Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Facklitteratur’ Category

Om jag råkade lägga upp mitt försvunna inlägg som en ny sida istället för ett nytt inlägg…? Weeell. Jag säger inte att det hände mig, specifikt, men jag hörde talas om en kompis till en kompis som gjorde det en osedvanligt varm dag på Costa Brava. Tänkte att det kunde vara en sedelärande historia för WordPressbloggare med anlag för solsting. Stay cool, kids!

Och här är det, inlägget:

Jomen, tre utlästa böcker på fem semesterdagar är väl inte så illa pinkat? Eftersom jag vill tillbaka ut i skuggan av palmträdet och fortsätta läsa semesterbok nummer fyra, ”Mr Mercedes” av Stephen King (mycket bra så här långt), blir det tre osedvanligt korta omdömen.

yesplease”Yes Please” – Amy Poehler

Vad? Självbiografi/livsråd från en av vår tids roligaste.
Bra? Poehler är precis lika skarp och kul som man hade hoppats på. Uppskattade särskilt hennes sextips till män (”If you don’t eat pussy, keep walking”) och hennes Books on Divorces.
Mindre bra? Jag gillar sällan eller aldrig de delar av självbiografier som rör karriären, och detta är inget undantag. Det blir på tok för mycket insidersnack. Lite mindre behind-the-scenes på SNL och ”Parks and Rec” och lite mer tips i Elizabeth Wurtzelsk ”Radical Sanity”-anda hade varit bra. Och ärligt (jag hatar denna jämförelsesjuka som särskilt kvinnor får sig en ständig släng av, så FÖRLÅT, men detta måste sägas)? Jag tyckte nog att ”Bossypants” var bättre. Mer helgjuten, färre transportsträckor till briljansen som ju finns där. Också.

”Murder Bag” – Tony Parsons murderbag

Vad? Gamle lad lit/relationsromanmästaren (och punkskribenten) Parsons sadlar om som deckarförfattare i första delen om polisen Max Wolfe.
Bra? Det mesta, faktiskt. Det är blodigt, actionfyllt och mycket unputdownable med fin sidohistoria om Wolfes liv som ensamstående pappa till femåriga Scout (döpt efter ”Dödssynden”?). Parsons känns påläst och engagerad i sitt ämne och särskilt inslagen om penalism vid internatskolor är väldigt bra. Skildringen av Wolfes vardagsliv likaså – det märks att Parsons tagit med sin sin fingertoppskänsla för relationsskildringar med in i deckargenren. Jag kommer definitivt fortsätta att läsa.
Mindre bra? Inledningsscenen är kanske lite väl grov. Och möjligen blir det lite FÖR många lik under resans gång.

ondaboken”Onda boken” – Kaj Korkea-aho

Vad? Tänk Kjell Westö på H.P. Lovecraft, eller A.S. Byatts ”De besatta” i finlandssvensk akademisk miljö. Åbos universitetsvärld, novembermörker, skyhög självmordsfrekvens, rykten om en opublicerad modernist och hans våldsamma livsöde under 1920-talet. Stämmer det att den som läser hans dikter hamnar i helvetet…? Snart får lärare och elever vid Akademin ta reda på det själva.
Bra? Extremt bra och härligt skräckromantisk intrig med den onda boken inuti ”Onda boken” tycker jag och drar paralleller inte bara till ovan referenskällor utan även sättet som det alluderas till Robert Chambers ”The Yellow King” i första säsongen av ”True Detective”. Studenternas livsleda och osäkerhet är lyhört skildrat, skapar sekundärångest fast det tack och lov börjar bli rätt många år sedan jag själv jagade studiepoäng, raggade halvhjärtat och åt halvfabrikat.
Mindre bra? Alla dessa vita kränkta äldre och yngre kulturmän och sättet som de använder kvinnor som förlösare/räddare eller enkelbiljett till undergången! Eventuellt tänker jag att detta är medvetet…?

Annonser

Read Full Post »

Lagom till Maria Langs 100-årsdag kommer den första biografin över en (i mitt tycke) underskattad svensk deckardrottning – den första, rentav, om man för ett ögonblick glömmer att Kjerstin Göransson-Ljungmans debutroman ”27 sekundmeter, snö” utkom tio år före ”Mördaren ljuger inte ensam”. Göransson-Ljungman hade dock aldrig samma upplagor eller mediala genomslagskraft som Lang och tävlade aldrig, så som Lang gjorde, med Stieg Trenter om vem som sålt bäst. Vinnaren fick äran att betala notan för den på alla sätt överdådiga middag de åt tillsammans varje år.

Vår första deckardrottning, således, och en av de mest lästa och älskade. Under 50-och 60-talen, då flertalet av Langs allra vassaste deckare skrevs, var hon en kändis av Camilla Läckberg-kaliber, om ni nu kan föreställa er en uggleglasögonprydd Läckberg med docentur, excentriska vanor och en faiblesse för whisky och katter (visst låter det omedelbart MYCKET bättre?). Men Langs stjärnglans falnade med åren, i takt med att den traditionella pusseldeckaren gav vika för den hårdkokta polisromanen, och när hon dog 1991 var hon i det närmaste utblottad med stora skulder, med sin litterära storhetstid bakom sig. Skulderna berodde förmodligen till stor del på hennes väldokumenterade förkärlek för livets goda: dyr mat och dryck, taxiresor i excess – en gång åkte Lang, säkerligen medveten om sitt varumärke, taxi till grannhuset på Kungsgatan i Stockholm (!). Det bör även i ärlighetens namn sägas att hennes sista böcker var erbarmerligt dåliga, och det är väl ingen statshemlighet att Norstedts, hennes förlag under drygt 40 år, gav ut dem av lojalitet snarare än för de litterära förtjänsterna. Trots det behöll Lang en liten men trogen beundrarskara bortom graven och har inte minst i bokbloggosfären många trofasta fans.

Själv började jag, påhejad av en Norabördig mamma, läsa Maria Lang som tolvåring under en regnig sommar på landet och har därefter samlat på förstautgåvor, letat mordplatser i Skoga/Nora och läst, och läst om, i synnerhet de tidiga alstren ohälsosamt många gånger. För mig var – är – blandningen av lagom otäcka mord, frispråkig kärlek och käck tidsanda oemotståndlig; lika delar mysrys och nostalgi, men det jag framför allt tagit med mig från Langs deckare är kärleken till litteratur och bildning. Utan Lang hade jag förmodligen inte lärt mig recitera Karlfeldt, Södergran och Fröding vid så ung ålder, eller varit fast besluten att läsa litteraturvetenskap trots alla oundvikliga, alltid lika tröttsamma, frågor av ”jaha, vad blir man på det då?”-natur. Langs språk och miljöskildringar har också, tror jag, till viss del smittat av sig på sättet jag skriver och tar mig an deckargenren. Dagmar Lange, so much for answer for.

I sjuan skrev jag ett något överambitiöst arbete om Langs liv och böcker, och visst hade det varit kul att lägga ut det på bloggen i samband med den här recensionen? Tyvärr verkar uppsatsen ligga och samla damm i ett källarförråd, men jag lovar att hojta till när och om den dyker upp.

Jag visste mycket om Lang innan jag läste Lundgrens och Wikners biografi, men fick trots det lära mig en hel del nytt. Det är ett ingående och medryckande porträtt över människan Dagmar/Maria som tecknas. Vilken komplex och häftig person hon verkar ha varit! Fullkomligt stencool. Så här kunde till hennes egendesignade festinbjudningar se ut:
image

Kattälskare, nattuggla, livsnjutare, devot humanioraförespråkare och lokalpatriot: det är lätt att tjusas av Langs excentriska och sympatiska sidor. Samtidigt träder en annan, inte fullt så smickrande sida fram genom boksidorna. Lang var en fullblodsegoist av sällan skådade proportioner, räknade kallt med att alla – förläggare, vänner, kollegor, ICA-handlare – skulle dansa efter hennes pipa och tvekade inte att säga upp bekantskapen med trogna vänner när de inte följde hennes minsta nyck. Faktum är att jag ibland associerar till Langs fiktiva universum. Inte, som man kan tro, till den charmigt småfnoskiga Almi Graan, som var författarens självutnämnda alter ego. Nej, mina tankar gick till ett av mordoffren; samma person, faktiskt, som Lang var nära att ta kål på med det perfekta mordet tills hon och läkarvännerna Karin och Birger Bringel insåg att de inte kunde servera svenska folket ett ospårbart gift. När Langs allra mest domderande och egocentriska sidor beskrivs kommer jag att tänka på ”arvtanten” Adèle Renman från en av Langs mest läsvärda deckare, ”Mörkögda augustinatt” (1956). Adèle beskrivs som gränslöst gästfri och generös, en fantastisk och glad värdinna, men också ”rätt odräglig med sina tyrannfasoner” (citat allas vår Puck Bure). Kanske, som lillasyster Hedvig föreslår, är hon bara ensam. Kanske går detsamma att säga om författarinnan.

Samtidigt var Lang en feministpionjär: som yrkeskvinna och akademiker, men också i sitt icke-normativa sätt att leva. Hade en manlig författare pikats för sina dryckesvanor eller fått beslutet att förbli ensamstående ifrågasatt på samma sätt? I skildringen av Maria Lang dyker många gråskalor och motstridiga infallsvinklar upp, vilket jag verkligen uppskattar. Författarna slår an precis rätt ton: saklig, ibland med en lätt undertydd munterhet som rimmar fint med huvudpersonens egna tilltal.

”Maria Lang – vår första deckardrottning” är oupphörligt underhållande som levnadsteckning betraktat. Som litteraturvetenskaplig biografi är den aningen svagare: visserligen redogörs det för böckernas huvudpersoner och återkommande teman, inte minst med utgångspunkt i de första böckerna, och det är särskilt kul att läsa kapitelet om hur Lang och läkarvännerna med nogsam research planerar diverse giftmord, men jag saknar ett mer övergripande, teoretiserande perspektiv på de 42 vuxendeckarna. Med tanke på det digra materialet blir det lite väl kortfattat och jag saknar en mer ingående redogörelse för flera favoritböcker. Alltså: detta kan vara ett fall av ”mycket vill ha mer” och jag är ju kanske inte den genomsnittliga läsaren med tanke på min mångåriga Langnördighet. Det kan mycket väl vara så att författarna gjort ett medvetet val med avgränsningen för att locka en så bred läsekrets som möjligt och det må väl vara hänt.

Nördighet, ja… Det är lite trist, måste jag (part i målet som jag oundvikligen är) säga, att bokbloggarnas betydelse för Langs författarskap under 2000-talet över huvud taget inte nämns i det inledande kapitlet om den nya Langboomen. När jag besökte Maria Lang-guiden Magdalena Perssons ”Skogastuga” 2010 – innan filmerna och nyutgåvorna – var de enda mediaklippen från de senaste åren tagna från olika bokbloggar. Vi bokbloggare har, mitt uppe i pågående radioskugga från gammalmedia, skapat Langkalendarium, skrivit ingående texter och jämfört originalutgåvor som vore det 1953. I ett specifikt medium har med andra ord ryktet om Maria Langs död varit betydligt överdrivet, och när hon nu tagits på nåder igen är det väl kanske oundvikligt att vi känner oss en smula försmådda. Vi har ju trots allt funnits där hela tiden. Nåväl, jag ska inte uppehålla mig mer vid detta; de djupt partiska rönnbären, ni vet.

langojag

Dagmar och jag för ett par Skogasomrar sedan.

När jag nu spottat ut de där rönnbären kan jag konstatera att ”Maria Lang – vår första deckardrottning” fungerar lika väl för Langnovisen som inbitna fans, mycket tack vare alla roliga detaljer om denna märkvärdiga kvinnas liv. Jag lägger ifrån mig boken med en nytänd kärlek och nyfikenhet till Lang som person och författare. När ni läst denna underhållande och faktaspäckade biografi, leta gärna reda på Maria Langs självbiografi ”Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang” från 1985. Och framför allt: läs böckerna! De håller fortfarande, i synnerhet de tidiga.

PS: Ni har väl inte missat att Fiktiviteter har Maria Lang-helg snart? Lördagen den 29 mars, två dagar innan 100-årsjubiléet, kommer att bli Maria Langs dag i bokbloggosfären. Jag kommer självklart vara med på ett hörn.

Read Full Post »

image

Har fått hem en biografi  – den första någonsin, näst förstås Dagmar Langes självbiografi ”Vem är du? Maria Lang eller Dagmar Lange” från 1980-talet  – om Maria Lang. Gillar att man tagit tillvara på det klassiska typsnittet från Norstedts ”Lysande Langrysare”. Snyggt trademarkbevarande där.

Är än så länge också oerhört tjusad av personen Dagmar/Maria. Bakom den barska ytan – min Norabördiga mamma vågade knappt ens niga åt den uggleglasögonprydda snapsande damen när hon träffade henne hemma hos några bekanta på Alntorps ö utanför Nora under 1960-talet – fanns en charmfull och excentrisk människa med faiblesse för midnattspartyn (”Istället för blommor, tänk på en flaska av något slag”) och katter (hon tvingade alla sina besökare, inklusive digniteter av Artur Lundkvist-kaliber, att rita en katt i ”kattboken”). Inte undra på att #boblmaf så länge och entusiastiskt vurmat för Langs något bortglömda författarskap!

Recension av ”Maria Lang: Vår första deckardrottning” kommer på Dagmar Langes hundraårsdag den 31 mars, då boken har officiellt utgivningsdatum.

Read Full Post »

PrintMan föds som bekant inte till kvinna, man blir det, och allra mest kvinna blir man om man väljer att bli mamma. När jag födde mina döttrar fick jag livslångt tillträde till en Kvinnornas (Qvinnornas? The horror!) VIP-klubb där det talas barn, kropp och förlossning utifrån ett slags universellt perspektiv. Den kvinnliga erfarenheten som ofta reduceras till barnafödande, till kropp och biologi, som om alla kvinnor delar den upplevelsen (eller ens föddes som kvinnor, för den delen). Jag har alltid trivts i kvinnoseparatistiska sammanhang, men känner mig inte ett dugg bekväm i den där klubben. Faktum är att lika rätt som jag känner mig när jag är med mina barn, lika fel känner jag mig när mitt föräldraskap – moderskap, whatever – hamnar i något slags offentligt ljus, blir något större än i direkt relation till mina döttrar. Jag är Elsas och Agnes mamma, och förmodligen – garanterat, ändå – den bästa mamma de kan ha, men jag har så otroligt svårt att se mig själv som Mamma. Mama. Supermom. Den där glättigt leende urkraften som delar med sig av sina erfarenheter och pratar livspussel. Ändå inser jag att det är så jag blir sedd av utomstående. Låter mig bli sedd, för att det är enklast, och ibland är det skönt att vara oreflekterat tillsammans;  eniga i något större än oss själva. Ändå skaver det där gamla Groucho Marx-citatet rakt genom kejsarsnittsärret. Kan vi inte bara prata om det bästa fiktiva colleget istället? Det faktum att före detta America’s Next Top Model-deltagaren Yoanna House blivit talesperson för nagellacksmärket OPI? Om Laura Palmers ”I will see you in 25 years” syftar på ett kvarts sekel efter 23 februari 1989, aka hennes dödsdatum, eller 25 mars, aka datumet då Agent Cooper klev in i Black Lodge och träffade Lauras shadow self? Alltså, jag pratar gärna om att mina ungar lärt sig skriva sina namn och sjunga ”The Lion Sleeps Tonight” på gullig låtsasengelska också, men är helt fine med att ni kanske inte tycker det är så intressant.

Med andra ord är jag både målgruppen för antologin ”Ingens mamma”, och inte. Det är en lättläst men imponerande bred samling texter som på olika sätt vill belysa, och problematisera, mammanormen. Allt är tankeväckande på sitt sätt, men jag fastnar särskilt för Sofie Åbergs osentimentala skildring av ett steriliseringsingrepp, Annina Rabes bidrag för att det är Annina Rabe och hon är alltid klok och rolig och Faranak Rahimi om att skjutsa nyförlösta tonårsmammor till diskotek pga sorgkantad humanism.

Jag måste ha varit upptagen med ”Salamandertider”-skrivande eller något när den kom ut, för jag minns inte att jag läst särskilt mycket av mottagandet av ”Ingens mamma”, men visst blev det lite rabalder? Motreaktioner i stil med ”JAG är minsann stolt över att vara mamma”, en diskussion där tolkningsföreträdet tämligen omedelbart på nytt hamnade hos mammorna. Surprise, surprise.

Samtidigt förstår jag reaktionerna. Jag retar mig på den svartvithet som präglar vissa medförfattares syn på moderskap och icke-moderskap. Alltsammans – eller åtminstone mycket – känns polariserat. Jag vill inte att det ska vara antingen eller! Det ÄR inte antingen eller, inbillar jag mig. Eller? Är det myten om att äta kakan och behålla den som skapat detta LIVSPUSSEL? (Jag ogillar verkligen det ordet, om ni undrar. Så mycket att jag alltid måste använda versaler alternativt citattecken. I vissa fall har jag till och med gjort kaninöron i luften för att understryka att jag använder ordet ironiskt.) ”En mamma är en mamma och en mamma har endast egna behov i den mån andras behov ger plats för det”, skriver Katarina Sjögren i sin text ”Role model”, om bristen på barnfria kvinnor i offentligheten. Jag kan inte låta bli att haja till. Det låter ju hemskt. Och ändå är det sant. Visst händer det att jag känner mig kvävd och ofri i min mammaroll, senast härom helgen då två barn låg och gallskrek i hallen och fysiskt försökte hindra mig från att lämna hemmet. En promenad i regnet till Lidl, morsan, medan vi får vara hemma med den andra föräldern? Nä, det tänker vi inte unna dig. Någon måtta på pretentionerna får det vara! Jag lösgjorde mig från den gråtande barnmassan, halvsprang ut i regnet med deras skrik ekande i hjärnan (och hjärtat). När jag kom fram till Lidl hade de inte öppnat än, så jag stod där i hällregnet tillsammans med en samling hålögda människor och väntade på att få gå in. Jag minns att jag tänkte ”jag vet att det finns en roman någonstans här”.

När man återberättar sådana episoder har jag full förståelse för de kvinnor som väljer att avstå från barn. Ändå finns det inte en beståndsdel i mig som ångrar att jag skaffade barn, och relativt tidigt i livet dessutom med dagens mått. Det var rätt för mig, men det innebär inte att det är rätt för alla. Jag skulle aldrig – ALDRIG, hör ni det? – påstå att livet är ofullständigt innan man fått barn. Och jag hoppas innerligt att frasen ”det går inte att förstå om du inte har barn” aldrig nuddar mina läppar. Om något är jag ännu mer intresserad av att tala om saker som inte rör barn nu. Barnpratet tenderar man liksom att få på köpet.

Ett visst ljus, en viss känsla som jag ännu förknippar med de där dagarna i min första egna lägenhet då jag var nyligen tjugo år fyllda och börjat läsa vid universitetet. De tycktes sträcka ut sig i all evinnerlighet, hårt, kallt solljus bröt igenom nödtorftigt tvättade fönster, tankar drogs ut och snurrades runt, provades bland uppslagna tentaböcker och tjocka romaner. Jag kan sakna denna tankens stillhet. Lyxen att liksom få sträcka ut sig bland tankar och teorier, timme efter timme, utan att omvärlden gjorde sig påmind. Om jag slutar romantisera dessa år så minns jag att jag ofta kände mig ensam där bland böckerna i min alldeles egna lägenhet.

Numera känner jag mig aldrig ensam. Jag kan längta efter det ibland, och jag förstår precis varför kvinnorna i ”Ingens mamma” valt att inte skaffa barn. Jag blir förbannad över att det ens ska vara en diskussion. Att moderskapet ska vara så heligt, så förväntat att det ska köras ner i halsen på en stup i ett. En kvinnas kropp får ständigt finna sig i att bli granskad och ifrågasatt, och sällan blir det så påtagligt som under fertil ålder. Alla har väl råkat ut för klumpiga människor som lägger handen på en liten putmage och kvittrar ”GRATTIS” med något religiöst i ögonen. När det tveklöst är barn i magen blir det ännu värre. Min mage – förvisso ovanligt stor med tanke på att två barn skulle rymmas därinne – var till allmänt beskådande och klappande under större delen av min graviditet. Jag antar att jag hade kunnat fräsa till, be åtminstone de människor jag inte vanligtvis befann mig på klappbasis med att ta några steg tillbaka. Tanken slog mig aldrig, för det var så uppenbart att min kropp – en kropp jag för övrigt alltid haft ett besvärligt förhållande till – nu var allmän egendom. Så här i efterhand inser jag att det måste vara minst lika jobbigt att behöva värna om sin kropp som icke-gravid, i synnerhet när man är frivilligt barnlös. Jag har ju defacto (äntligen?) levt upp till normen helt och fullt. Avlat och framfött två små ljuvliga flickebarn vars blotta existens tycks ha gjort mig till en mysigare, mer kontaktbar person. Jag har alltid varit ganska mysig om jag får säga det själv, men sedan jag blev mamma för snart fem år sedan har jag märkt att det tydligen är lättare att prata med mig. Såväl okända som bekanta pratar med mig på ett annat sätt än tidigare, med något mjukare i blicken. Och naturligtvis talar de om mina barn, om mitt föräldraskap. Jag har insett att mina ungar och min mammaroll är det sociala smörjmedel jag tidigare saknat. Visst, jag talar gärna om dessa saker, men försök inte göra min mammaroll till allt jag är! Jag är ju fortfarande precis samma person som jag var innan befruktningsögonblicket. Gillar samma slags böcker och filmer, skrattar åt samma saker, har samma politiska och estetiska övertygelser. Om något är jag möjligen lite mer mig själv nu, med undantag för det där stillsamma tankerummet jag sällan får längre tillgång till. Att jag sällan känner mig fast i min mammaroll trots att jag lever oerhört nära mina barn tror jag kan ha att göra med att jag alltid sökt mig inåt i mina intressen snarare än ut i världen. Jag är nöjd om jag får sitta i min läsfåtölj med en bok och ett par katter medan barnen sover på övervåningen. Hatar att resa till nya ställen, vill inte förändring eller förverkling. Eller rättare sagt: det vill jag ju visst, men jag inser att jag är lyckligt lottad som kan hitta allt det där i läsfåtöljen och framför datorn.

Det går att säga hur mycket som helst om det här. Jag vet inte om det här inlägget säger mer om mig än om ”Ingens mamma”, men å andra sidan kanske det är ett gott betyg för boken? Helt klart sätts många tankar igång, även om jag har svårt att se det provokativa i att välja att inte skaffa barn. Snarare önskar jag att fler vågade fundera kring föräldraskap innan det är ett faktum. Barn ska man skaffa (vad är det för ord förresten?) för att man vill, inte för att uppfylla någon sorts norm. Punkt. Sedan vill jag gärna lägga till protokollet att man knappast blir mindre ifrågasatt för att man skaffar barn. Nope, här har vi ett klassiskt Damned if you do, damned if you don’t.-scenario. Herregud, har ni sett trådarna på Familjeliv där (kvinnliga, oftast anonyma) användare skuldbelägger mammor för allt mellan himmel och jord? Det granskandet finns i offentligheten också, om än i mer kanaliserad form. Som mamma likväl som omamma befinner du dig alltid under lupp, och det är delvis därför jag känner mig som mest tillfreds i min mammaroll när jag är hemma i vardagsrummet, fuldansande till Chris Isaak med en unge och en katt i famnen.

Read Full Post »

autobiographymorrissey_lrgNu har jag läst ”Autobiography”, och skrivit en lång text om den på English Bookshop-bloggen. Att det skulle bli en text just på min engelskspråkiga blogg kändes ganska självklart: det var ändå Morrissey som gav en småknubbig och blyg sjuttonåring Språket och den medföljande Världen, så som den kan te sig i ett lagom fallfärdigt vardagsrum i ett lagom trist viktorianskt radhus en grå och långtråkig söndagseftermiddag när affärerna stängt. (Jag inser att den meningen inte känns det minsta rimlig om man inte råkar vara hardcoreanglofil.) Det var både en lätt och svår text att skriva. Lättare nu, när jag är ett fan utan att nödvändigtvis vara fanatisk, än tidigare, då jag hela tiden kände en press att försvara allt som Morrissey gjorde och sade. Det blir ju ohållbart rätt snabbt, som ni förstår. Kontentan är i alla fall att det är en bitvis fullkomligt briljant livsteckning som ofta tangerar det litterära. Penguin Classics-material? Well, HELLO! Ja, jag behöver väl inte ens nämna det uppenbara, att Morrissey är en gudabenådad berättare och stilist som uppvisar en sällan skådad humor och elegans (och, här och där, självdistans)? Dock: det där tjatigt långsinta, förbittrade och trångsynta som dyker upp då och då i Morrisseyland får lite för stort spelrum, förmodligen därför att ingen vågar be Morrissey att ändra sitt livs historia. Eventuellt borde någon ha gjort det. Som jag skriver i min recension ordspya text är det den självbiografiska författarens frihet och självklarhet att själv disponera sin text (i de bästa av världar styrkt av en bra redaktör). Det är också, som alltid, läsarens uppdrag att plocka vadhelst hen vill ha ur läsningen. I mitt fall valde jag att snabbspola förbi rättegången och de värsta personangreppen för att istället dröja kvar i gatorna som definierar och fördömer oss, vid musikskildringen, Kirsty McColls vykort (du och jag, Camilla) och Jake. Och så var det kul att läsa att ”miserabel sångare sjunger med Phoebe”-cameon i Vänner som senare gick till Chris Isaak ursprungligen var avsedd för Morrissey. Sådan trivia har jag inte alls nämnt i min text, så why don’t you find out for yourself?

Mvh dansande, sjungande, levande och lite skraj för att Morrissey ska googla och upptäcka att jag ÄTER KÖTT (av någon anledning känns tanken på en fåfängegooglande Moz osannolik) men hör ändå hans röst i huvudet och tänker nästan bara snälla tankar.

image

Den här gången ÄR det faktiskt flickan som skrivit brevet som är med på bilden.

Read Full Post »

Hej, jag heter Helena och jag har ett stört förhållande till mat. (Jag har även ett par kilos övervikt enligt BMI-skalan, men likt Pippi och fräknarna är detta är inte något jag lider av. Faktiskt. Mer om det senare.)

KroppspanikI detta är jag långtifrån ensam. Faktum är att jag de senaste åren, med stegrande bestörtning, noterat att de människor i min närhet som har ett helt och hållet okomplicerat förhållande till mat och sina kroppar rätt ledigt går att räkna på en hand. De nöjda är fridlysta medan vi som befinner oss på ätstörningsspektrat (för jag tror att ett sådant finns; jag tror att man kan ha olika grader av ätstörningsproblematik utan att nödvändigtvis vara allvarligt sjuk) börjar bli norm. Just därför är Julia Skotts bok ”Kroppspanik” så oerhört viktig nu, idag, som ett ilsket frågetecken bland de braskande kvällstidningsrubrikerna och larmrapporterna som kanske inte är så larmande, trots allt. I sin rappt skrivna debut redogör Skott för många myter och problem kring de kroppsideal vi lever med och ofta tar för sanning. Är verkligen övervikt, eller för den delen fetma, alltid synonymt med dålig hälsa? Fungerar BMI-tabellen för alla? Är bantning bra i längden? Vad händer när vårt vikt- och kroppsfixerade samhälle ALLTID fokuserar på vikt snarare än hälsa? Svaren på de frågorna: 1) nej, inte alltid – jag brukar här ta upp min pappa med BMI 30, perfekta värden och Vasaloppsfysik, 2) nej, 3) nope, 4) en hel del riktigt olyckliga saker, varav somliga direkt hälsovådliga.

Julia Skott är engagerad, arg, nyfiken, föredömligt drastisk och sjukt rolig när hon på ett personligt och mångfacetterat sätt propagerar för en bokstavligt talat vidare syn på våra kroppar och hälsobegreppet. Hon tar avstamp i personliga erfarenheter – hennes egna såväl som andras – men också i medicin, politik, samhällsdebatt och populärkultur (älskar att hon lovebombar Gilmore Girls och hur vikt där är en ickefråga!). Hennes mission, som jag delar till 100 procent: att få oss att sluta stirra oss blinda på siffror och släppa all onödig ångest.

Jag vill att du ska kliva ner från vågen, släppa klämtaget om valkarna, verkliga eller inbillade, och sluta noja om tre eller åtta eller fyrtio kilo för mycket − eller för lite. Oavsett hur du ser ut, oavsett vad du väger, är det onödigt att oroa sig och må dåligt över det.

Redan på första sidan, när Julia Skott sammanfattar sin grundläggande syn på bantning och kroppshets som att man antingen kan stå på vågen eller på barrikaderna men väldigt sällan på bägge ställen samtidigt, vill jag leja ett helt gäng med cheerleaders i storlek XS till XXL som gör pyramiden, viftar med pompombollar och utbrister i ett rungande ”HALLELUJAH SISTER!” samtidigt som den tyngsta tjejen går ner i split och river ner öronbedövande applåder. Mycket kan tyckas vara vanligt sunt förnuft, men i ett tidevarv då alla – alltså verkligen ALLA – ägnar sig åt växelvis svält och hetsätning (aka Helenametoden sedan tidigt 00-tal, aka metoden som åtminstone om man råkar heta Helena och driva bloggen Dark Places garanterar ett fortsatt destruktivt förhållande till mat och kropp och en garderob med större spännvidd än Oprah Winfreys) och 5:2 är på allas läppar är det vansinnigt efterlängtat och välbehövligt sunt förnuft. Jag blir förbannad, peppad och rörd om vartannat och lär mig nya saker som spär på min, inbillar jag mig, berättigade ilska över sakernas tillstånd.

Visste ni till exempel att det gjordes en amerikansk undersökning där många av de tillfrågade uppgav att de hellre skulle bli blinda eller förlora en kroppsdel än att vara permanent överviktig?

Visste ni, apropå just övervikt, att den amerikanska gränsen för övervikt fram till 1998 låg på 27,8? När man sedan sänkte gränsen till 24,9 blev hundratusentals människor plötsligt överviktiga – utan att ha gått upp ett gram. De gick och lade sig som normalviktiga och vaknade som överviktiga och fick bums en massa risker och sjukdomshot kastade på sig. Att vården går slaviskt efter BMI-gränser, även för oss som befinner oss precis ovanför överviktsgränsen, kan jag själv intyga, och det var sorgligt nog en bidragande orsak till att jag som nygravid rapporterade en lite, lite lägre vikt vid inskrivningen. I mitt redan sköra och hormonella tillstånd orkade jag inte med att prata om min vikt över huvud taget, det var fortfarande för känsligt. Genom att dra av tre kilon – tre mjölkpaket, ett nyfött barn, herregud – visste jag att jag automatiskt skulle hamna i ”bra”-högen, slippa jobbiga följdfrågor och tårar. För mig, som alltså är överviktig enligt den ”nya” BMI-tabellen men inte enligt den gamla, var det synnerligen intressant att läsa om förflyttningen av BMI-gränserna och BMIs minskade förtroendekapital inom forskning. Samtidigt är det så svårt att förhålla sig till. Jag är ju exakt samma person oavsett om jag är överviktig (”överviktig”) eller ej. Ser likadan ut, mår lika bra eller dåligt, har en kropp som fungerar på samma sätt och passar i samma sorts kläder. Mitt sexliv, mitt sociala liv, min smak när det gäller litteratur, film och musik är inte på något sätt avhängiga av huruvida jag klassificeras som normal- eller överviktig. Men visst är det svårt att tala om vikt, i synnerhet när man måste förhålla sig till graderande/värderande skalor (fast måste man?). Jag är till exempel helt med på att ”tjock” kan vara ett neutralt beskrivande ord, samtidigt som jag inte känner mig bekväm att använda det på mig själv utom möjligen i småironiskt syfte, eller relativt, utifall jag skulle hamna bredvid Kate Moss på en middag (mycket troligt scenario). Visserligen hoppas jag att vi då skulle prata om helt andra saker än vikt, men den där jämförandeaspekten av kroppspaniken är svår att skaka av sig. Bloggaren Lady Dahmer skrev nyligen, apropå att hon var bjuden på bröllop, om hur hon visste att hon skulle vara, eller i alla fall känna sig som, den tjockaste kvinnan i rummet. Vi var många som blev ledsna och kanske lite besvikna över det inlägget, samtidigt som det talar för att vi alla, även uttalade kroppsaktivister som Lady Dahmer, vacklar och har dåliga dagar.

Men tillbaka till benämningen ”tjock”. Nej, jag känner mig inte bekväm med att använda det. Mest för att jag inte tycker att jag är det, helt enkelt – not, tillade hon, that there is anything wrong with that – men kanske också för att det är ett ord jag lärt mig att sky. Även när vi försöker motarbeta normen så är vi normen, visst är det tröttsamt? Ordet ”överviktig”, då? Enligt vem och vad? Hur mycket makt ska vi ge BMI egentligen? Jonas Gardell har sagt att vi måste bestämma oss för vilka som ska vara auktoriteter i våra liv: vill jag att BMI ska vara en? Nä, då väljer jag hellre Amy Sherman-Palladino, Stephen King, Caitlin Moran och Elizabeth Hand.

Att siffror kan vara missvisande är något annat som Julia Skott tar upp. När jag berättar vad jag väger brukar jag bemötas med vantro, så pass mycket att jag själv börjat skala av ett par kilon när jag tänker på min vikt. Mycket av det tror jag har att göra med att vi lever i ett samhälle där kvinnor – alla kvinnor, oavsett längd, kroppsbyggnad och genetiska förutsättningar – förväntas väga en sisådär 55-65 kilo. Dit räknas allt som oftast även vi som inte sett de siffrorna på den här sidan högstadiet, tvillinggraviditeten eller vad det nu kan vara. Det finns en smalnorm som är så allomfattande att den tagit sig verklighetsfrämmande uttryck. Samtidigt som glappet mellan hur vi bör se ut och faktiskt ser ut ökar är det som om vi alla går omkring med smalglasögonen fastklämda på näsan. Och tro inte att du är ursäktad eller okejstämplad bara för att du råkar passa in i denna smalnorm. Nej, för övervikten, detta blekfeta spöke, kan när som helst sticka upp sitt Onkel Fester-ansikte och angripa dig, så normalviktig du är! Bäst att bara ta en potatis till lunchen, eller ännu bättre, skippa lunchen helt! Kändisarna vars kroppar skittidningar som Veckans Bild säger till oss att vi vill ha, tror ni att de duger? Nejdå, för titta vilka celluliter de har! Hänger inte rumpan lite där? Vad är det där för konstig valk? Vi är så hjärntvättade att vi inte längre känner igen vanliga kroppar, och det gör mig så ledsen. Ingen – jag upprepar, INGEN – vinner på att ha det så här, så kan vi inte bara tagga ner? Sätta oss ner och duga lite, så där som vi är idag, inte om fem, tio eller femtio kilo. Bara låt tanken vidröra dig: visst vore det skönt?

Tyvärr är det inte så enkelt.

När jag skrev mitt uppmärksammade inlägg om Katrin Zytomierskas LCHF-bok för ett och ett halvt år sedan befann jag mig i krig med såväl maten som kroppen. Nu börjar jag, sakta men säkert, sluta fred med den sistnämnda. Jag tycker att jag duger och är snygg, uppskattar (oftast) min kropp för att den bär mig och har burit och fött fram två barn samtidigt. Min hängmage och bristningarna bär jag (oftast, nota bene, vi har alla dåliga dagar) som en medalj, ett levande, lätt dallrande referensbibliotek över mitt liv och de vinster och erfarenheter jag gjort så här långt. Det är väldigt nyttigt att umgås med barn för de har ett så krasst och normfritt förhållande till sina egna och andras kroppar. Samtidigt bävar jag inför den dag då mina tjejer, som än så länge springer omkring nakna utan den minsta tillstymmelse till självcensur eller –hat, som på allvar tycker att deras 76-kilosmorsa med hängmage och bristningar är vackrare än Törnrosa, Snövit och Rapunzel tillsammans, ska indoktrineras i denna skitvärld, så inte ens där får man vara helt fredad.

Maten då, andra sidan av det där tvehövdade vidundret som inte låter mig vara riktigt nöjd och glad? Jo, maten är fortfarande, I’m sorry to say, ett jävla minfält av skuld, skam, ångest, tröst, hunger, känslor och tvång, för att nämna några av många ord som passar in här. Jag har inte ett sunt förhållande till mat, inte någonstans. Som jag avundas alla som kan se mat som mat; som näring, naturligtvis, men också som något positivt och glädjerikt. Någon dag hoppas jag kunna vara där själv. Vägen dit lär bli en golgotavandring, men nu börjar jag åtminstone förstå vilka verktyg jag behöver ha med mig på vägen. Att vara snäll mot mig själv och min kropp är prio ett. Jag märker att mitt såriga förhållande till mat och ätande har en tendens att regleras automatiskt när jag gör saker jag trivs med, undviker att stressa, motionerar regelbundet, sover bra och äter mat jag tycker om, utan pekpinnar. Plötsligt kan det gå veckor – tyvärr aldrig månader, åtminstone inte än, men jag ser emot månaderna och sedermera åren – utan att jag har hetsätit, kompenserat med minimalt kaloriintag eller över huvud taget reflekterat över vad jag stoppat i mig. Jag äter. Jag lever. Jag funkar. Vilken ljuvlig känsla det är! Att sedan bemötas av de där pekpinnarna jag försökt släppa så fort jag går ut i personalmatsalen eller öppnar en tidning; att det störda, som jag själv kämpat med i större delen av mitt vuxna liv, nu tycks ha blivit norm… det är en verklighet som gör min och andras kamp avsevärt svårare.

Ja, det är svårt, och jag är rädd att den här texten blev mindre peppig och mer snårig än vad jag tänkt mig, men vi är många som kämpar tillsammans, uppe på barrikaderna och på en våg som kanske, kanske kan tillskrivas mindre värderande egenskaper än tidigare. Sist jag ställde mig på min (föredömligt dammiga) våg för att ha en ungefärlig siffra att slänga in här i recensionen fick jag förresten en smärre chock. Den var nämligen inställd på pounds istället för kilon så jag hade hastigt och lustigt blivit tresiffrig… Ja, det är faktiskt på de putslustigt anekdotartade nivåerna som jag – med undantag för de där dagarna då huden känns för tunn och allt går direkt in, filterlöst – befinner mig just nu vad gäller vikt. Så. Jävla. Skönt! Nu ska jag bara se till att få ordning på hetsätandet också, väl medveten om att det inte finns något ”bara”, men också intensivt medveten om att vi är många som vill förändra saker och ting. En dag ska vi bli fria, och till dess kan jag inte tänka mig ett bättre sällskap på barrikaderna än Julia Skott och hennes bok.

För övrigt tycker jag det är sjukt kul att ”Kroppspanik” verkar placeras bredvid alla böcker om 5:2-dieten som väller in i bokhandlarna just nu. Lite sorgligt kanske också, för vi skulle ju behöva en egen avdelning för böcker som ”Kroppspanik”! Å andra sidan tänker jag att den som varit på gång att plocka på sig en bok om 5:2 liksom stannar upp, ser Julias bok och inser att hen kanske duger utan tvådagarssvält. Det är en tanke som piggar upp.

Läs även Fiktiviteters text om ”Kroppspanik”.

Read Full Post »

mattias_bostro_mIdag har bloggen finbesök av sherlockianen Mattias Boström. Mattias arbetar till vardags på Piratförlaget, är en flitig och underhållande twittrare och – ursäkta fangirlinterjektionen, men detta är SÅÅ COOLT! – medlem i världens i särklass mest exklusiva Sherlock Holmes-sällskap The Baker Street Irregulars. Jag är vanligtvis mer eller mindre immun mot Facebookframkallad avundsjuka, inbillar jag mig, men varje gång som Mattias åker till New York för att träffa sina Baker Street Irregulars-vänner dör jag avundsdöden en smula. Tänk er själva: frackmiddag med några av världens skarpaste och nördigaste hjärnor, däribland Lyndsay Faye och NEIL GAIMAN! Jag hade kunnat be Mattias att enbart berätta om hur det egentligen går till på de där djupt avundsvärda träffarna, men istället valde jag att fråga om den viktorianska eran som katalysator för Sir Arthur Conan Doyles författarskap. Hur kunde Sherlock Holmes bli en sådan enorm succé? Hurdana var möjligheterna att bli publicerad och läst? Här kommer Mattias svar.

holmes_watson

När berättelserna om Sherlock Holmes på bara några månader under hösten 1891 växte till en formidabel succé var det inte bara en slump.

Nåja, det var ganska mycket slump också. Författaren Arthur Conan Doyles noveller om Holmes var på tok för långa – över 8000 ord – och nästan ingen tidskrift kunde tänka sig att publicera dem. Vanligtvis var 6000 ord maximum för ett sådant inslag. Det fanns egentligen bara en enda tidskrift som accepterade längre noveller och det var den nystartade The Strand Magazine. Redaktören på The Strand älskade Holmesnovellerna från första stund och drev sedan på Conan Doyle att skriva fler och fler, trots att författaren hellre ville skriva historiska romaner.

Om inte Conan Doyle hade skrivit så långa berättelser och om de inte hade hamnat hos The Strand och dess tjatande redaktör, hade det kanske inte blivit en sådan framgång.

Men det fanns andra anledningar i denna senviktorianska tid som också påverkade, en rad samhällsfaktorer som beredde vägen för succén med Sherlock Holmes. Här är fyra av dem.

1. 1870 hade en ny utbildningslag trätt ikraft. Den innebar stora reformer inom skolväsendet, och inom de generationer som gått i skolan sedan dess var läskunnigheten väsentligt mycket större än bland äldre medborgare.

2. Importtullarna på tidningspapper hade sänkts. Det ledde till lägre priser på tidningar och tidskrifter. Och det var genom dessa som de flesta läsare kom i kontakt med skönlitteratur, både noveller och romaner. De sistnämnda i följetongsform. Att priserna blev lägre gjorde att tidskrifterna kunde nå ut till en oändligt mycket större läsekrets, speciellt inom den lägre medelklassen.

3. Förutom de sänkta importtullarna hade tidskriftsbranschen utvecklats genom innovationer inom tryckning och bindning som flerdubblat produktionshastigheten. Det var ingen omöjlighet för The Strand Magazine att trycka uppemot en halv miljon exemplar i början av varje månad. Dessutom kunde man med de nya pressarna trycka illustrationer på varje uppslag för att göra tidskriften ännu mer lockande.

Strand Cover4. Tidskrifterna var perfekt pendlarläsning. Järnvägstrafiken hade under andra halvan av 1800-talet byggts ut till ett finmaskigt nät över stora delar av England – och ännu mer i Londonområdet – och mängder av engelsmän pendlade varje dag till sina arbeten. För detta krävdes något att fördriva tiden med. Överhuvudtaget var tågtrafiken och järnvägsstationerna navet i engelsmännens läsning. Exempel på detta var Conan Doyles två första Sherlock Holmes-berättelser som varit romaner, men inte fått något större erkännande. Den första, A Study in Scarlet, hade ansetts vara en så kallad shilling shocker, billig sensationslitteratur som i princip bara såldes på järnvägsstationer. Även The Strand Magazine såldes främst på stationerna. P G Wodehouse har berättat om hur han som ung pojke brukade hänga vid den lokala järnvägsstationen för att få läsa senaste avsnittet av idolen Conan Doyle.

Ovanstående faktorer möjliggjorde spridningen av Holmesnovellerna och därmed dess framgångar. Men det fanns andra byggstenar som var viktiga för Conan Doyles författande av historierna.

Den framväxande kriminaltekniken bildade en bas åt Sherlock Holmes-historierna. I många fall var Sherlock Holmes metoder vid brottsplatsundersökningar så moderna att inte ens Scotland Yard ännu tillämpade dem fullt ut. Det är nästan så att den fiktive Holmes gick i bräschen för utvecklingen.

När Conan Doyle skrev om Sherlock Holmes var det i en ny och fräsch genre. Conan Doyle använde sig av detektivberättelsernas stigande popularitet. Han var den förste att skriva om en vetenskaplig detektiv, även om genren redan då hade några decennier på nacken. Conan Doyle såg Edgar Allan Poe som detektivberättelsens fader. Även fransmannen Émile Gaboriau var en av de kriminalförfattare som Conan Doyle läste och gillade.

Men det som kanske främst gjorde att berättelserna gick hem hos läsarna var ett genidrag från Conan Doyles sida. Tidigare hade det i tidskrifterna endast publicerats romanföljetonger eller olika noveller som inte hade någon inbördes koppling till varandra. Det som Conan Doyle kom på var att man kunde skriva en serie noveller om samma figur, och på det sättet locka läsarna att köpa även nästa nummer av tidskriften. På motsvarande sätt som en romanföljetong, men med fördelen att läsaren inte tappade bort sig i handlingen bara för att de missade ett visst nummer av tidskriften. Att ingen författare tänkt på detta förut var märkligt. I och med succén med Sherlock Holmes började en lång rad andra författare skriva novellserier med återkommande figurer.

Slutligen ska väl sägas att det mesta av Sherlock Holmes-succén måste hänföras till hur berättelserna faktiskt var skrivna. Conan Doyle var en oerhört skicklig berättare och i novellformatet blev Sherlock Holmes ännu större underhållning för läsarna än vad författaren lyckats med i de två första romanerna. Men utan ovanstående förändringar i det viktorianska samhället hade Holmesberättelserna knappast blivit en succé. Och därtill en succé som fortfarande står sig nästan hundratrettio år senare.

Mattias Boström är aktuell med den populärhistoriska berättelsen ”Från Holmes till Sherlock”, en bok om de män och kvinnor som skapade framgången för denne mästerdetektiv – och om hur framgången kunde fortsätta även långt efter författarens död.

Det här är det sjunde gästblogginlägget på Mattias bloggturné. Hela turnéschemat återfinns på http://www.mattiasbostrom.se/bloggturne.

Read Full Post »

Older Posts »