I väntan på Ett Riktigt Blogginlägg™: en snapshot från mitt liv, för er som inte följer mig på sociala medier. Var inte oroliga, jag kommer aldrig bli en sådan person som utbrister JAG ÄLSKAR MITT LIV! Finns det något värre, liksom? The horror! Med det sagt: mitt liv, det suger inte just nu. Inte alls, faktiskt, inte ens med tanke på att det är fucking februari och att jag nyligen vårdat kräksjukt barn och aldrig får sova tillräckligt. Det var länge sedan jag bar februari så lätt på mina axlar, och det beror på att det händer så mycket kul just nu. Till exempel fikade jag med en idol idag, vars texter burit mig genom tonåren och in i vuxenvärlden. En konstant tillvaro i mitt liv, vilken fas jag än befunnit mig i. Hon läser två bloggar, berättade hon. En av de två bloggarna är min. Det är helt omöjligt att ta in. Glad blev jag i alla fall, och det var fint att äntligen träffas. Jag firade genom att lajva litterär ”Ensam ung kvinna söker” och köpa samma magiskt snygga utgåva av ”Bad Feminist” som Linda strax innan köpt. Fick sedan Instatips om att Roxane Gay även skrivit en roman som ska vara ”Hårresande och skickligt skriven” och ”Den mörkaste, obehagligaste och hemskaste jag läst”. Ljuv musik för mina öron, jag som plötsligt vill läsa fritt och brett igen, bli överraskad och gärna lite skakad. Gays kommande bok ”Hunger: A Memoir of (My) Body” verkar också bli drabbande måsteläsning; här är en bra intervju med henne om den.
Förra året vid den här tiden gick det också kräksjuka i familjen. Jag hade legat helt utslagen i flera dagar, mer eller mindre krälat till och från toaletten, när jag i ösregn stapplade iväg på en förhandsvisning som jag tiggt till mig till, av en lägenhet jag inte trodde jag skulle ha en chans på. Allt kändes så hopplöst. Hur skulle jag ha råd? Var skulle jag bo? Hur skulle jag orka? På vägen dit lyssnade jag på ett blandband jag fått tillsammans med en kassettbandspelare några veckor innan. Första låten på bandet var Marit Bergman, ”This Is the Year”. Symboliken i det var så fin att jag började gråta, inte av utmattning, rädsla och totalförlamande skräck som jag gjort så ofta veckorna och månaderna innan, utan av kärlek och något som, kanske, liknade tillförsikt. Någonstans bortom regnmolnen, mina ben som knappt bar mig, fanns någon som gjort detta blandband åt mig, som sade att det skulle bli bra till sist. Kanske, kanske – trots allt? – skulle detta bli året då allt hände.
Ett år efteråt skriver jag detta i lägenheten jag tjatade mig till förhandsvisning av, som till sist blev min. Det gick. Jag orkade. Fråga mig bara inte hur. 2015 var året då allt började om, Lady Lazarus reste sig ur askan, men 2016 börjar baskemig allt mer se ut som året då ALLT kommer hända. Och det är bara februari!
Read Full Post »