Så länge jag kan minnas har dödsannonser fascinerat mig. Hur mycket – och ibland hur lite – de säger om den avlidna: vilken symbol man använt, om dikten känns självvald, en direkt förlängning av det jag som nu slutat existera eller slumpmässigt utplockad av sörjande som inte vill, inte kan, fatta beslut just nu. Och så åldern. Sedan jag fått barn gör det extra ont att se unga människors dödsannonser, 70- och 80-talister med epitet som ”vår älskade mamma”, ”mitt allt”, ”vår son”. Det borde inte vara tillåtet.
Jag antar att det finns ett drag av besvärjelse i mitt dödsannonsläsande, och ett visst mått av vardagsabsurdism. Jag menar, där sitter jag i min morgonrock med kaffekoppen i högsta hugg och läser om människor vars liv aldrig nuddat mitt; liv som nu kommit till ända, ibland på tok för tidigt. Oavsett är det ju en fruktansvärd tragedi, något nästan ofattbart stort, onåbart, detta att en människa upphört att finnas. En dag kommer vi alla att bli en dödsannons, och det är nog alldeles säkert ytterligare en dimension av dödsannonsläsandet. Memento mori, lilla vän, vi är alla dödens lammungar. På sistone har jag och flera av mina Twittervänner börjat följa kontot Döden, som varje måndag skriver galghumoristiska tweets av typen ”Kan du se den här tweeten? Då är du inte död”. Meddelandet ”Döden följer dig nu på Twitter” har fått många att haja till. Vi lever i ett tidevarv där vi distanserar oss från döden, där döda människor i snitt får vänta över en månad på att få en begravning eftersom de anhöriga inte har tid att schemalägga döden i sina stressiga liv. Då tänker jag att Döden på Twitter kan ha en poäng såväl när det gäller besvärjelsen som ett sätt att hantera det oundvikliga.
Att födas och dö: livets enda två predestinerade självklarheter. Min mans mormor samlade under slutet av sitt liv på dödsannonser, klippte ut och lade i en särskild låda som hon då och då tittade igenom för att påminna sig själv om vilka vänner som inte längre gick att ringa. För många homosexuella män var ett liknande beteende en absurd realitet under 80- och 90-talens hivepidemi, då det knappt var lönt att hänga undan begravningskostymen och vännernas begravningar för många hivpositiva män blev en sorts generalrepetition inför den egna begravningen. Om detta har Jonas Gardell berättat, och gjort det storartat, i ”Torka aldrig tårar”-trilogin och tv-serien, men fram tills att jag läste Ingeborg Svenssons avhandling i etnologi ”Liket i garderoben. Bögar, begravningar och 80-talets hivepidemi” visste jag inte hur tongivande Svensson varit i hans researcharbete.
Ingeborg Svenssons avhandling från 2007, som nu glädjande nog getts ut i pocketutgåva av Ordfront, handlar om de där skräckåren under 80-talet då unga homosexuella män plötsligt började insjukna och dö. I slutet av 1900-talet hade vi i västvärlden, mycket tack vare medicinska framsteg, lyckats mota bort döden från vår vardag. Vad händer när människor från en generation som aldrig behövt förhålla sig till döden hamnar i dödens väntrum? Med hjälp av närstudier av närmare ett hundratal aidssjuka män, deras dödsannonser och begravningar (några av begravningarna deltog hon i som observatör), undersöker och problematiserar Svensson heteronormativa processer i samband med 80- och det tidiga 90-talets aidsbegravningar. Vem räknas som sörjande? Vilka liv betraktas som förluster? (Att den frågan ens behöver ställas är sorgligt att jag vill tatuera en regnbågsflagga i pannan.) Hur kommer det sig att just döden och de ritualer som följer en närståendes död är så förknippat med normativa/traditionella värderingar? Svensson är bland annat inne på reproduktionsspåret, där den heteronormativt präglade begravningen, i synnerhet – vilket oftast är fallet – om den avlidne är äldre blir en sorts manifestation av livets gång och reproduktionens cirkelresonemang. Jag tror att hon har rätt. Herregud, tänk bara på den nyligen i kvällstidningssammanhang nämnda norska laestadiankvinnan vars begravningsfölje bestod av 274 ättlingar som alla tydligen tävlar med varandra om att yngla loss…! Nu har det ju tack och lov hänt saker sedan det tidiga 90-talet. Att vara homosexuell är inte länge synonymt med att vara barnlös, vilket man som läsare påminns om när Ingeborg Svensson tillägnar boken till ”mina kärlekar Amos och Olga” (just det, de är Gardells barn också!). Att begravningskulturen under 80-talet fortfarande var präglat av ett heteronormativt, reproduktionsbundet samhälle är dock tydligt, även för mig, som var lågstadieung vid tidpunkten och senare gick direkt från stallet till Tiptop och faghagdom utan att passera gå.
Och ja, visst tänker man oundvikligen på ”Torka aldrig tårar utan handskar”, inte minst då Jonas Gardell skrivit förordet. Här finns, insprängd i fallstudier och resonemang, ramberättelsen så många burit i sina hjärtan det senaste året, om än i vetenskaplig skrud: unga män som lämnar sina traditionella familjer för att få leva sina liv fullt ut med den nya, valda familjen. Så kommer sjukdomen, först lömskt smygande, sedan med full kraft, och i döden stoppas många tillbaka in i garderoben av den biologiska familjen. Men också döden som ett sätt att manifestera det liv man levt och den man var. Ni minns väl lappen som Paul överlämnar till Benjamin i slutet av ”Döden”? Jag har levt. Och så den spektakulära bögbegravningen, förstås, där det inte tänks ett jävla skit på Cancerfonden. Här finns faktiskt till och med en Paul och en Seppo! Det är omöjligt att läsa Svenssons avhandling utan att tänka på Gardells berättelse, och naturligtvis är det tack vare ”Torka aldrig tårar utan handskars” enorma genomslag som ”Liket i garderoben” nu finns i pocket. På samma sätt, märker jag när jag några veckor senare börjar läsa ”Döden”, är det omöjligt att läsa Gardells böcker utan att tänka på Svenssons avhandling. Jag ska utveckla detta i min kommande recension, men att läsa ”Liket i garderoben” är i vissa delar att läsa faktadelarna i Gardells romantrilogi. Jag tycker mig till och med ana att Gardell använt ett par direkta formuleringar ur Svenssons avhandling, vilket nästan kräver frågan om huruvida det hade varit lämpligt med fotnötter. Å andra sidan. Gardell har vid upprepade tillfällen betonat att allt det han skriver om har hänt och bygger på omfattande research, lyft fram just Svenssons avhandling som en av de viktigaste källorna, och det är ytterst få skönlitterära verk som förbättras av fotnotsystem. (Paul Austers ”Oracle Night” är det enda undantag jag kommer på, kan ni komma på fler lyckade fotnotsromaner?)
Jag vet inte hur vanligt det är att sträckläsa vetenskapliga avhandlingar, men det gjorde jag i alla fall med ”Liket i garderoben”. Det är viktig, drabbande läsning, snyggt formulerat och väl underbyggt. Det som upprör mig allra mest både när jag läser Ingeborg Svenssons avhandling och Jonas Gardells roman är just det postuma tillbakastoppandet i garderoben som tycks ha varit så vanligt i kölvattnet av 80-talets aidsepidemi. Förvägrandet av ett liv. Vi må ha kommit långt – men inte tillräckligt långt – här hemma, men i Ryssland och Uganda, för att ta två exempel, förföljs och diskrimineras fortfarande HBT-personer. Att inte få leva det liv man vill leva, och göra det öppet tillsammans med den man älskar: jag kan inte tänka mig en värre kränkning. Ett motto som jag burit med mig ända sedan jag som överspänd sjuttonåring läste Shakespeare för första gången (en språkreseledare med Morrisseypolisonger och världens vackraste ögon hade ett finger med i spelet där) kommer från Hamlet. To thine own self be true. Var sann mot dig själv. Borde det inte per automatik innebära att andra tillåter dig att vara sann mot dig själv? Jag lägger ifrån mig ”Liket i garderoben” med två möjligen banala insikter:
1. Lyssna på Polonius! Var sann mot dig själv – och hjälp andra att få vara det!
2. Det kanske inte är så dumt att låta döden finnas med i vardagen. Med andra ord fortsätter jag med mitt lätt besvärjande dödsannonsläsande, följer Döden på Twitter men hoppas att livet, det som ibland skaver och gör ont men ändå är rätt awesome, kommer att fortsätta i många, många år till.
Sedan ser jag ”Torka aldrig tårar”-sekvensen från Pauls begravning och sörjer återigen att denna gudomliga människa inte finns i verkligheten eller?).
Jag älskade att läsa om Pauls begravning : D Inte för att han dog, utan just för att den var så livsbejakande. Jag håller fullständigt med om att det är så viktigt att låta andra vara sanna mot sig själva likaväl som att man ska försöka vara det mot sig själv. Just den här perioden slutet av 80, början av 90, så minns jag en kille i bekantskapskretsen som gjorde allt för att trycka bort sin läggning. Mådde hellre dåligt i heteroförhållanden än att må dåligt av samhällets mobbning, förtryck och öppet visade äckel i vissa fall. Så j-a tragiskt. Så när vi förfasar oss över trångsynta ryssar, då kan det vara bra att minnas att det inte var så länge sen människor dog ensamma och isolerade på våra sjukhus. (Men jag tycker att vi ändå ska reagera mot allt förtryck av våra medmänniskor oavsett deras tillhörigheter.)
Precis, det är viktigt att ha båda perspektiven! När jag var tonåring hade jag en nära vän som blev utkastad av sina föräldrar när han kom ut. En annan gjorde som din vän, mådde dåligt i heteroförhållanden och mörkade sin läggning. Det här var ändå inte så länge sedan. Jag tror och hoppas att mycket hänt sedan dess, men vi har som sagt både omvärlden och vår närhistoria som otäcka bevis på hur verkligheten kan se ut, och har sett ut. Sedan tror jag det är lätt att utgå från sig själv och sina närmaste, vilket kan leda till en lite väl optimistisk och rosenskimrande syn på världen. För mina fyraåriga döttrar är det självklart att en pojke kan bli kär i en pojke och en flicka i en flicka därför att jag lärt dem det, mycket genom empiri (vänner och bekanta som är gay). Men jag inser ju någonstans att det inte riktigt ser ut så för alla, att motståndet och fördomarna fortfarande (tyvärr) frodas såväl i Putins Ryssland som i SDs Sverige. Så deppigt, ju. 😥
Intressant recension!
För att återkoppla till dödsannonser: jag tycker också de är intressanta att läsa och har rätt nyss insett att de ofta är i bokstavsordning! Jag läste ofta dödsannonser när jag var barn/yngre och fortfarande kan jag få en chock när det är många annonser på helgen; ”men herregud vad är det som hänt?!”
Att som efterlevande välja symbol och dikt/vers är nog det sorgligsvåraste jag varit med om. Fy bubblan.
Tack! Glad att någon orkade läsa. 🙂 Usch, jag kan verkligen, verkligen tänka mig att det är svårt – det svåraste – att välja utformningen på dödsannonsen. Inget jag vill uppleva. Där tänker jag att Vita arkivet är bra. Borde fylla i själv men har konstiga tankar om att det skulle bli som en självuppfyllande profetia. Har haft liknande tankar om organdonationskort, men nu är iaf det fixat. Minns dock ångesten innan. Det är svårt att låta döden nudda en mitt i livet, helt klart.
lätt OT; min sjuåring brukar förhöra oss om vi vill bli brända eller nedrävda ”så att hon vet” det… det kanske blir så om tre färdedelar av mor- o farföräldrar finns på kyrkogården?
Jag tyckte för övrigt att diktväljandet var en tröst. Mamma fick Aspenström i annonsen
Du skriver så bra att jag blir alldeles avundsjuk 🙂
Det Jonas Gardell har gjort med sin trilogi kan inte överskattas. Jag gå varje år i Prideparaden under parollen Stolta föräldrar och tänker varje gång hur glad och tacksam jag är att min son är född i Sverige efter aidsepedemin.
Tack! 🙂 Och åh vad fint med Prideparaden och din son. Om någon – eller båda – av mina barn visar sig tycka om samma kön kommer jag också att gå i Stolta föräldrar-tåget! Kan tänka mig att man som förälder är tacksam över tiden som gått, och medicinska framsteg. Jag läser just nu Meg Wolitzers The Interestings och där finns en väldigt otäck scen där några av huvudpersonerna 1981 är på fest med en kompis kollega som berättar om hur han strulat med en kille som hade så konstiga märken över hela kroppen. Man visste ju inget då, men precis som Jonas Gardell sade i någon intervju känner man sig som nutida läsare lite grann som skräckfilmspubliken när tjejen går ner i en mörk källare. ”Nej, gör det inte!”. Och det är ju just det som gör sjukdomen, och de som drabbades av det, så grym. Godtyckligheten. Att ingen visste.
För mig är fotnotsromanen no 1: Oscar Waos korta förunderliga liv. Bra skrivet som alltid på din blogg!
Jamen just! En till smart NY-roman med fotnotssystem.
Tack!
[…] aidsepidemin nu, liksom med Ingeborg Svenssons läsvärda avhandling ”Liket i garderoben” som jag recenserade i somras, får ett mer mångfacetterat uttryck. ”Happy Holiday” är också en drabbande […]