Jag kollar på lägenheter. Treor i centralt läge, nära bussar, skola, butiker, bibliotek, hemmet jag snart ska lämna. Hur blev det så här? Vi som älskade varandra så mycket. Uteplats i markplan är en bonus men inget måste, badkar börjar alltmer kännas som en eventuell guldkant, en glad överraskning snarare än ett krav.
Jag trodde inte att jag kunde leva utan badkar. Jag trodde inte att jag kunde leva utan honom.
Helst ska det finnas lekplats på gården så att barnen kan springa ut och leka medan jag sitter på balkongen och tittar till dem. De är radhusungar, jag vill att de ska fortsätta kunna springa fritt. Allt jag gör nu, alla beslut jag försöker formulera, gör jag för dem.
Ibland tänker jag att en fyra kanske vore optimalt, för då skulle jag kunna ha ett arbetsrum. När allt känns för tungt och svårt och jag tänker att jag inte kan andas flyr jag in i det där än så länge högst hypotetiska rummet. Funderar på gardiner, vilka popkulturella ikoner jag ska låta pryda väggarna. De säger att lägenheterna aldrig har varit dyrare i min kommun, de går åt som smör nu. Håller hela världen på att separera? Kommer jag att ha råd med a room of one’s own, det jag kämpat för så länge?
Kommer jag att orka? Allt är så skört nu, JAG är så skör nu. Men jag, vi, håller oss samman för barnens skull, för deras självklara vardaglighet, deras sug efter kramar, tacos, filmkvällar framför brasan. Piratskepp att rita, Barbiesar att leka med, bad att tappa upp. En välsignelse ändå. Men också ofattbart tufft, detta, att aldrig riktigt få bryta ihop ordentligt. Jag tror att både jag och han, han som alltid befunnit sig bortom mitt bloggande och kommer att få fortsätta göra det, av respekt för det vi haft, skulle behöva det men det går ju inte. Så vi kämpar på så gott det går. Försöker finnas där för varandra om kvällarna när barnen somnat. I april skulle vi ha varit tillsammans i fjorton år. Hela mitt vuxna liv har vi tillbringat tillsammans. Han kan min kropp utan och innan, har sett våra barn födas, vet hur jag ser ut när jag är kräksjuk, bakfull, ledsen. Vi kommer att fortsätta att finnas där för varandra, det är vi helt överens om. Bara inte på det sätt vi gjort innan. Allt detta nya att navigera sig igenom. Ibland vaknar jag på nätterna och skriker rakt ut. Tror att jag ska dö. Marans tryck över bröstet. Inte konstigt, säger folk till mig. Kroppen kommer ikapp till sist. Jag gör som jag har lärt mig och väntar ut det, låter det värsta, det allra nattsvartaste skölja över mig. Snart märker jag att jag inte kommer att dö den här gången heller. Dessutom har ju det värsta av allt på sätt och vis redan hänt. Nu kryper vi runt i ruinerna av det, famlande, blinda som nyfödda kattungar. Snart kommer vi att se ordentligt igen. Snart kommer mörkret att skingras.
Vi får intala oss det.
Uppbrottets matematik (ibland tror jag att jag lider av dyskalkyli). Två månader sedan vi bestämde oss. Uttalade det ofattbara. En dryg vecka sedan jag tog av mig ringen. Huden därunder är rå och oskyddad som på ett nyfött barn. Åsynen av det får mig att grimasera, men jag fortsätter att titta, som man gör när man passerar en otäck trafikolycka. Jag tänker att det är helt rimligt att det ser ut så, på samma sätt som jag fortfarande bär synliga ärr från barnen jag bar på. En och en halv månad sedan jag ändrade hans namn i telefonboken, för han är ju inte min älskling längre. Nick Caves trygga avgrundsröst på repeat hela den här tiden, ”I don’t know how, I don’t know why, but she’s nobody’s baby now”. Är jag nobody’s baby nu? Hur länge sedan jag var somebody’s baby egentligen? Orkar jag ens tänka på det? Nej. Nej.
Nio månader sedan jag ägnade kvällarna åt att – ensam, ensam, på det hela taget alltid ensam – gråta ögonen ur mig till Weeping Willows. Nio månader sedan jag drack för mycket vitt vin till ”Too Late for Us” och kom till insikt om att det var mig – oss – Magnus Carlson sjöng om när han med sin allra lenaste och sorgsnaste röst sjöng ”There’s nothing left of us, we’re on our way but I don’t know where”. Nio månader: längre än den tid jag bar på mina döttrar som nu börjar bli så stora, som fattar så mycket mer än man ibland som förälder vill inse. Jag vill vara en glad mamma igen, kunna dansa med dem utan en tagg i hjärtat, natta och sjunga ”Vad det är bra att jag har dig” utan att få tårar i ögonen. Myrsteg. Snart, kanske.
Jag pratar med vänner som också går igenom svåra saker just nu. Vissa av dem pratar jag med långt in på nätterna, för att känna mig mindre ensam. Det hjälper. Misery does love company och delad olycka känns lite mindre, faktiskt. Ibland tycks det mig som om hela min omgivning separerar, krisar, förlorar närstående, blir sjuka, deprimerade, har ångest och livsleda, känner sig otillräckliga som föräldrar, vänner, älskare, partners. Jag slås gång på gång av hur det är de allra finaste, mest lyhörda och känsliga, de som vågat bära sina hjärtan utanpå, som tycks drabbas hårdast. Varför är det alltid så?
De andra då, de som verkar så jävla lyckliga? Som kämpar på med det lilla utan att förvandlas till Sylvia Plath varannan dag. Hur orkar de? Vad är deras hemlighet? Är det kanske detta att de inte känner efter så mycket, inte tänker så förbannat?
Några av de bästa och ärligaste samtal jag haft har ägt rum de senaste månaderna, efter allt, mitt upp i mörkläggningen. Jag har vågat visa mig sårbar, äntligen vågat artikulera de känslor av ensamhet och hopplöshet jag burit på länge, och fått så mycket kärlek och bekräftelse tillbaka. Vissa vänner har jag varit nära tidigare och kommit ännu närmare nu. Andra har under denna kris, detta märkliga undantagstillstånd som ändå, på något sätt, det inser jag ju, är mitt liv just nu, tagit sig fram ur periferin och blivit centralgestalter. Jag är så glad över att ni finns. Utan er, utan tanken på roliga kvällar med er framöver, in the future when all’s well, där mörkret får dansa med flams, allvar, nörderier och fina samtal, hade jag gått under.
Och det kommer att bli bra. Michael Stipes röst på en repig fanclubvinylsingel, mitt hjärtekrossade sena 90-tal. ”Oh no not I, I will survive”. Ja. På årets sista dag läser jag att Stipe gått upp på scenen innan Patti Smiths konsert i New York och sjungit offentligt för första gången sedan R.E.M. splittrades. Han ser så glad ut på bilderna. Jag väljer att se det som ett tecken. Jag skålar i Pommac med barnen och han som snart är min före detta på tolvslaget. Tänker good riddance och RIP, 2014, 2015 måste bli bättre. ”There is another world, there is a better world. Well, there must be.”
Under ledigheten skriver jag mer än vad jag gjort på länge, sitter i min nya julklappskimono och knapprar i timmar. Testar nya genrer, leker med perspektiv, gör sådant jag inte vågat tidigare. Det känns väldigt 2015, detta, att testa saker jag inte trodde jag skulle våga. Jag skriver kortare noveller för att det är skönt att gå upp i någonting, få timmarna att gå. Jag skriver synopsis och första kapitlet till något längre som jag tror och hoppas kan hålla mig upptagen de kommande månaderna.
Med läsandet är det värre. Ni har väl anat det, kära Constant Readers, att det funnits en alldeles särskild anledning till mitt ickerecenserande. Nu vet ni. Under allt detta som ändå pågått under större delen av det år som vi nu lämnat bakom oss har min koncentrationsförmåga varit i paritet med en guldfisks. (Kanske är jag taskig mot guldfiskarna nu, vad vet jag om dem egentligen?) Typiska Helenaböcker, litterära thrillers med fler twistar och loopar än en bättre berg-och-dalbana, har bara inte funkat. Jag klarar inte av att uppmärksamma alla intrigtrådar, får inte ihop det, känner mig dum i huvudet. Ja, man kan tala om separationshjärna. SAOL borde definitivt göra det. Jag vet, för jag kämpar själv med en separationshjärna som motsäger sig all form av logik. När det var som värst där under senhösten fick jag för mig att jag skulle översätta ”Kallelsen” till engelska och skicka till amerikanska skräcktidskrifter. (Ett projekt som aldrig slutfördes, men jag hoppas fortfarande göra det en dag.) Jag grävde ner mig i språkliga dilemman – är det inte snyggare, mer gotiskt på något sätt, att skriva ”verandah” med h, och vore det inte mest konsekvent att använda lätt ålderdomlig brittisk engelska med en touch av lovecraftianska hyperboler? Men hur kommer man då in på det bohusländska? Jag välkomnade att använda hjärnan på det sättet, grotta ner mig i språk och stil, men glömde att packa ungarnas ryggsäckar, kunde inte säga vad jag ätit till frukost igår. Förmodligen bara kaffe, räknas det? Och läsningen: det har gått sådär, milt sagt. Lena Andersson och hennes Ester går bättre än Dark Places-böckerna, Lena Dunhams självbiografi likaså. Jag känner igen mig mycket – alltför mycket? – i Dunhams skildringar av sexuella gråzoner och diffusa övergrepp, sådant man som ung tjej gick med på för att bli älskad, och i brist på det… Vill skriva mer om det någon gång, men inte nu. Chicklit går också bra, i alla fall så länge hjältinnorna också mår dåligt och vill gömma sig under ett tjockt täcke med likörglass och Joy Division. Ännu bättre går det att läsa barn- och ungdomsböcker där skogen blir vred och flickor försvinner. Twin Peaks, so much to answer for. Några veckor före jul får jag en avi från English Bookshop. Den avin visar sig gömma det största bokpaket jag någonsin tagit emot. Nitton böcker, alla handplockade efter min smak, helt gratis. Jag har börjat berätta för folk i min närhet om vad som är på gång, och till min närhet räknas såklart min bokhandel. Och nu har de alltså tänkt på mig! Spökande tvillingar, Megan Abbott-blurbar, mörka litterära thrillers med Gone Girl-vibbar, en julchicklit. Jag gråter för att det finns så många som är så snälla mot mig nu när jag behöver det som bäst. Jag gråter för att jag vet att jag inte kommer kunna läsa något i den högen på ett tag framöver.
Jag är en sentimental person, jag är en öppen person, jag är en skrivande person. När mitt gamla favoritband splittrades gick jag upp halv sex på morgonen och skrev en lång sorgetext. Det har varit skitjobbigt att inte kunna, inte våga, skriva om allt det här svåra och ensamma som nu resulterat i ett förändrat civilstånd. Det var aldrig självklart att jag skulle skriva om det. Vill inte lämna ut någon som faktiskt inte valt att skriva om det, som har andra copingmekanismer kring vårt uppbrott. Samtidigt har jag ju aldrig väjt för IRL-Dark Places tidigare, så varför nu? I huvudet formulerar jag ett inlägg. Jag har nog skrivit på det ganska länge nu. Ute har all snö smält, råfukten kryper in under min halsduk som i en Christine Falkenland-roman. Jag lyssnar på Tracey Thorns ”Oh, the Divorces” för säkert nittiofjärde gången, hakar upp mig på raderna ”That one is his fault, and this one is her fault”, skilsmässornas ständiga beskyllelselek som verkar vara så svår att komma från. Undrar hur folk kommer att tänka kring oss. Jag vill inte att det ska vara någons fel, inte när det bara finns två ensamma och ledsna människor som insett att de inte längre kan älska varandra på det sätt de velat. Jag vill att allt ska bli bra till sist. Jag vill att det ska bli vår så att jag kan läsa någon av mina eviga litterära thrillers på min uteplats. Jag vill lära mig att gå orädd, som i R.E.M.-låten First Aid Kit gjort en så magnifik cover på nu. Jag vill inte ha något ”Lucy Jordan moment” som Claire Messud skriver om i ”The Woman Upstairs”, där hon vid 37 års ålder inser att hon aldrig kommer att åka genom Paris i en nedcabbad bil med vinden blåsande i håret. Om knappt ett halvår fyller jag 35. Mitt hår är mörkbrunt igen, snudd på svart, som på min gamla indietid. Jag tycker om vad jag ser i spegeln, inklusive det lite härjade, hårda. Kanske särskilt det. Jag lägger upp osminkade Instagrambilder utan att blinka, inget monster som skärskådar mig i kanterna nu. Krisandet: the great fucking equaliser. Plötsligt skiter jag i sådant jag tidigare lagt ner så mycket energi på. Vad jag får och inte får äta. Om jag är tillräckligt smal för att bära jeans. Vem bryr sig? Inte jag. En mörk vrå mindre att grubbla över. Skönt. Hoppas att det håller i sig.
Jag vill tro på ett lyckligt slut, även om det nu inte blir det jag så länge tagit för givet.
Och vi kommer att överleva även detta.
”There is another world, there is a better world.”
Så mycket vet jag är sant.
❤ Snart sitter du där i vårljuset på den egna uteplatsen och läser, det tror jag. Kramar!
Hoppas det. 🙂 Kram!
Det är så vansinnigt sorgligt när kärlek tar slut, men det är på något vis ändå vackert att den funnits, så att det ändå överväger allt det svarta. Jag är glad att det inte verkar vara osämja efteråt. Det är fint. Så många gånger det blir uppbrott på alldeles fel sätt.
Livet förändras. Vi förändras. Egentligen är det väldigt väldigt fint. Kram!
Ja, jag har faktiskt börjat tänka lite så själv. Har lyssnat jättemycket på ”Landslide” med Fleetwood Mac och tagit till mig raderna ”Well, I’ve been afraid of changing cause I built my life around you / But times get bolder, even children grow older / And I’m growing older, too”. Livet förändras. Till det bättre oftast till sist. Och i kriser finner man sig själv på ett väldigt intressant sätt.
Kram!
Jag beklagar verkligen din, er, jobbiga sits. Verkar vara skit. Men nästa år blir bättre! Själv sitter jag på infektionsakuten med sjukt och prickigt barn. Det är oxå rätt eländigt. Men även detta ska gå över. Sköt om dig och barnen!
Åh nej, dessa sjukdomar! Vilken otur du/ni haft. Hoppas det blir bättre snart, och tack! ❤
Det dunkelt tänkta osv … Det jag egentligen ville ha sagt var något som en äldre kollega en gång sa. Hennes man hade förlorat en son. Och hon sa att det var det enda som faktiskt förstörde livet. Allt annat kunde vara fruktansvärt hemskt och sorgligt. Men ingenting förstörde ett liv, utom förlusten av ett barn. Jag tänker att det är ganska klokt. Att så länge det inte har hänt kan man sörja med vetskapen om att livet ändrar sig på ett smärtsamt sätt, men att det ändå blir bra i slutändan. Sorry, luddigt värre. Iaf: krya på er alla fyra. Ni med.
Till våren, är mitt mantra. Till våren. Och imorse såg jag ett tidiga snödroppsknopar! 5
Åh. Så ledsamt, så fin text – och så jag hoppas på en fin nystart för dig och dina fina barn. Stor kram!
Tack snälla! Kram!
Märkligt är vad det är, livet. Inte beständigt. Så jädra svårt att hänga med i bland, och fatta hur saker och ting går till medan de förändras. Hur ont det gör. Hur det onda också kan långsamt läka ihop till något annat, som gör en lite helare vill jag tro, och som med tiden lägger sig på plats bortom sorgen över det vi förlorat. Livet. Verkligheten. Så fint att du också skriver om den! Den pågår ju hela tiden.
När livet känns skit brukar jag tänka på Macbeth. ”Come what come may, time and the hour runs through the roughest day”. Du är inte ensam!
Kram till dig, och hela din familj, under tiden! Ni kommer att överleva.
Macbeth är en ständig källa för bra citat om livet när det verkligen känns på riktigt! 😀 Jag tror också att man läker ihop till något annat, och att det i det där andra, nya kan finnas mycket intressant och bra. Men visst gör det ont. Åt helvete ont.
Så sorgligt att läsa men också skönt att det verkar finnas ljusa punkter och sådant som känns bra också i eländet. Hoppas så att 2015 blir ett sjuhel-etes år! Nu vänder det! Har lovat mig själv att försöka göra detta år minnesvärt. Tänker också på Lucy Jordan ibland. Speciellt som jag fyller 37 i år. Sköt om dig och dina små!
Kram och ”vi-som-inte-ska-få-Lucy-Jordan-moments”-pakt till oss! Om två år är det min tur. ❤ 2015 blir ett spännande år, så mycket står redan klart iaf.
Oh, vad fint, modigt och sorgligt. Snart blir det ljusare! Kram
Det blir det! Tack, och kram!
Det gör så jäkla ont. Jag vet det.
Ja. Som FAN. Men det blir bättre. Och inget blir bättre av att ignorera smärtan.
Ajaj en skilsmässa är så hemsk även när man vet/tror att den är rätt. Att mista en så viktig människa, att bli en annan, ny, människa själv igen, den man är utan den andre.
Men det kan bli bra igen. På ett annat sätt.
Jag eldade nyligen upp mina gamla dagböcker och när jag läste i dem hade jag många Va?-stunder. Mådde jag så dåligt? Tänkte jag så då? Jag minns mitt liv i mycket vänligare skimmer nu, och jag önskar dig detsamma om några år.
Var snäll med dig själv.
/Snowflake/Susanne
Tack snälla för de orden. Just det här att gå vidare och omdefiniera relationer är bland det svåraste. Men det blir bra. Annorlunda, men bra!
Du är modig du. Hoppas verkligen på ett ljusare nytt år för dig och er.
Tack!!!
Så tråkigt att höra, men det blir bra. Även utan badkar. Måste dock vara fruktansvärt. Tänker på dig.
♥
”I felt suddenly exposed, less exuberant than I had thought I would. I’d spent the last six months imagining this moment, but now that it was here […] it seemed less vivid than it had in my imaginings, as if I were in a dream, my every thought liquid slow, propelled by will rather than instinct.”
– Cheryl Strayed, ”Wild”
Önskar dig och de dina styrka i det här. Skyddsnät har du, liksom skrivandet att ösa ur dig i – och SOM du gör det väl! Tänker på dig! ❤
MÅSTE läsa Wild alltså! Har ju haft ”Walk Unafraid”, som är med i filmen, som themesong ett tag nu. Kram! ❤
Tack för att du delar även detta. Önskar dig en vår som ger mer och mer lust att läsa mörker igen. Kram
Tack snälla du! Kram!
Ett svårt beslut som kräver mod. Föreställer mig ibland att de som inte fattar dessa smärtsamma beslut är de som lever ”lives of quiet desperation”.
Böckerna kommer att finnas där när du är redo. Det är det fina med böcker, de väntar, ibland i decennier eller till och med sekel. Om inte badkar och a room of one’s own finns med härnäst så kommer det. För oss som vill leva badkarsfritt är världen nedlusad med badrum med badkar… Och går det inte att skapa ett eget rum till att börja med så finns det många ting som som kan flytta på sig för en egen plats.
Ja usch, vill inte leva ”lives of quiet desperation”!
Separationsångest borde stå först på mitt sjukintyg (jo jag har ett sånt fånigt nog), jag lider enormt av det. Som du skrev bara att ens favoritband splittras kan få en ur balans när det är ett av ens definierande drag. Så att separeras från en annan människa är ju så ohyggligt svårt att hantera. Du skriver så att den där kniven i hjärtat vrids om. Att gå sönder, gå hel är en av de bästa blogginlägg jag har läst Helena. Det är fan ingen tröst, men jag tycker att att är modig och att lägga ut det som är svårt och personligt på nätet kan hjälpa någon medmänniska. Att bryta upp och bryta ihop är en process som kräver sin tid och energi. Jag önskar att livet ger dig bra energi, flow och styrka under det nya året. Tufft gjort, inte enkelt, men livet är sällan det.
Tack för dina ord! Jag har fått så otroligt mycket fin respons på detta, här och i mail och på andra medier. En del har gått igenom samma sak och vill berätta att det blir bättre till sist. Andra är mitt uppe i det nu och vill prata om det. Känns otroligt fint och värdefullt. Om det är något jag lärt mig de senaste månaderna så är det att människor lyfter sig själva och andra under kriser. Det är faktiskt väldigt vackert. ❤
Å är så ledsen för er skull!
Från Det mörka tornet
Tack!
Åh, Helena, det gjorde ont att läsa detta. Vid outandet har man kanske redan kommit en bit på vägen. Blir rörd av omgivningens stöd och respons
– och JA, ‘separationshjärna’ finns!
Hoppas på a room of Helena’s own och att allt blir så bra det kan bli, considering.
Ja, precis. Värst är det ordlösa bottenlösa mörkret innan man bestämt sig. Ensammaste känslan i världen. Blir också ofantligt rörd av hur fina alla är, och separationshjärnan får väl hållas ett tag till.
Tack! ♥
Du skriver, och beskriver, så fantastiskt bra, särskilt när det handlar om olika sorters personligt mörker. Du skriver så att det verkligen känns men utan att det blir för mycket på fel sätt.
Jag beundrar ditt mod och önskar dig ett betydligt bättre år i år, även om det säkerligen kommer att vara överjävligt också. Jag önskar dig lycka till med läsandet, skrivandet och levandet och så är jag väldigt glad för att du har dina vänner – själv skulle jag inte överleva utan mina.
Alltså överjävligt stundtals.
Tack snälla Saga! Det blir nog en blandning av överjävlighet och fabulousness. Så mycket nytt och okänt att vänja sig vid. Kram!
Helena, jag har läst ditt inlägg och igenkänningstårarna är inte långt borta. Jag är mitt uppe i något liknande men ändå helt annorlunda men jag tror att många av känslorna ändå är desamma. Jag har skrivit lite till dig på FB, vet inte om du har sett det. Det kändes bra att läsa alla fina kommentarer här. Min grundinställning till livet är trots allt att allt löser sig och det måste det även göra för oss som går igenom en separation. Kram från en medsyster.
Inte sett något på FB! Du får gärna mejla? morrisseygroupie@gmail.com.
Kram, och det blir ett bra år för oss båda till sist. ❤
[…] och blotta känslorna. I regel blir det ju fantastiskt bra när vi gör just det. Bara läs Helena och Moa berätta om hur de påverkats av att deras förhållanden tagit slut. Så rakt och naket, […]
Så fint skrivet, så oerhört sorgligt med kärlek som går över. Mycket styrka till dig! Våga sörja brustna förhoppningar, men glöm inte bort att vara snäll mot dig själv. Kram
Tack snälla! Försöker jobba på det där med att vara snäll mot själv. Som Agent Cooper säger: ”Every day give yourself a present…”
Kram. Helt enkelt.
Kram!
Vad fint skrivet.
Som jag nämnde tidigare så minns jag när ni träffades, en livstid sen, iaf för mig som känt dig sen ungdomens töntiga dagar.
Skönt att läsa att du haft vänner att bolla med om nätterna, sånt är viktigt.
Jag och Nathalie kommer förbi och busar när du landat på alla plan.
Kram
Kram! ❤
Minns bilden du tog på oss en av de allra första kvällarna när vi precis blivit tillsammans.
Du säger att din hjärna inte fungerar men du uttrycker dig som vanligt helt fantastiskt bra. Blir alltid imponerad av hur fint du skriver och så vill jag att du ska skriva en bok 2015 för få skriver så bra som du.
Tycker du är modig som vågar göra ett uppbrott. Jag skulle gjort detsamma men känner mig för psykiskt instabil för att våga. Om jag går sönder vad ska då hända med barnen? Ungefär så resonerar jag. Men du verkar stabilare och så har du ju en stöttande omgivning- utnyttja den till max.
Jag känner dig inte men jag har följt dig länge därför att vi har samma dragning åt mörka böcker och ditt skrivande berör mig. Livet blir aldrig som förut men det betyder inte att det inte kan bli bra, och ett bra liv det önskar jag dig och dina flickor fina Helena.
Åh vad glad jag blir över att du vill läsa en bok av mig! Någon gång ska jag göra det. Kanske i år. Jag hoppas det.
Och jag förstår precis vad du menar. Jag har också tvekat inför uppbrott eftersom jag inte varit säker på att jag ska orka psykiskt. Just nu är det så jävla jobbigt att fixa med allt att jag ibland får panik och undrar vad fan jag håller på med. Man är ett sådant litet vanedjur ju. Sedan är det så att hela samhället, den levnadsstandard man vant sig vid, etc, etc, bygger på tvåsamhetsnormen. Det är svårt att bryta mot den, särskilt när man känner sig bräcklig. Men du! Man klarar mer än vad man tror. Jag hoppas att det blir bra för dig, vad du än bestämmer dig för. Allt går, även sådant man tror att man aldrig skulle klara. Och när man gått sönder kan man gå hel igen.
Kram!
PS: Även barn klarar mer än vad man tror. Jag har gråtit och kramats med mina tjejer så många kvällar senaste tiden och oroat mig över att jag lägger för mycket på dem. Men min erfarenhet är att det viktigaste är att man är kärleksfull och känslomässigt uppriktig mot sina barn. Nu vet jag inte hur gamla dina barn är, men jag vet att barn klarar uppbrott och förändring och sköra föräldrar så länge man inkluderar dem. Om jag har fel så får jag betala mina ungars terapiräkningar i framtiden (det gör jag gärna oavsett).