Du går genom parken
Det är inte ens natt än
Och två som går bakom springer ifatt och tar
Allt som är dittDu borde ha skrikit
Men det kommer inget ljud
Dom behöver inte ens hålla för din mun
Allt som var dittÅh, tänk om du hade gått en annan väg
Eller inte vart så korkad och gått ute själv
Du kanske hade fel kjol eller kanske gick för sakta
Det måste va’ ditt fel
Det måste va’ ditt fel
”Det måste va’ ditt fel.” Annika Norlins ord ekar i bakhuvudet när jag läser Joyce Carol Oates ”Våld: en historia om kärlek”. Tänk om du hade gått en annan väg, Teena Maguire. Tänk om du och din tolvåriga dotter Bethel hade låtit bli att ta genvägen genom parken. Tänk om ni sovit över på grillfesten, tackat ja till att bli hemskjutsade. Om ”om” inte fanns.. Men nu finns det, och för Teena och dottern slutar livet där och då, i ett ruffigt båthus i en folktom park den fjärde juli. De överlever, men livet så som de känt det, ett vanligt, ibland slitigt men eget liv, dör den natten. Teena blir brutalt våldtagen och misshandlad av ett gäng unga män, lämnad att dö på golvet i båthuset. Bakom några uppstaplade båtar ligger dottern. Hon har hört allt. Övergreppen slutar inte den där natten; det Teena ska upptäcka, det många våldtäktsoffer ska upptäcka, är att övergreppen bara börjat. De följer med in på småstadsgatorna, in i tidningsartiklar och rökdimmiga stamhak. Ända in i rättssalen.
Jag blir så fruktansvärt tagen, så heligt förbannad när jag läser ”Våld” att det är svårt att formulera sig på ett tillfredsställande sätt. Samtidigt är det Oates vi talar om, en författare jag är intimt bekant med. Hennes språk, karaktärer, universum så välbekant om jag orkar lyfta på mitt röda skynke. Detta att våldtäkten äger rum den fjärde juli, till exempel, visst känns det som en typiskt oatesk touch? Independence day. Självständighetsdagen. Åh, den fruktansvärda ironin i att det är just denna natt som Teena och Bethie förlorar självständigheten, självförtroendet, essensen av dem själva! Du går hem, lycklig och festrusig en varm sommarkväll, och kommer aldrig hem igen. Inte så som du varit. Din trygghet, din livshunger, din solklara rätt till din egen kropp brutalt mördade. Allt som var ditt. Hotet om våldtäkt är en realitet som alla kvinnor tvingas leva med. Det är så vi fostras: hela tiden med blicken bakom axeln, tidningarnas svarta rubriker på näthinnan. Jag undviker själv att gå på ensliga platser efter mörkrets inbrott. De gånger jag är själv ute nattetid är jag stel, ständigt på min vakt. Och jag blir så rasande. På mig själv för att min rädsla gör mig till ett offer. På det här jävla skitsamhället som lär oss att vara rädda, som gång på gång, i Rissne, Umeå, Bjästa och nu senast i Örebro visat att vi har anledning att vara rädda. Jag blir rasande å mina små döttrars vägnar, för att de, om inget drastiskt händer, kommer att växa upp i det här skitsamhället. Och alla schyssta, smarta, kärleksfulla män (ni är i klar majoritet!), jag blir rasande å era vägnar också. Om jag passerat någon av er på en dåligt upplyst gångväg en mörk natt och blivit stel av skräck när ni gått förbi: förlåt! Det är inte rätt att det är så här. Det är tamejfan inte rätt någonstans – vad ska vi göra åt det? Oates besvarar inga frågor i sin förtätade, knappt 200 sidor långa kortroman men oj vad hon väcker frågor!
Blev ni provocerade av min ”tänk om”-konstruktion i början av recensionen (om man nu kan kalla den här gallstinkande ordspyan för det)? Tänkte ni ”vänta nu. Vad fan är det hon sitter och skriver?” Jag hoppas det; det var min avsikt. För självklart – SJÄLVKLART! – ska man kunna promenera genom en park mitt i natten utan att vara rädd för att bli våldtagen. Och det är så typiskt att det alltid år vi kvinnor som skuldbeläggs, tuktas till underdånighet. Undvik mörka parker, korta kjolar, slamprött läppstift. Kanske bäst att stanna hemma helt och hållet? Hon har ju barn, vad ska hon ränna ute för? Även Oates faller redan på första sidan in i den här sortens resonemang. Inte för att ytterligare skuldbelägga Teena, utan för att synliggöra skitsamhällets strukturer. ”Våld” är ohygglig läsning och känns – tyvärr – lika skrämmande aktuell på andra sidan Atlanten. Det är bitvis snudd på outhärdlig läsning, men viktig läsning och till skillnad från exempelvis Maria Sveland vars ”Att springa” jag läser just nu tummar inte Oates en millimeter på sitt konstnärliga uttryck för att få fram budskapet. Förmodligen för att uttrycket alltid är huvudsaken för Joyce Carol Oates. När ”A Widow’s Story” utkommer om en dryg månad kommer ni att upptäcka att hon till och med i skildringen av makens död utgår från hantverket. Skapandet, stilistiken, språkbygget. Jag vet inte om det är imponerande eller omänskligt. Förmodligen både och.
Slutligen något om underrubriken ”En historia om kärlek”. Detta att foga samman våld(täkt) med kärlek kan verka provocerande, och jag måste erkänna att jag själv kämpade med att få ihop bitarna. Sedan slår det mig. Det är givetvis ingen traditionellt hollywoodsk kärlekshistoria Oates åsyftar med titeln. Bitvis är det, tror jag, en typiskt oatesk markör, apart, tankeväckande. Men det finns kärlek i den här berättelsen. Inte den gängse bilden av en kärlekshistoria, kanske inte ens särskilt lycklig kärlek, men nog finns det kärlek. Mellan mor och dotter i två generationer, obesvarad, idealiserad från den unga Bethie till en äldre konstapel som försökt men inte lyckats rädda modern, och så till sist, något slags lyckligt slut för Teena. Någon att försvinna i solnedgången med. Skadeskjuten, aldrig mer sig lik efter den där natten i båthuset, men Oates väljer att avsluta med en aningen ljusare nyans av svart och det älskar jag henne för. Det var faktiskt mer än jag hoppades på när jag började att läsa ”Våld”. Gudarna ska veta att jag avgudar kvinnan, men ibland blir mörkret lite för kompakt och kvävande till och med för mig. Men det finns alltså någon sorts ljusning här, även om frågorna som Oates väcker fortsätter att snurra i huvudet (och höja mitt blodtryck till farliga nivåer…).
Dark Places 
Det som jag blev väldigt imponerad av i Våld, var det faktum att själva våldtäkten ju beskrevs ganska kort (som jag minns det iaf., men det är ju flera år sen jag läst, kan ha fel gällande detta), men att läsaren (jag) ändå drogs in i ett myller av skräck och obehag och ilska och indignation. Och det ligger ju just i det där att samhället fungerar som det gör; att (det kvinnliga) offret aldrig är enbart offer, utan att hon allt som oftast är och förblir ett dubbelt offer.
Jag minns att känslan av obehag var stark medan jag läste. Både inför våldet mot Teena och Bethel, men lika mycket inför den domstolstravesti som utspelades efter det.
Jag gillade också Oates extra mycket för undertiteln. Det är så typiskt henne. Att foga ihop två poler och först få ihopkopplingen att framstå som absurd, men att sedan få oss att acceptera det hon gjort.
Jo, du har rätt i att själva övergreppet beskrivs helt kort i början. Oates går in på några riktigt obehagliga detaljer, men med undantag för att Bethel har några flashbacks (som främst gäller när männen sprang fram till dem och ropade Teenas namn) lämnar hon sedan det därhän. Ändå, eller kanske just därför, blir man som du säger oerhört illa till mods och den känslan stannar kvar under hela läsningen och en bra stund efteråt.
Och ja, väldigt JCO! Originalets ”Rape: A Love Story” är ju ännu mer polariserande.
”Rape: A Love Story” var den andra bok jag läste av Oates och den första av henne på engelska. Den påverkade mig något oerhört. Jag hade läst ”Blonde” innan och den är ju fantastiskt, men med ett mycket mer långsamt tempo. ”Våld” är mycket mer kompakt och intensiv. Förutom allt du beskrev här ovan, med våldtäkt, efterspel, den där ilskan man känner över orättvisan, så var jag också imponerad över att det går att skriva bra OCH kort (är ett fan av tegelstenar). Utan den här boken hade jag säkert varit mer restriktiv att ta mig an andra författare vars böcker inte är så långa. Och inte för att översättarna är dåliga – men för att Oates språk är SÅ bra – men sedan dess läser jag henne bara på engelska, än så länge i alla fall.
Jag var också tacksam över den där lilla, lilla ljusningen i slutet. Typiskt JCO att till och med något så litet, kan göra en hoppfull .Det är nog därför min favoritoates är ”My Sister, My Love”.
Och titeln! Ja, den är så bra! Man hajar verkligen till över de där två motsatta orden i samma mening.
Jag är ju också ett stort fan av tegelstenar men när det gäller Oates föredrar jag, med undantag för Blonde, faktiskt hennes kortromaner. Just därför att det blir så koncentrerat och, oftast, fantastiskt bra i det kortare formatet.
Har faktiskt inte läst ”My Sister, My Love”. Köpte den i hardcover på releasedatum men den kom under en period då jag hade överdoserat på Oates och kände mig lite… mätt. Men nu måste jag ju läsa den om den är din favoritoates!
Jag blir frustrerad bara av att läsa din recension. Usch…vilken hemsk historia!
Hemsk men bra!
[…] henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött” – Alex Schulman ”Våld: en historia om kärlek” – Joyce Carol Oates ”Flickan under jorden” – Elly Griffiths ”Walks with Men” – Ann […]
kan någon vara snäll och berätta hur boken slutar? kommer gärningsmännen att komma undan eller blir de dömda till fängelse? skulle vara tacksam för svar
Boken slutar med att Dromor tar all lagen i sin egen hand. Han får det rättvisa genom att döda varenda en. Men han täckte sina spår så ingen hade en anning om vem som hade dödat pojkgänget. Teena får en fin kar pch gifter sig, Beethie får en kille som hon lever tillsammans med.