som Jonathan Franzen, vars Freedom väl för all del är bra, men inte sååå bra)? Och varför finns det inga stjärnögda män som dyrkar t ex Carina Rydberg på samma sätt som alla kulturtanter fjantar med Knausgård? (Jag tvivlar inte på att de finns, men de får då inget medialt utrymme.) Till exempel. Och manliga genier har, åtminstone i historien, inte gått under, alternativt bemålats ett genomtragiskt livsöde på samma sätt. Men visst, det är på rätt håll, något som namnen du tar upp är ett bra exempel på.
Ja, inte det att titeln är exkluderande, kanske lite arrogant då i stället. Å andra sidan kan man ju hävda att Moran ju bara och enbart talar för egen del. ”This is MY womanhood”, liksom.
Jo, nog förstår jag ju tanken bakom de där orden om kvinnliga genier som berövas sin plats. Det var faktiskt lite det jag hade i åtanke då jag avslutade min recension (http://www.nytid.fi/2011/08/en-ny-blick-en-ny-manniska/) av Steve Sem-Sandbergs Tre romaner, som ju kan sägas bestå av tre kvinnoporträtt. Men det har ju verkligen förändrats, så därför förstår jag inte riktigt varför Moran undrar om vi kommer att få se något ske innan 2035? Ah, anyway. Ska spara mitt petitess-gnat tills jag läst boken, hah.
Klarifikation: det var jag, och inte Moran, som lite surt undrade det där med 2035; jag tog hennes tanke och rusade iväg med den, kan man säga. Det dunkelt sagda och så vidare… Jag tänker inte bara på det kvinnliga genibegreppet utan detta med att kvinnor inom nöjes-/kultursfären som lever utsvävande liv döms oändligt mycket hårdare av omvärlden än män som gör samma sak (de geniförklaras och idealiseras istället, eller blir pittoreska fyllegubbar som man kan skratta lite åt). Kanske lite gammalt att gnälla över det fortfarande, fast nej…
Arrogansen är nog högst självmedveten och aningen ironisk, om jag känner Moran rätt. Och som jag säger i reccen: det är ju inte på något sätt en universell erfarenhet hon skildrar, det råkar bara förhålla sig så att jag och många andra västerländska, (populär)kulturellt intresserade kvinnor känner igen oss. Så det blir möjligen en sorts handbok för likasinnade, men så är det ju med mycket.
PS: Varje gång jag loggar in på WordPress ser jag Pär Ströms blogg Genusnytt. Det kan helt klart ha påverkat min allmänna uppgivenhet inför the state of things… 😉
Varning – rant in progress… Överhuvudtaget tycker jag att det verkar svårare för kvinnor att bli hjältar, idoler, förebilder, alltså om man utesluter de kvinnor som lyckats nå kult-status främst för sitt utseende. Finns det inte en tendens att släta över manliga geniers tillkortakommanden, medan de kvinnligas lyfts fram? En stor mans fel och brister försvinner lätt i strålglansen, faller i skugga bakom ”berättelsen om n/n”. Men gäller det en kvinna skapas inte den här sagan, utan då blir det plötsligt viktigt att vaska fram förmänskligande drag – jaa, hon skrev ett epos men hon offrade äktenskapslyckan!
På rak arm kan jag komma på en enda levande kvinnlig ikon som inte har nått statusen huvudsakligen genom sitt yttre – Oprah Winfrey. Fast nej, där har hennes viktresa (som gör henne så lätt att relatera till!) säkert hjälpt till.
Hur många gånger har man sett en Che Guevara t-shirt på stan? Jag har vad jag vet aldrig sett en Rosa Parks eller Aung San Suu Kyi t-shirt. Vem kan namnge minst två svarta amerikanska människorättskämpar? Okej, vem kan namnge två kvinnliga engelska suffragetter? Varför är de förra så mycket mer kända än de senare?
Såg ett reportage med Ingrid Betancourt där några av hennes medgisslan intervjuades. En amerikansk man som satt fången med henne var mycket kritisk eftersom han upplevt henne som ”bossig” och arrogant. Hon hade velat bestämma i gruppen, och det ansågs att hon satt alla fångarnas välfärd på spel när hon mopsat sig mot gerillan genom att vägra att lystra till något annat än sitt eget namn. Jag försöker föreställa mig berättelsen fast med en manlig presidentkandidat som vägrar vika ned sig och som har tendenser till ledaregenskaper. Har svårt att se att han skulle blivit annat än en stor hjälte.
Det är någonting som gör att vi inte idoliserar kvinnor på samma sätt som vi idoliserar män. Kanske samma mekanism som gör att kvinnor lika gärna läser manliga och kvinnliga författare, och män läser nästan bara manliga…
handlar inte det väldigt mycket om att kvinnor fortfarande har svårt att ta plats i det offentliga rummet? där är männen stilbildande. kvinnor har övertaget i det privata sfären med allt vad det innebär.
eva helen ulvros har skrivit en intressant historisk bok om hur det offentliga rummet blev till (boken fokuserar inte på det utan är en studie över 1700talets kvinnor) och hur män, kvinnor och hus fick nya och förändrade funktioner ungefär vid industrialiseringen. mkt intressant!
Jo, jag tror också att det har väldigt mycket med det att göra. Kvinnor hindrar sig själva och varandra, jag tror att det sitter djupt. Fanny Ambjörnsson skriver om tonåren och den ”heteronormativa begärsmarknaden” där tjejer tävlar med varandra och samtidigt förenas i gemensam beundran över killarna. Kanske är det där det tar sin början. Eller ännu tidigare?
Tack för ranten! Håller helt och hållet med. You go girl! 🙂
måste läsas! låter kul och viktigt. och sökandet efter välsydda trosor går vidare, trosbärare i alla länder förenen eder.
Eller hur! Hur svårt kan det vara? Och ja, du måste läsa! Just kombon ”kul” och ”viktig” är inget man är bortskämd med direkt.
vid mina graviditeter har jag lånat min mans boxershorts (vanliga HM) och häpnat över kvaliteten! hur välsydda de är! så fantastiskt sköna! dubbla sömmar! tyg som nästan smeks! och sen tillbaka till sina vanliga illa sydda krängande småbyxor (tack mats för det ordet) …
och det handlar ju inte bara om trosor:-)
Haha, jag lånade min makes helt ordinära H&M-boxisar när jag hade en utpräglad laundry day och inte hittade några rena trosor häromveckan. Gjorde exakt samma observation. Ytterligare ett exempel på kvinnoförtryck ju! 😉
Det värsta är när småbyxorna (haha, tänker också alltid på Mats!) kränger sig neråt OCH vindlar sig inåt samtidigt! Fy.
…måste säga det.. fitthatt… Gud så roligt, den mentala bilden på det liksom.=)
Och med det ur systemet, så låter det ju onekligen som väldigt många kvinnors kopp té. Även om man veet att det kan vara lite svårt, att man ska försöka ta mer plats osv så är det bra att få peppen då och då också så man orkar lite till.. Dessutom verkar den förträffligt kul.=)
Hehe, jag vet.:)
Och ja, ibland behöver man pepp från starka medsystrar och Caitlin Moran är definitivt en extremt bra och underhållande sådan!
Klart att man ska kalla sig för feminist, allt annat är ju stenkorkat. Jättebra inlägg!
Tack!
[…] 0 (jag drar min gräns en bit efter 500 sidor, remember?) Bäst: ”Sfinx” och ”How to be a woman” Bra: Med ”The Accident” fick Linwood Barclay mig att vända sidor i ett frenetiskt […]
[…] Franklin), “Yarden” (Kristian Lundberg), “Sfinx” (Christine Falkenland), “How to be a Woman” (Caitlin Moran), “Incubus” (Carol Goodman – hey, jag gillar kärlekskranka sexdemoner […]
[…] Dark Places och Pocketlover har också läst och hyllat! Share this:DelaFacebookGillaGillaBe the first to like this. […]
[…] Woman. (Jag hade, precis som ett gäng andra medlemmar ur bokbloggsmaffian, införskaffat den efter Helenas entusiastiska recension.) Den kan beskrivas som en feministisk självbiografi med mycket humor och jag gillade den. Den är […]
[…] Konsten att vara kvinna skriven av Caitlin Moran är en hyllas bok tillika bästsäljare om feminism som översattes till svenska förra året. I Svenska Dagbladet står det att Konsten att vara kvinna ”är en störande rolig bok som får läsaren att fundera över sina egna ståndpunkter och samtidigt lockar till skrattanfall.” Boken har bland annat blivit rätt så hyllad hos Expressen, bloggen Beroende av böcker samt hos bloggen Dark places. […]