S.J. Bolton är ett namn som jag haft på min ständigt expanderande bevakningslista ett bra tag nu. Det började med en närmast Paul Austersk slump: jag hade beställt julklappsböcker åt mina barn och fann vid leveransen att ”Vem bestämmer?” av någon outgrundlig anledning förvandlats till en av Boltons böcker, ”Rov”. Missförståndet löste sig, barnen fick sin Vembok och jag fick behålla ”Rov” som en bonus. (Om det betydde att jag läste den? Nej, för det skulle ju vara för enkelt…) Huruvida den stackare som varit sugen på gruvlig spänning och istället fick läsa om hur lilla kastar fil på stora (rafflande!) slutligen blev nöjd förtäljer inte historien. Jag hoppas det.
Nå, det var mitt första möte med Bolton. Mitt andra skedde några månader senare, när entusiastiska omdömen från två favoritbloggare, som delar min faiblesse för välskrivna och kolsvarta spänningsromaner, lät mig förstå att S.J. Bolton – aka Sharon Bolton – var ett namn att lägga på minnet. Jag tror till och med att Gillian Flynn nämndes i samma andetag. High praise indeed. Förpliktigande. Måste kollas upp.
Sedan kom livet, och sådär en trettio-fyrtio böcker, emellan. Ibland flöt den upp till ytan, insikten om att jag borde läsa S.J. Bolton, men jag kom inte att förvandla dessa dovt klingande undervattenstankar till handling förrän jag härom veckan fick hem ett recensionsexemplar av ”Nu ser du mig”. Jag började läsa den på söndag kväll. Kvällen efter, lagom till ”Lilyhammer”, var den utläst. Tredje gången gillt, med besked! Naturligtvis stämde allt det jag hört om Bolton: den nerviga spänningen, det mörka, ofta snudd på skräckbetonade anslaget, drivet, skickligheten. Lägg till en milt sagt kantstött hjältinna och ett språkligt gehör man inte stöter på varje dag inom spänningsgenren (eller i någon genre), och jämförelser med Flynn ter sig oundvikliga. Såväl Flynn som Bolton ges för övrigt ut på Modernista, som på senare tid blivit pålitliga förvaltare av mörk litterär spänning (det är bara en tidsfråga innan ni snappar upp Elizabeth Hands Cass Neary-böcker, eller hur?).
Mycket att gilla här, med andra ord… och då har jag inte ens nämnt J-ordet. J som i Jack the Ripper, som i en gammal ungdomsfixering som aldrig riktigt gett med sig. Jag vill avslöja så lite det bara går om handlingen, men de brutala mord som den tilltufsade unga polisen Lacey Flint högst ofrivilligt blir indragen i har starka beröringspunkter med de våldsdåd som satte skräck i East End hösten 1888. Och det här lär väl knappast ge mig några normalitetspoäng, men medan mina klasskompisar spydde folköl i buskar och undrade när Patrik i 9B skulle upptäcka dem, verkligen upptäcka dem bortom mascaraklumpar och nerspydda 501:or, satt jag på mitt flickrum och läste allt jag kom över om Jack the Ripper, frosssade i obduktionsbilder, mörka gränder och ond, bråd död. Det viktorianska England har fascinerat mig så länge jag kan minnas, och i fallet Jack the Ripper – som alltså fortfarande är olöst – återspeglas tidserans mindre smickrande egenskaper med obönhörlig skärpa. Dubbelmoralen. Förljugenheten. Kvinnosynen. Den hjärtskärande misär som var en verklighet för så många. Många har kallat Jack the Ripper 1900-talets första seriemördare, och kanske började det nya seklet redan 1888, i Whitechapels mörka, stinkande gränder där ingen blundade och tänkte på England. Jag har läst otaliga böcker om fallet – Patricia Cornwells märkliga försök att skriva sig in i den moderna ripperologin kan ni med gott samvete hoppa över, Donald Rumbelow, ripperologist extraordinaire, är dock alltid läsvärd – och när jag efter studenten åkte till London för att läsa vidare visade sig universitetet ligga ett stenkast från Whitechapel High Street (och Royal London Hospital, där den arma John Merrick levde och dog – rena porrkvarteren för morbida viktorianadiggare, med andra ord). Det här var 1999, och den gentrifiering som därefter har förvandlat östra London till hipstermecka låg fortfarande ett par år in i framtiden. Redan då var dock många av mordplatserna rivna eller till oigenkännlighet förändrade, vilket naturligtvis inte hindrade lättsuggererade petite moi från att sniffa ondska i (de inte längre fullt så mörka) gränderna… Hela den här recensionen är full av personliga anekdoter, inser jag nu, men så får det bli, hejhej bloggprivilegium, hejdå krav på distans och begränsade tecken!
För att summera så har vi alltså:
- En sedan länge intressant författare med gott renommé bland pålitliga fellow mörkervurmare.
- Ett synnerligen gott hantverk i den alltid lika välkomna subgenren ”litterär spänningsroman modell mörkare”.
- En mångbottnad och älskvärt uppfuckad antihjältinna.
- En modern tolkning av Storbritanniens och västvärldens mest uppmärksammade mordfall (som bara råkar vara något av en personlig och mångårig besatthet för mig).
Vad gör man? Jag gör vågen, såklart! Liksom Lingonhjärta har jag en närmast patologisk tendens att lista ut mördare i deckare långt innan ”avslöjandet” äger rum i boken, men här svävade jag i nagelbitande ovisshet in i det sista. Möjligen är upplösningen lite väl osannolik, men jag är beredd att ha överseende med det, och vem läser egentligen spänningsromaner i hopp om att finna alltsammans så sannolikt och trovärdigt som möjligt? (Det finns en anledning till att jag undviker vardagsrealistiska polisromaner / Mvh Team Eskapism.) ”Nu ser du mig” bjuder på så många genuina obehagligheter och oväntade vändningar att jag nästan glömmer bort att andas. Det är vasst, stämningsfullt och kompetent deckarbygge av allra bästa snitt, och jag har redan beställt hem del två i Lacey Flint-serien, ”Dead Scared”. S.J. Bolton, jag tror att det här är början på en underbar vänskap.
Först tillåter jag mig att en stund vara lite mallig över att för en gångs skull ha hittat en thrillerförfattare modell mörkare före dig!
*ännu lite till*
Och sedan vill jag utrbrista i ett ”Gaah, måste läsa NUUU”, precis som jag har velat skriva under alla lyriska recensioner jag läst kring den här boken i dag. För, även om jag gärna ser mig själv som en liten Bolton-ambassadör så har jag ju faktiskt inte läst den här. Har den dock hemma på engelska, så det är inte alls omöjligt att jag, när jag publicerat den här kommentaren, trippar ner för trapporna till vårt lilla bibliotek (!) och haffar den ur hyllan!
Är så himla nöjd och glad över att du fick in mig på Bolton! (Även om det kanske var Saucy Jack i ännu större utsträckning.) Och ja, du måste läsa omgående! Så creepy och bra. Del två är som sagt redan på väg hem till mig..
Jag hade en aning hela tiden men det twistades ju till lite där ändå så jag var rätt nöjd med slutet 🙂
Ja precis, det twistades till ytterligare några gånger, liksom. 🙂
Delar din uppfattning om avslutningen och också den där viljan att förlåta just det. ”Dead Scared” landade i min brevlåda igår och det är nog inte helt orimligt att anta att jag kommer börja läsa redan ikväll…
Jag är mycket förlåtande när det gäller intrigmässiga brister (inkl brist på rimlighet) så länge jag får Språk och Stämning. 🙂 Har fått höra från pålitliga källor att ett välfyllt paket med bland annat Dead Scared, Carol Goodmans Water Witch och Jeanette Wintersons nya häxroman är på väg till mig. Undrar vilken jag ska välja först…? (Hej, lyxproblem!)
åkej. helt övertygad. klart slut. pip.
och ja, de där fotografierna. LYCKAN när man insåg att nån velat fånga eländet på fotopapper. och såhär tre barn senare: känslan av att ibland känna sig som ett av offren: bedagad, sleten och med en mkt skrynklig mage.
Mmm, kände mig allt lite som Catherine Eddowes (hjälp!) när jag låg på uppvaket efter tvillingförlossningen. Fast, du vet, levande. Och rätt nöjd med det. 🙂
och vad är det för feeel på lunds stadsbibbla? alla min sökningar på hemska thrillers resulterar i en massa noter. nu blev det allt från Barbados till julsånger.
Vilken ljuvlig recension!! Blev nästan sugen på att läsa den igen 🙂 Och visst jag håller med om slutet jag med men det var så skönt för en gång skull att få känna sig förvånad när slutet kom. Så, såklart är hon förlåten och sliter nu mitt hår för att få tag på ”Dead scared”.
Åh, tack – och tack själv! 😀
JA! Måste skriva under på hur tråkigt det är att alltid lista ut vem ”mördaren är”. Funkar om det i övrigt är en bok som har många bra kvaliteter, men ofta blir det lite småtråkigt då. Här hade jag hur många fullkomligt övertygade uppfattningar som helst innan jag tillslut förstås blev överraskad ändå. Underbart. Varje – sida – är – spännande! Jag vill bara läsa vidare hela tiden! Fast efter att Metta på Böcker x 3 gjort mig uppmärksam i början den fullkomligt vrickade datum-kronologin så kunde jag inte sluta hänga upp mig på alla konstiga fel. Jag menar, det kan inte vara oktober ena dagen, september andra dagen, den 6 oktober tre dgar i rad osv. Och det är MYCKET. Antar att det bara är slarvigt korrläst, men det stör mig när det är en bok jag i övrigt tycker är så sjukligt spännande. Att det ska komma någon sådan liten onödig grej liksom, som gör att jag hänger upp mig. Hoppas det bara är översättningen, för jag tänker def läsa mer, jag också.
Haha, jag reagerade inte ens över det! Måste nästan gå tillbaka och kolla nu. Det kan inte vara ett medvetet ”fel” då, en berättarteknisk grej? Detta måste kollas upp!
Nope, absolut, definitivt inte. Det är inte flashbacksen eller så jag tänker på. Jag tänkte inte heller på det först, men sedan kunde jag inte sluta störa mig…
Som sagt, måste kolla upp!
Förresten, en annan sak som jag stör mig lite på, generellt i böcker så där. Det är att man framställer de tonåringar som snöar in på ex Jack the ripper eller seriemördare eller blood and gore osv som knepiga, konstiga, udda varelser. Så även här. Som att de stuckit ut och varit märkliga med udda böjelser. Allvarligt talat är den absolut vanligaste frågan jag får bland mina elever, ex 10-åringar, på jobb: ”Har du någon bok med mord? Och mycket blod ska det vara!”. Jag läste själv massor med läskiga böcker. Vi är ju hur många som helst, helt normala nördiga bokbloggare t ex som läst Stephen King. Och Jack the Ripper har ju dessutom den victorianska lockelsen.=) Så ovanligt, konstigt freakigt är det inte. Då skulle vi ju vara jättemånga potentiella seriemördare där ute! Och om man sågs som ett freak om man läste böcker om JtR så tror jag inte den här skulle sälja så himla bra heller.=)
Bra poäng! Det är väl ganska allmängiltigt och normalt, egentligen, att snöa in på otäcka saker som berör död – inte minst i en ålder då man funderar mycket kring döden och den egna kroppen, etc. Fast PÅ MIN TID (dvs strax efter dinosauriernas definitiva död som art, hehe, jag inser hur det här låter) kom ju freakstämpeln som ett brev på posten om man intresserade sig för t ex Jack the Ripper. Därmed inte sagt att man blev avfärdad som potentiell seriemördare, bara lite allmänt weird. Allvarligare i så fall är väl att en faiblesse för morbid litteratur etc fortfarande används som förklaringsmodell i tragiska våldsdåd, t ex underströk man både en och två gånger att Columbinemördarna (var det väl?) hade läst mycket Stephen King och hade affischer av Marilyn Manson i skolskåpen.
JUST det! Det minns jag! Jag blev så himla förnärmad å Marilyn Mansons vägar, speciellt som jag själv gillar honom och inte tycker det är så särskilt hård musik ens. (ÄLSK I KUBIK på hans Nightmare before Chrismas-cover!) Jaja, det var ett sidospår, men som sagt, att framställa varje tonåring som knepig för att de läser skräck är är ju ännu knepigare, tycker jag?? Och jo, när jag var tonåring var man konstig bara man läste vilken bok som helst så jag känner absolut igen det, men vuxenvärlden borde veta bättre idag…;)
Hmm, i obygden där jag växte upp räckte det att man läste böcker överhuvudtaget för att räknas som kuf, det spelade inte någon roll vad de handlade om. Förmodligen var det min smala lycka att ingen insåg att jag gillade att läsa om blod och otäckheter… 🙂
Men på tal om sådana saker, jag har på senaste tiden tyckt att alla böcker jag läst varit rätt tama — ingenting har varit riktigt skrämmande. Men att döma av alla recensioner idag är det här kanske rätt bok om man känner för något rejält blodisande?
Är glad över att jag växte upp i närheten av Stockholm, där det – visade det sig, när jag kom upp i gymnasieåldern – faktiskt finns människor som inte tycker man är konstig bara för att man läser böcker. 🙂
Jag är också rätt luttrad och blir inte skrämd i första taget, men den här ÄR blodisande på riktigt. Tände en nattlampa när jag skulle gå uppför (den beckmörka, skuggtäta..) trappan efter att jag läst ut boken. En annan bok som fick mitt blod att isas var Michelle Pavers ”Dark Matter”, läst den?
Jag flyttade från småstaden i gymnasiet, så då var jag inte längre den enda jag kände som läste. Före det var min uppväxt på precis en sådan plats som i Cirkeln och Eld, vilket gör det läskigt välbekant att läsa de böckerna… 🙂
Och Michelle Pavers var ju riktigt otäck, det var riktigt uppfriskande! Extra stämning blev det av att jag läste den förra julen = när det var långa mörka nätter som i boken!
Jag visste det. Välkommen till the wonderful world of Sharon J Bolton! Om du läser allihop, även de som inte handlar om Lacey, kommer du att se att de hänger ihop på ett nästan omärkligt sätt.
Kul att kunna ge tillbaka något tips ibland!
Tack så mycket! 🙂 Ser verkligen fram emot att läsa alla. Har du någon favorit som du tycker förtjänar min alldeles omedelbara uppmärksamhet? Dead Scared redan beställd, som sagt. Rov har jag hemma. Ond skörd är en höjdare, yes?
Ond skörd började jag med och den är verkligen hårresande. Rov likaså. Och Awakening, den enda som inte riktigt hänger ihop med de andra. Men Dead Scared var kanske den allra läskigaste… Vad den kvinnan än skriver är det superbt otäckt och sjukt spännande. Hon är sänd från Gud.
Dead Scared it is! Till att börja med.
Jag som precis hade lugnat ner mig och bestämt mig för att vänta med Dead scared, hur bra jag än tyckte att Nu ser du mig var. Det går ju inte nu, efter alla dessa hyllningar! Och lika bra är väl det, för jag kan verkligen inte sluta tänka på personerna i Nu ser du mig. Jag tror jag blev lite kär i både Joesbury och Flint…Och lyckan när jag upptäckte hur den här hängde ihop med Rov! Jag gillade både Rov och Ond skörd, men tycker nog att Rov är snäppet bättre. The Awakening har jag inte läst. Får genast ta och klicka hem Dead scared…Eller ska man kanske köpa på mässan? Svåra beslut.
Måste helt klart läsa Rov snarast! Och de andra tre jag har olästa.. Älskar att upptäcka nya darlings!
Åh, kan du inte skriva lite mer om Patricia Cornwells Jack the Ripper-bok, har läst den och kan inte bli klok på om hon är något på spåren eller om det bara är ett sammelsurium av galenskaper. Fick ibland känsla av att hon förstärkte allt som talade för (eller emot, hur man nu ser det) hennes JtR-kandidat och elegant svepte förbi det som inte passade in. Samtidigt fanns det ju så mycket som lät för konstigt (breven! tavlorna!) för att bara vara slumpen…
Det enda Cornwell bevisar i sin bok är att Sickert var besatt av fallet (som många andra) och eventuellt skrev brev till polisen där han utgav sig för att vara Jack the Ripper (som många andra). Däremot lyckas hon aldrig bevisa att han var mördaren, trots undertiteln ”case closed” och den allmänna tvärsäkerheten. Jag tror att det är just tvärsäkerheten som gjort henne så hånad bland ripperologists (besökte en guidad tur med Rumblelow himself i samband med boksläppet och han var måttligt road av Cornwells teori). Helt okej att ha hypoteser, och Sickertspåret ÄR intressant, men den där tvärsäkerheten och besserwisserådran som genomsyrar boken fast hon defacto inte lyckas argumentera för sin sak hela vägen.. Jag kom faktiskt att tänka på Scarpetta. EJ en komplimang.
läste nyss ut, tror jag sover inne hos sexåringen natt för hon sover med lampan tänd)
Hehe. Det ÄR ruggigt, fast frågan är om inte Dead Scared är ännu läskigare..
[…] Evi Oliver, liksom Joesbury, misstänker att någon uppmuntrar dem till dåden. Men precis som i “Nu ser du mig” är allt ondskefullare och mer skruvat än någon kunnat ana, och snart befinner sig Lacey i […]
[…] som läst, Hyllan, Dark places, Lingonhjärta Share this:DelaFacebookE-postTwitterGillaGillaBe the first to like […]
[…] läste om S.J Bolton hos Bokbabbel och Dark Places och blev väldigt nyfiken. Mitt snälla stadsbibliotek lånade hem första boken, Nu ser du mig, […]
[…] stämningen till något närmast skräckbetonat. (Detta visade hon för övrigt prov på redan i ”Nu ser du mig”.) Det hon behöver göra är att styra upp sina karaktärer från det gnällande, velande träsk […]
[…] andra som bloggat om boken är Bokföring enligt Monika, Lingonhjärta, Fiktiviteter, Dark Places, Läsa och Lyssna, Bibliotekskatten, hyllan och […]
[…] att ge, men just dessa är de som gör sig påminda i stunden. Fokus hade legat på att övertyga mig själv om nyttan och fördelen av att göra de tunga basövningarna, lära mig att utföra dem […]
[…] East End, Jack the Ripper och internatskoleskildring som det avskalat isiga, litterära. (Läs t ex här om min Jack the Ripper-vurm.) Maureen Johnsons ”The Name of the Star” är del ett i YA-serien […]