#WIDN (#WIWDTM)

Såg Bokbabbels #WIDN (What I’m doing now)-inlägg och tänkte att det kunde passa denna splittrade lilla bokbloggarhjärna. En mer korrekt hashtag skulle kanske i mitt fall vara #WIWDTM (What I was doing this morning) eftersom jag i skrivande stund sitter på bussen på väg hem (och det finns ju mer spännande alster om bussresor…) men nära nog, eller hur?

Vad jag gör/vad jag gjorde:

Lägger sista handen vid förberedelserna inför mina två författarsamtal med Sarah Waters nu i veckan. Blir nervös, sedan fangirlig, sedan pepp, sedan nervös igen.

Tänker att jag inte hinner läser något men klämmer ändå en novell – Astrid Lindgrens ”Märit” som nyligen utkom på Novellix – till frukosten. Blir helt gråtfärdig av den episka sorgligheten i den lilla berättelsen. En åttaårig liten flicka som hundlikt följer efter pojken som en gång gav henne en presentask utanför specerihandeln. Uppoffringen. Döden, en åttaårig flickas helt meningslösa död. Kamraterna som sjunger. Backstugehemmet som knappt märker hur tre barn i sängen plötsligt blivit två. Fattigdomen. Meningslösheten. NEJ, JAG PALLAR INTE. Och tänker nog inte läsa för ungarna riktigt än. Men nog är det utsökt berättat. Aldrig har den mysiga sagotanten varit mer avlägsen.

Bläddrar i Pär Lagerkvists ”Aftonland” som lilla E plockat fram från bokhyllan. Hon gillar att gå och plocka där, fäster sig vid vissa omslag, frågar mig vad de handlar om och lägger mina svar på minnet. Väldigt många av mina svar lyder ”den handlar om en flicka som försvinner”. Hon har slutat fråga om flickan hittas igen.

Minns hur jag högläste några av dikterna för henne och syster A när de var i treårsåldern och hur stolt jag blev när hon drog parallellerna mellan en av Lagerkvists dikter (där fåglar figurerar) och Lindgrens sorgfåglar i ”Mio min Mio”. Mitt barn är ett litterärt geni, why yes she is. Och det lär väl bli jag som får betala hennes terapiräkningar i framtiden. Läser min älsklingsdikt från ”Aftonland” – Lagerkvists allra sista diktsamling, präglad av ett stillsamt vackert vemod, mindre ett rått ångestskrik, mer av en sorgsen/hänförd snabb utandning – som handlar om pojken som går ut och hämtar ved åt sin mamma och kommer in som en förändrad människa:

 

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,
min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna
vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte

Klappar suktande på böcker jag inte hinner läsa just nu. ”Den vita staden”. ”The Ghost Fields”. Tänker snart, snart, mina små älsklingar.

Hittar Kjell Westös ”Där vi en gång gått” i bokhyllan. Inser att det inte är en chans att jag ska hinna läsa den innan söndagens bokbrunch i Helsingfors, men det är okej (är det inte)?

Tänker att det kanske är dessa stulna små lässtunder mitt i vardagen som säger mest om ens läsande egentligen.