Måhända får Donna Tartts utgivningstakt – anmärkningsvärd i en tid då en ny roman per år tycks vara kutym – för mycket uppmärksamhet när det talas om henne, vad vet jag. Vad jag däremot vet: att Joyce Carol Oates någonstans i sin garderob har en tröja med texten ”JCO – Making other Great American Novelists look like slackers since 1963”. Hon borde åtminstone ha en.
Ja, vad vet jag? En del ändå, med tanke på att jag läst Donna Tartts debut minst tjugo gånger och i princip kan citera den i sömnen (låt inte det tvångsmässiga skämtandet lura er). Kanske borde vi gå direkt på det uppenbara, nämligen att Tartt är ett geni. För att sno en Wally Lamb-titel från samma Wally Lamb som jag tänkt ska bli min trygga krockkudde i en plötsligt ”The Goldfinch”-lös existens: I know this much is true.
Jag vill ändå uppehålla mig lite vid utgivningstakten, för faktum är att Tartt är en författare som vid varje ny bok finner sin läsekrets i ett nytt livsskede. När jag köpte ”The Little Friend” 2002, rykande färsk från tryckpressarna, var jag några och tjugo, nybliven sambo och kattmamma. Jag läste engelska på universitet, skrev skunkdagbok (detta var alltså PRE-BLOGGAR, kan ni tänka er?) och var fortfarande sådär svärmiskt, tonårsaktigt kär i Henry Winter att jag i mitt medvetna censurerat bort hans tragiska slut. Jag började läsa ”The Little Friend” med en sisådär femton omläsningar av verket som jag då, oåterkalleligt, tänkte på som Boken fastetsade på mina stjärnögon och väntade mig en ny ”The Secret History”. Istället fick jag en überambitiös sydstatsskildring med Southern gothic-vibbar (jag som vid tidpunkten, med undantag för vissa uppenbara New England-utflykter, inte ens rört mig söder om Themsen smakmässigt!).
Jag sökte en ny Secret History
Jag fann Mark Twain anno 2002
Jag blev besviken
Så här i efterhand är jag helt övertygad om att det var mig, och inte boken, det var fel på. Vissa böcker närmar man sig i fel skede av livet, med felaktiga förväntningar. ”The Little Friend” är, tror jag, just en sådan bok. Jag tänkte snart läsa om den för att bevisa min poäng.
När jag nu närmar Tartts tredje roman på 21 år och första nya på elva gör jag det som tvåbarnsmor, med väldigt många böcker under mitt expanderande bälte. Jag befinner mig på en helt annan plats i livet och ser närmast moderligt på den lilla 22-åringen som bara ville ha en ”The Secret History: Redux”. Betyder det att jag är mer sansad i mina förväntningar? Hell no. Alltså, jag försökte verkligen, men det räckte med att jag fick hålla lite i English Bookshop-Jans förhandsexemplar under kulturnattshelgen för att den slumrande fangirlen mig skulle vakna till liv. Ett par månader sedan började jag så äntligen läsa, och redan på andra sidan hade jag geniförklarat Tartt. Detta är bara SÅ BRA! Och: goda nyheter för den truliga lilla tjugotvååringen! Det är även väldigt distinkt ”The Secret History”-esque… fast bättre!
The Goldfinch (1654).
”The Goldfinch” är en utvecklingsroman av dickenska proportioner (här finns till och med nästan en Pip, eller åtminstone en Pippa), där vi får följa den unge New York-bon Theo Decker. Han lever ensam med sin mor, ett oerhört nära, snudd på symbiotiskt förhållande, när han plötsligt förlorar henne i en våldsam explosion på ett museum. Theo överlever mirakulöst nog, och det gör även en tavla med namnet ”The Goldfinch” som i en typiskt snygg Tarttpassning överlevde en explosion 1654, där konstnären och Rembrandtlärlingen Carel Fabritius omkom. Vi får sedan följa Theo och tavlan genom tonåren och de första åren som vuxen, genom dekadens, vänskap, ensamhet och kriminalitet. Det finns ett underförstått spänningsmoment i romanen, men precis som i Tartts tidigare romanen är det språket och miljöerna, och det sällsynt levande och brokiga persongalleriet, som är huvudsaken. Åh, jag vet inte hur jag ska få er att förstå hur sinnessjukt bra det här är! Tartt tar närmare 800 sidor på sig att berätta sin historia, går in på varje detalj och skiftning. I händerna på en mindre hantverksskicklig författare skulle det kunna bli tradigt, men eftersom det är Tartt som håller i pennan får varje stämning mening och tyngd. Här finns gestaltande passager som är fullkomligt briljanta i sin förmåga att omedelbart förmedla en oerhört specifik känsla. Exempel: alldeles i början av romanen, när Theo är isolerad på ett hotellrum i Amsterdam (liksom i TSH börjar hon med slutet och arbetar sig sedan bakåt i tiden igen), och Tartt skriver:
[…] still the winter light carried a chilly tone of 1943, privation and austerities, weak tea without sugar and hungry to bed.
Med denna korta lilla passage lyckas Tartt – åtminstone för mig – på pricken framkalla den lika melankoliska och spartanska som märkligt nostalgiskt lockande känslan som jag menar genomsyrar mycket av det hon skriver. Tänker till exempel på när Richard i ”The Secret History” minns sin barndoms melankoliska söndagskvällar, då han ligger på mage framför teven och fyrverkerierna vid Törnrosas slott på barnprogrammet framkallar en vag men gnagande förnimmelse av sorg och utanförskap. Jag vet inte vad man kan kalla detta för, något närmast fenomenologiskt kanske? ”The Goldfinch” är hur som helst full av sådana här små Språk- och Stämningspärlor, och endast dessa förtjänar genistämpel om du frågar mig. Utöver det har vi några fullkomligt självlysande personer (Boris! Pippa! Theos mamma! Popchik the dog!), både huvudpersoner och bifigurer, massvis av vackra meditationer kring Konsten, Livet och Meningslösheten – men utan den (let’s face it) lite lillgammalt präktiga ton som i viss mån präglar debuten. Jag läste romanen under drygt två veckor och kom efter ungefär två tredjedelar på mig själv med att medvetet dra ut på läsningen för att det skulle räcka längre. Det här är tveklöst det bästa Donna Tartt skrivit så här långt, och lika tveklöst är det den bästa roman jag läst hittills i år och håller sannolikt att jag kommer läsa i år. Lovebombey enough for you?
Jag hoppas att mitt budskap är glasklart. Om inte:
LÄS ”THE GOLDFINCH”, DEN ÄR JETEBRA.
(Jag ger den tio steglitsor av tio möjliga.)
Är ni med? Bra. Dags att träna armmusklerna, mina små gullvippor! Den svenska översättningen utkommer redan nu på fredag så ni har inga ursäkter.
PS: Francis – DEN Francis! – nämns inte mindre än två gånger och får till och med presenteras för Theo på den sistnämndes förlovningsfest! Dessutom får en av bifigurerna Francis karakteristik (det sluga albinoansiktet och det röda håret, ni minns). Näst Henry – och i viss mån den okarismatiske men relaterbare Richard – är nog Francis min favoritkaraktär i ”The Secret History”, så det kändes fint att få en liten uppdatering, om än så kort och ”wink, wink”-betonad. Kanske rentav ännu finare när den är så utpräglat vag att endast de mest diehardbetonade fansen kan upptäcka den.
You got it, Donna. SOM du har den!
Jaha. Nu blev jag ju tvungen att göra en bokbeställning och det är DITT fel 🙂
Förlåt! Eller, jag menar grattis… 🙂
Jisses vilken härlig läsning jag har framför mig. Den ligger som nr tre i att-läsa-högen (ja, jag ligger lite efter i rec.läsningen).
Det har du verkligen! Länge sedan jag njöt så av varje ord i en bok.
Håller precis med: The Little Friend var inte vad jag väntade mig eller ville ha vid den tiden, medan The Goldfinch känns genialisk in i minsta stavelse. Det finns så många detaljer att dröja sig kvar vid att det nog räcker i många år! Vilken tur att jag skaffade mig flera dagars ostörd lästid genom att få öroninflammation… 🙂
INstämmer helt! Den var fantastisk.
FAN-tastisk!
såhär tyckte jag. ungefär samma:) http://www.alba.nu/?showArticle=24924
och sen har folk himla svårt med mitt efternamn, tycks det …
Kul, ska läsa! Haha, jag blev omnämnd som Helena Dahlberg i ljudboksversionen av Kallelsen…
som författare vill man ju gärna att det ska vara rätt, om det inte är en taskig recension. men en taskig recension som jag själv skrev (nåja, mindre bra iaf) hade fel namn. då var det ganska roligt. olika aspekter av en liksom.
Precis, en ond tvilling! 🙂
Typ enda gången jag sett öroninflammation figurera i ett positivt sammanhang! 🙂 Jag kände likadant när hela familjen blev sjuk ungefär samtidigt häromveckan. ”Yay, kvalitetstid med The Goldfinch!”
Instämmer!!
Great minds du vet! 😀
Jag var faktiskt positivt överraskad av ”The Little Girl”, men när jag läste den var det förstås flera år sedan jag läste ”The Secret History”. Men jag minns ju inte att den är så här fantastiskt bra som ”The Goldfinch”. Alltså, Finchen är verkligen så bra! Och jag har bara hunnit en liten bit (några hundra sidor) in…
Så sjuuuukt bra är den!
[…] « ”The Goldfinch” – Donna Tartt […]
[…] men gjorde inte. Därför är jag lite rädd för att läsa The Goldfinch. Efter att ha läst Helenas recension blev jag både lite mer sugen och lite mer […]
Oj vilken fantastisk bok som jag förmodligen inte hade läst om det inte vore för dig ety jag inte var så förtjust i DHH (jag hukar mig nu) Tusen tack för recension!
Varsågod! Vilken tur att du läste. 🙂
Stort LOL på Edith Södergran-referensen!!! Exakt min typ av humor 🙂 🙂
Min med (du har så bra smak, Marcus!) 🙂
[…] jag aldrig särskilt förtjust i Den hemlige vännen men den här är makalös! Läs även Helenas kärleksbombande om du inte är övertygad! Jag uppdaterar sidan för Kulturhusets författarscen några gånger […]
[…] även vad Dark Places-Helena, Bokhora-Johanna Ögren, Annika Koldenius, Fru E:s böcker, Kulturbloggen och Marias bokliv […]
[…] nog att uppskatta detta, kan du göra det hos: Fiktiviteter och Annika Koldenius och missa inte Dark places hyllning av The […]