”Sunset” – Al Lamanda

Vi har läst om det förut, sett det i otaliga filmer och TV-serier med Clint Eastwood framför respektive bakom kameran, fysiskt såväl som andligen: mannen med ett förflutet så plågat att han inte längre har något att förlora. Outsidern. Rättshaveristen. Människospillran. Påfallande ofta bor han i en husvagn, men varianten husbåt förekommer också; alkoholismen är självskriven, a given, ibland i kombination med en fysiskt/psykiskt nedbrytande åkomma. Så i sista sekunden, när alla räknat ut honom, reser han sig ur askan och tar tag i The One That Got Away (som kan vara en kvinna, alternativt ett fall, men oftast både och).

Alltså, jag VET att det är en klyscha så segsliten att den spruckit i alla tänkbara sömmar, men jag tänker inte sticka under stol med att det är en klyscha jag aldrig tröttnar på. Om det utförs rätt brukar nämligen Klyschan Om Den Trasiga Mannen Som Reser Sig Ur Askan resultera i en blandning av det hårdkokta och det hjärtekrossande som åtminstone jag har väldigt svårt att motstå. Dock krävs det en hel del av författaren för att parera de värsta klyschfesterna. Saker som stil, konsekvens, genrekännedom och empati. Handen på hjärtat nu, jag hade mina dubier när jag såg omslaget till ”Sunset”, Al Lamandas Edgar-nominerade roman om exsnuten John Bekker och hans väg tillbaka från en lång social och känslomässig exil. Mer specifikt: texten ”when you’ve already lost everything, you have nothing left to lose” i kombination med framåtböjd/bruten man i solnedgång med pistol bakom ryggen. Hello, klyschfest, my old friend! (Tänkte jag. Hur det var på riktigt? Läs vidare!)

För tolv år sedan hände det otänkbara när blev Bekkers hustru brutalt mördad och våldtagen i hemmet. Dottern Regan, då fem år, blev ensamt vittne till händelsen och har sedan dess varit institutionaliserad, okontaktbar, snudd på katatonisk. Bekker själv har flytt in i alkoholdimmorna och vinnlagt sig om att aldrig känna efter, aldrig se tillbaka. Han bor i en husvagn på stranden, pratar bara med sin granne – även han gravt alkoholiserad – och är på god väg att supa ihjäl sig när en av hans sedvanliga fyllor slutar med att han vaknar upp naken och handfängslad i ett främmande rum. Vid hans sida står en läkare, som ger honom ett ultimatum: sluta dricka omedelbart, eller dö. Nu är det inte någon extrem bootcampversion av Anonyma Alkoholister det handlar om här, utan läkarens uppdragsgivare heter Eddie Crist, maffiaboss och huvudmisstänkt i mordet på Bekkers hustru. Crist, nu döende i cancer, säger sig vara helt oskyldig. Däremot vill han innan han dör vara säker på att hans son och arvtagare inte hade något med dådet att göra, och vem är mer motiverad att ta reda på sanningen än Bekker själv? Efter några dagars kväljande blixtrehab, där ungefär varenda tänkbar kroppsvätska får fritt spelrum, tvingas Bekker blicka tillbaka till stunden då hans liv gick sönder. Vem mördade hans hustru – och vem kan han lita på?

Som sagt, det är upplagt för klyschfest, och jag håller andan, lika förtjust som förskräckt, i början av läsningen. Snart kan jag dock andas ut: ”Sunset” visar sig vara en lika hårdkokt som ömsint berättelse där det förvisso kryllar av hårda grabbar, men också – åh, vad jag önskar att vi kommit så långt att jag inte behövt peta in ett ”uppfriskande nog” här! – stenhårda brudar. Faktum är att en av de allra mest respektingivande gestalterna i ”Sunset” är en irländsk nunna. John visar sig också vara en riktig djurvän när han tar sig an en hemlös katt, och denna katt är inte som jag först fruktade, traumatiserad som jag är av a lltför många deckare där stackars oskyldiga djur mött ett hemskt öde (Elly Griffiths, jag tittar på dig!), enbart en bricka i en tragisk intrigvändning. Nej, katten överlever (bara en sådan sak!) och är en bidragande orsak till att jag var rejält fuktig i ögonen när jag läste slutkapitlet. Det är, med undantag för en mördare eller tre, ett sympatiskt gäng, detta, skildrat av en tydligt sympatisk författare. Jag läser ”Sunset” lika mycket för intrigen som för de små detaljerna – hamburgarna som grillas på stranden, de lätt hjärtattacksframkallande dinerfrukostarna, småpratet och (såklart) katten. Gestaltningen av hur John efter ett drygt decennium i alkoholiserad flykt återupptar kontakten med sin institutionaliserade dotter är också jättefin på ett klädsamt osentimentalt sätt. Språket är fåordigt men koncist, skenbart enkelt, sig själv tillräckligt. Det är en konst att hålla det enkelt, och än svårare är det att ta sig an klyschan om den brutna mannen och hans upprättelse och fylla den med liv och mening. Al Lamanda lyckas: detta är alldeles ypperlig spänningslitteratur som lyckas förströ och beröra på samma gång. Lamanda saknar dock, för att redan nu anlägga ett lätt jämförande perspektiv gentemot de andra Edgarnominerade, Gillian Flynns knivskarpa språk och intrikata, nästintill Patricia Highsmith-betonade intriglager, och någon Dennis Lehane är han väl inte heller, även om jag tror att fans av Lehanes Kenzie och Gennaro-serie skulle känna sig hemma här. Om Edgarjuryn i maj avslöjar att 2013 års bästa kriminalroman heter ”Sunset” skulle jag 1) bli förvånad och 2) inte hålla med. Däremot kan jag förstå nomineringen, och jag blir nyfiken på att läsa Lamandas tidigare produktion.