Vikt: Stabilare än Bridgets iaf.
Antal alkoholhaltiga enheter som intagits under läsningen: 4, varav 3 i Smug Married-enhet (mkt bra).
Varav Chardonnay: 0 (tyvärr).
Antal ”skratta högt och spontanspruta kaffe på sidorna”-ögonblick: 10+.
Varav kräksskämt: 4.
Varav Uranussskämt: 3.
Antal påsar med riven ost som konsumeras av Bridget: För många för att kunna räkna.
Antal gånger jag övervägt att testa Bridgets nya favoritsnacks: minst 10 (fast handen på hjärtat nu, ostälskare som jag är, det låter inte särskilt aptitretande).
Antal ligg: Skit i det du.
Fråga: Är Daniel Craig redan kontrakterad för filmen?
Så, ”Mad about the Boy”. Helen Fieldings första Bridgetbok sedan 2002 års i ärlighetens namn rätt misslyckade ”The Edge of Reason”. En omhuldad 90- och tidig 00-talsikon utkastad i ett nytt tidevarv där den sorts chicklit Fielding var med om att skapa har ändrat form och förutsättningar. Bör vi bry oss om Bridget och hennes dagbok? Njaa, tänkte jag när jag först hörde nyheten om en tredje bok. Sedan råkade jag visst Instagrambeställa ”Mad about the Boy” av English Bookshop dagen innan släppdatum, varpå jag läste ut den på två dagar. Så det kan gå!
Man kan ha åsikter om mycket i Bridget Jones framtoning. Viktnojandet, de tröttsamma slapsticktendenserna som nådde sin kulmen i ”The Edge of Reason”, hennes förmåga att läsa in en James Joyce-romans komplexitet i ett sms. När Bridget nu gör comeback som femtiotaggare och ensamstående mor slår hon omedelbart an på samma gamla strängar. Hon är nojig, burdus, pinsam – men också älskvärd i alla sina fel och brister, i sin nakna och ärliga längtan efter kärlek och förståelse. Barnen har naturligtvis förändrat henne, om än inte i grunden. Balansen mellan småbarnsliv, karriär och singelliv är, som man kunde vänta sig, inte helt lyckad. Bridget går på möten med ”are nits the same as crabs?” i sökhistoriken på laptopen, dejtar en yngre man och försöker skriva färdigt sitt filmmanus om en modern Hedda Gabbler [sic!] mitt upp i kräksjukor och huvudlössattacker. Roligt är det ofta, sådär på patenterat lakoniskt/dråpligt Bridgetvis. Då och då är det väldigt roligt, som när Bridget jämför att ligga med någon man twittrat och smsat med i några veckor med Jane Austen-kutym:
We’ve been texting for weeks. Surely, it’s rather like in Jane Austen’s day when they did letter-writing for months and months and then just, like, immediately got married?
De överambitiösa klassmammorna (2010-talets smug marrieds) och deras barn med yogainspirerade medelklassnamn som Bikram och Cosmata är också roligt och träffsäkert skildrade. Jag uppskattar dessutom att Bridget får vara en bra, kärleksfull och närvarande mamma, även om kaos följer henne hack i häl (och hon har hjälp av en barnflicka). Det finns en scen som börjar med ett hysteriskt kräks- och diarréutbrott i barnens sovrum och slutar med tre nödtorftigt rena och dödströtta individer som sover sked på badrumsgolvet som är lika rolig som den är ömsint. Här måste jag även, när jag ändå är på frikostigt humor, passa på att berömma Helen Fieldings totala onojighet när det gäller kroppsvätskor och tillhörande funktioner. Kräks- och Uranusskämt må inte vara mer sofistikerade än dratta-på-ändan-slapstick, men de är faktiskt väldigt mycket skojigare. På tal om kroppsligheter: jag gillar hur Bridgets sexlust och, så småningom, -liv beskrivs som något fullkomligt självklart och oproblematiskt (och att hon kastar av sig La Perla-nattlinnet hon köpt för att kamouflera sin medelålders kroppshydda så fort det blir åka av).
Annat känns långt ifrån fräscht. Det faktum att Bridget bluffar sig in på en överviktsklinik för att bli av med några tröstätarkilon, till exempel (fast okej, när hon skriver om hur hon ska lägga ner allt vad bantande heter och bära omkring sitt fläsk på en vagn är det rätt roligt, det måste jag erkänna). Eller hennes totala nybörjarnivå när det gäller allt vad datorer och sociala medier heter: hallå, hon må ha fyllt 50 men hon är knappast någon dinosaurie och hallå, jobbade inte hon med PR i första boken? (Förvisso skriven långt innan sociala medier gjorde entré i våra liv.) Ja, läsningen präglas den där sedvanliga Bridget Jones-iga cocktailen. En hel del irritation, lite sekundärskam, ett par rejäla doser ömhet och igenkänning. Trots allt är vi många som har något av Bridget i oss. Som gör bort sig och visar sig sårbara när alla andra gör sken av att vara perfekta. Som kämpar med att acceptera sina del och brister i en samtid besatt av perfektion. Som drömmer om att bli älskade precis som vi är, trots faktisk eller inbillad övervikt, vacklande självförtroende och en last eller fem för mycket.
I hjärtat av berättelsen finns en omständighet som kommer att göra många gamla Bridgetläsare ledsna och förbannade. Jag var själv beredd att sälla mig till den skaran tills jag upptäckte att den spoilertunga förändring som jag av respekt för presumtiva läsare endast kommer att kalla Omständigheten ger flamset en känslomässig ram. Och nu talar vi inte mer om det.
”Bridget Jones: Mad about the Boy” kommer med största sannolikhet att bli film; hörde man inte rentav rykten om en tredje film långt innan nyheten om en ny roman var ett faktum? Bitvis känns den nästan skriven direkt för den vita duken, eller så är det bara jag som drar paralleller till tidigare bok-blir-film-mönster för Bridgetserien. Jag skulle till exempel bli förvånad om inte Mr Wallaker, ett av Bridgets kärleksintressen i boken, kommer att spelas av Daniel Craig. Detta då karaktärens likhet med Craig, tillsammans med flera Bondreferenser, strösslas under berättelsens gång. Ni minns väl Bridgets besatthet av Colin Firth som Mr Darcy, och hur rollen som Mark Darcy sedan spelades av…? Just det. Toyboyen Roxster kanske enligt samma logik kan spelas av Dan Stevens då Bridget är mycket förtjust i ”Downton Abbey”-Matthew? Bara ett litet castingtips. Däremot gissar jag att det blir fatsuit för Renée Zellwegger denna gång. Inte nog med att Bridget väger MER ÄN SEXTIOTTE KILO, HERREGUD, hon är faktiskt – the horror! – uppe och hälsar på rätt långt in i SJUTTIOKILOSLANDET pre-överviktsklinik.
Jag hade trots mina reservationer oväntat kul i Bridgets sällskap denna tredje gång. Det var roligt att återse henne, Jude, Tom, Daniel och de andra en sista gång. Samtidigt hoppas jag verkligen att det är sista gången vi får återse Bridget, för hennes berättelse och tilltal känns ganska överspelad nu. Vila i frid Bridget, jag hoppas du får vara lycklig precis som du är.
faaabulous recce, darling, men nu bekräftas mina farhågor; det är slut mellan mig och Bridget.
nedanstående EPOS däremot!
Thank you darling! Jo, det är nog slut mellan mig och Bridget också, men det var fint att få ett avslut (och bekräftelse på vår breakup som nog egentligen skedde för många år sedan).
Lokaltidningen här har redan spoilat Omständigheten för mig! I samma notis (NOTIS!) som jag fick reda på att boken alls existerade. Jag är så UPPRÖRD! (Obs. Inte på Fielding. På Tidningen.)
Jamen, jag blev spoilad när jag lyssnade på radio i bilen! Varför detta enorma behov av att berätta en rätt stor grej som Fielding förmodligen vill att läsarna själva ska få upptäcka? I synnerhet INNAN recensioner och utgivning. Bara taskigt ju.
Vanliga recensenter har inget hyfs! Bra grej med bokbloggare: vi vet när det är läge att spoilervarna! 🙂
Känns lite ovant att se Bridget som femtio-årig ensamstående mamma. Men samtidigt är det bra tycker jag att hon tillåts åldras samtidigt som hon får behålla sin personlighet. För även om nittio-talet har kommit och gått så är det svårt att skaka ur sina tendenser att fastna i den tid då man kanske var ute och festade mycket. Jag själv har otroligt svårt att skiljas från mitt nittiotalsaktiga hår. I fyrtioårs- åldern och med barn så märker jag till min förvåning att mormors klyscha ” vänta tills du blir äldre då inser du att man är ung inuti” stämmer till stor del. Sen är ju chic- lit en genre som behöver fräschas upp, kanske är detta ett slags försök att transformera genren till den läsekrets som gjorde den populär? Vi kvinnor som är över trettio i dag : )
Jag tyckte det var jättekonstigt att läsa om Bridget som 51-åring först, det kändes liksom fel. I mina ögon är hon liksom i MIN ålder fortfarande. Fast räknar man på fingrarna så inser man ju att det gått rätt många år sedan hon dök upp i bokform första gången. Chicklitgenren har ju lite grann åldrats och mognat med sin publik. Ett väldigt tydligt exempel är Jane Green, vars första böcker handlar om trettionånting-tjejer i London som letar efter Mr Right. Nu när hon själv – och många av läsarna – är 40+ handlar det istället om mognare kvinnor i långvariga förhållanden med mer fokus på relationer och personlig utveckling än singelliv och längtan efter att träffa rätt person. Sett ur den synvinkeln är det förstås lite deppigt att Bridget i 50-taggarskrud fortfarande nojar över vikten och letar efter någon att dela sitt liv med, samtidigt som det kan vara lite befriande att läsa om en ”mogen kvinna” (hatar det ordet) som inte är så där sammansatt och lyckad som man ofta ska vara.
PS: Nittiotalet rules!
Lite trist att hon ännu viktnojjar… hade hoppats hon fått växa ifrån det! Men jag kommer att läsa den, är inte lika skeptisk längre. Kan nog vara rätt kul iaf!
Ja, himla trist – och det där med överviktskliniken är ju rentav ätstört. Ändå gillar jag att Bridget får vara mörkare här, det flamsas inte lika mycket som tidigare även om det är sjukt kul mellan varven. Har du läst de tidigare tycker jag absolut att du ska läsa denna, som ett slags avslut. Kommer på svenska i dagarna också (om den inte rentav släppts)!