Sprang in som hastigast på biblioteket igår. Upptäckte ”Happy, happy – En bok om skilsmässa” (red Maria Sveland och Katarina Wennstam) på nyhetshyllan och bestämde mig för att slå till. Ägnade större kvällen åt att läsa den (när jag inte såg Uppdrag granskning-dokumentären om allvarliga förlossningsskador, muntert värre…) och har nu bara ett par texter kvar. Rent litterärt har jag inga invändningar: det rör sig om drivna, duktiga skribenter som jag brukar gilla att läsa. Så också här. Gudrun Schymans text doftar dock mer brandtal än litterärt verk och det är väl förmodligen meningen också. Men – men – jag har svårt att ta till mig tanken på en lycklig skilsmässa. Inte, och detta vill jag verkligen understryka, för att jag anser att det finns något tabulagt eller skamligt i att skiljas eller för att jag ifrågasätter det (statistiskt vederlagda) faktum att nyskilda kvinnor blommar upp och blir gladare, piggare, friskare. Vi är nog många trötta småbarnsföräldrar som, halvt på skämt, halvt på allvar, sagt saker som ”man kanske borde skilja sig för att få lite tid för sig själv”. Att gå därifrån till handling får hela mitt mellangärde att dra ihop sig i vidriga sorgkonvulsioner av blotta tanken. Nej, jag hör nog inte till målgruppen för den här boken. Hoppas att det håller i sig.
Jag har nämligen så otroligt svårt att bortse från den råa, avgrundsdjupa sorgen som jag tänker mig att en skilsmässa innebär (har ingen personlig erfarenhet av skilsmässa vare sig som barn eller partner, något som säkerligen spelar in i min läsning). Man gifter sig ju faktiskt för att hålla ihop resten av livet, ”tills döden skiljer oss åt”, jag minns att jag rös till av den ofattbara storheten som ryms i de orden när jag stod framme vid altaret i Kalix kyrka i min tjugotalsinspirerade vita organzaklänning för fyra och ett halvt år sedan. (Jag var så nervös att jag tittade på prästen när jag lovade att vara min man trogen tills döden skilde oss åt, och när vår vän M spelade Neil Youngs ”Harvest Moon” och Nick Caves ”Into My Arms” höll hjärtat på att sprängas. Fortfarande en av de finaste dagarna i mitt liv, näst efter mina döttrars födelse.) Om dessa drömmar, hopp och förväntningar går sönder måste det göra ont utav bara helvete. Om det dessutom finns barn med i bilden blir det än mer komplext. Jag går definitivt inte i skilsmässotankar men får tårar i ögonen av blotta tanken på att mina små tjejer skulle slitas upp från allt det de kallar tryggt och hemma, slussas fram och tillbaka mellan föräldrar, nya boenden, ny barnomsorg, nytt allt. Gråter när jag Helena von Zweigbergk skriver om hur hennes treåring ville att de skulle köpa fläskkotlett och tandborste till pappa också. Får dålig smak i munnen när Maria Sveland uppsluppet skriver om alla härliga älskare hon tar sig efter skilsmässan. Hur kul känns det för hennes exman att läsa om det? (Och ja, jag hade reagerat precis likadant om det varit en man som skrivit det. Goes without saying.) Kalla mig gärna KD-kärring om ni vill, men jag har svårt att känna den där fnissigt uppsluppna glädjen och friheten när jag läser ”Happy, Happy”. Jag blir mest ledsen, faktiskt, och än mer bestämd i min uppfattning att kärlek och äktenskap är värt att kämpa för, i synnerhet under de sömnlösa, lättirriterande småbarnsåren som är att betrakta som ett slags undantagstillstånd. Kan man inte införa extra lång betänketid för par som vill skiljas under småbarnsåren?
Fast ändå. Om jag förmår lyfta blicken bortom min lilla kärnfamilj kommer jag att tänka på kvinnor jag känner (faktiskt bara kvinnor) som levt år efter år i kärlekslösa äktenskap som vingklippt dem, fått dem att skrumpna ihop tills det inte finns något annat än trötthet, hat och förbittring kvar. Hur de blev som nya människor när de äntligen fick mod och kraft att gå utan att titta tillbaka. Lystern i deras hy, det återställda hoppet i ögonen. Om jag var dem hade jag också varit happy, happy, så in i helvete happy. Det är för de kvinnorna, och inte för mig, som man skrivit den här boken.
Har inte hunnit läsa ännu, men redan innan har jag känslan som du beskriver så väl här. Självklart kan det komma ngt gott ur en skilsmässa, som nämns i slutet. Man ska inte förtvina pga ett dåligt äktenskap – eller förstöra barnens uppväxt heller för den delen. Men inte heller förstöra den för att lättvindigt skilja sig. Eller snarare; skaffar folk barn för lätt? Om det bara är de vuxna det handlar om så är det ju så mkt lättare. Men helt lätt är det väl aldrig…
Jag tror att folk både skaffar barn för lätt och gifter sig för lätt. Om nu lätt är rätt ord, för det är ju komplexa saker… Men jo, någon sorts lättvindighet ändå. Eller kanske snarare att man gifter sig/skaffar fler barn av fel anledningar: för att det är ett steg man förväntas ta efter x antal år tillsammans, för att försöka lappa ihop ett i grunden dött förhållande, för att man inte vågar lyssna till rösten djupt inne som viskar ”nej”… Har sett flera exempel på människor som, tyvärr, med facit i hand aldrig skulle ha gift sig över huvud taget.
Åh så jag håller med dig i det här. Och det där om att skilsmässa inte skulle vara ett misslyckande. Va? Det är väl just PRECIS vad det är! Därmed inte sagt att man inte ska skilja sig om det är det som behövs för att kunna fortsätta. Men varför vara så himla självbelåten? Varför gifta sig in the first place you nitwit? Får jag lust att fråga den där Sveland… Hm, jag är fortfarande lite irriterad på henne efter den där Bitterfittan, som jag i min enfald trodde skulle vara … läsvärd.
Skönt med medhåll, var rädd för att få en massa påhopp. 🙂
Å, jag känner som du. För mig betyder det där löftet verkligen jättemycket, och jag tror att jag skulle kämpa oerhört ifall det visade sig bli motigt för äktenskapet. Jag är nog rätt romanisk i grunden, men flirtar gärna med cynism, och anser att man inte borde gifta sig innan man inser vad det är man gör. Mina äktenskapsråd är inte så romantiska. Som det här: man kommer någon gång under livet att bli kär i någon annan, åtmsintone litegrann. Det kommer ens partner också. Är man redo att hantera det och fortfarande stå på sin makes/makas sida, då kan man gifta sig.
Jag håller med om att det finns sådana som verkligen behöver bryta upp från destruktiva förhållanden, men jag har ingen känsla för hur stor del av alla skilsmässor som är sådana.
Men jag har varit gift i nio år och elva månader (snart tennbröllop!), och tycker fortfarande att det är bästa grejen. Jag tänker nog inte läsa den här boken, för den är inte riktigt för mig heller. 😉
Grattis till nästan-tennbröllop! 😀 Jag är också en romantiker i grund och botten, fast med samma touch av cynism som du. Alltså, det säger sig självt att man under ett (förhoppningsvis) livslångt äktenskap ibland kommer att känna sig attraherad av andra människor än den man är gift med. Bara båda är på det klara med det, och med att man inte behöver agera på varje känsla och tanke man får i huvudet (eller någon annanstans..), så tror jag att man har goda förutsättningar att leva tillsammans och vara varandra trogna resten av livet.
Jag tror inte att destruktiva, hemska förhållanden är särskilt välrepresenterade bland skilsmässorna i Sverige. Snarare tror jag att de där trötta, småsura småbarnsföräldrarna som ger upp för tidigt och lämnar in skilsmässopapprerna efter ett par år av dålig sömn och ickeexisterande sexliv, med en allmän känsla av ”var det inte mer än så här?”. Det är synd, tycker jag. Bättre att försöka kämpa på och inse att det handlar om en proportioneligt sett väldigt kort del av livet. Och lite samma sak där: bara båda parterna är överens om att just nu får det vara så här, just nu somnar vi före nio med raggsockorna på för att orka ta nattpasset när ungarna vaknar, just nu är det inte så jäkla romantiskt eller häftigt, men vi kommer att klara det här för att vi älskar varandra och tror på vår relation, även bland bajsblöjor, kräksjukor och dödströtthet (kanske särskilt då, förresten). Då. Då tror jag att man är på rätt väg. Men å andra sidan, alla kanske inte genuint tycker att en långvarig relation är värd att anstränga sig lite extra för?
Jätteintressant, det här.
Jo, visst är det intressant. Man får en anledning att fundera på var man själv står.
Konstigt förresten, när man pratar om att få barn och hur jobbigt det är låter det ofta som om man för evigt är fast i blöjor och vaknätter. Det är ju faktiskt bara ett par år eller så som det är så där intensivt. Om man inte får en massa barn förstås, men det är ju frivilligt.
Fint skrivet! Kan inte säga mycket om skilsmässor generellt men att alltid utgå från att barnen far illa är inte riktigt rättvist. När jag kom in i min mans lilla familj blev jag snabbt accepterad av två underbara kärleksfulla ungar på 4 och 6 år. Ett knappt senare frågade min, som vanligt taktfulla, mor: Vill ni inte att era föräldrar ska flytta ihop igen. Ungarna tittade förvånat på henne och frågade: Varför då?
De fick en större familj med två kärleksfulla styvföräldrar som de knöt an till helt och hållet. Och två föräldrar som var lyckligare isär och samarbetar jättefint. Mina föräldrar har gett mina bonusungar full barnbarnsstatus med födelsedagspresenter, bosparande och umgänge. Så klart att det inte alltid är så. (Förmodligen är det inte ens vanligast.) Så klart att det finns sorg och förtvivlan också. Men för barnen att se att en avslutad relation inte är en misslyckad relation är också en gåva. Men jag tycker att en del separerade föräldrar glömmer att man är rollmodell inte bara i sina nuvarande relationer utan också i de avslutade.
Min största invändning mot boken (som jag inte läst) är att ungarna kanske inte vill läsa i media (som jag har läst) om sina föräldrars samliv och att äktenskapet, som barnen också är en del av, var misslyckat. Och att andra män är bättre än deras pappa.
Detta sagt är mina föräldrar mitt föredöme. De har hållit ihop sen de var 16, kämpat sig igenom kriser och är nu pensionärer tillsammans. De älskar varandra trots att de är oerhört olika, de gnabbas ofta men har otroligt roligt ihop och på egen hand. Att ge upp lättvindigt finns inte på kartan för mig.
PS Helen Fitsgerald och jag är numera som ler och långhalm.
Tack! Och visst har du rätt i att barn inte alltid far illa vid skilsmässor. Kul reaktion från dina bonusbarn. 🙂 Håller helt och hållet med om vikten att vara en förebild även i avslutade relationer (kanske i synnerhet där om det finns barn med i bilden). Och ja, stor invändning även här. Som sagt, fick dålig smak i munnen när det började talas om alla härliga älskare och kunde inte låta bli att undra vad exmaken och, senare, barnen tycker om att läsa det… Respekt känns som en bra grej, generellt sett.
PS: Glad to hear it! Bara du inte glömmer att jag är hennes number one fan. 😉
[…] Dahlgren recenserar Happy Happy och fångar exakt det jag också kände. Kategori Uncategorized. Fast länk. ← […]
Stor tumme upp för de åsikter och tankar du ger uttryck för i inlägget.
Tack så mycket!
Fint skrivet Helena! Och sådär utan att ha läst boken håller jag med dig till hundra procent, att skilsmässa innebär sorg över att det inte blev som man tänkte och önskade. Med det inte sagt att många kan må bättre efter skilsmässan eller att skilsmässa i vissa fall kan vara det enda rätta, men då tänker jag inte att man blir happy happy direkt, utan efter en tid. Förstår mig inte heller alls på Wennstams (tror jag) uttalande i YourLife om hur man ska se sitt liv i perioder, att man är gift i fem år och skaffar barn och sedan bara går vidare till något annat roligare. Eeh?
Men oj, SA hon det?! På allvar? Galet.
PS: Tack! 🙂
Vilket välskrivet inlägg. Den här boken har ju debatterats en del i media (och jag har mest tagit del av den debatt som ägt rum i DN) och jag är faktiskt inte särskilt sugen på att läsa den. Mest för att jag känner att jag inte är rätt målgrupp för boken, så att säga. Men jag har också spontant tänkt att det kanske är en liten droppe förnekelse i det här med att man blir så happy, happy av att skiljas. Känner som du, att det måste vara fruktansvärt sorgligt mest. Det intrycket förstärks när jag läser din text. Intressant ämne dock!
Tack! Ja, otroligt intressant ämne, helt klart.
Jag instämmer med övriga kommentarer om ett välskrivet inlägg (med blicken som alltid från olika perspektiv!). Lisa FW tycker jag emellertid tillför något viktigt till diskussionen eftersom jag tror att majoriteten av ”skeptikerna” lever i en relation de minst av allt vill ta slut vilket givetvis gör att boken, dess syfte, för den målgruppen inte kommer till sin rätt. Åtminstone jag själv kommer på mig med att lite väl lättsinnigt motsätta mig det som känns hotfullt, vad den än må vara. En aspekt som kan vara värd att väga in. Lättvindigheten man kan tillskriva de som skiljer sig kan ju ur en annan vinkel också ses på vår kristna syn på äktenskapet som det heliga, fortfarande idag. Varför ska denna relation per automatik ges ett högre värde? Något man strävsamt ska kämpa för livet ut? Det är relevanta frågor, eftersom strävsamheten i sig är något som vi skänker högre status emedan skilsmässan är ett misslyckande. Kanske är det faktiskt bara ett avslut, med början på något nytt.
Det här skriver jag som skilsmässobarn som också har goda erfarenheter. Jag tror att få tar ut skilsmässa för att happy happy ligga runt och leva loppan (med den bilden gör Svedland bara sitt syfte en otjänst). Det är jobbigt att skilja sig, otryggheten i att bryta upp för något nytt är alltid mer eller mindre skrämmande. Men nej, det måste inte vara fruktansvärt och sorgligt. Det måste inte vara något att beklaga.
Ett par av mina bekanta har efter många år i ett lugnt och harmoniskt äktenskap brutit upp och funnit nya partners. Min kvinnliga väninna berättade att hon först i den nya relationen förstod vad ett lyckligt äktenskap innebar, och hur nära hon hade varit att aldrig bryta upp, av rädsla. Jag tror att det senare, att stanna kvar av rädsla, är mer vanligt förekommande än lättvindiga skilsmässor. Så länge det är så kan jag tycka att det behövs diskussioner som skribenterna i Happy Happy genererar.
Man kan göra en happy-happybok om cancer eller bli utsatt för grov misshandel; hur man blir starkare och känna sig som lyckligare människa efter att gått genom skiten. Att själva processen dit inte är särskilt behaglig är en annan story, ungefär som ett uppbrott.
Det är strongt av de som klarar av att få ihop ett äktenskap eller långa förhållanden. Det känns predestinerat att bli en kompromiss för bägge parter där passionen som en gång fick en att göra barnen sakta dör tills man sitter där i varsin ända av soffan framför teven och undrar vad som hände. Finner man någon ny som tänder samma gnista, som för en bort för en stund, är det bara en tidsfråga innan man sitter där med strypsnaran runt halsen i ett nytt trött förhållande.
Jag blev väldigt provocerad av att det enbart var Sveriges framgångskvinnor som fick röst i den här boken. Gruppen av skribenter var oerhört homogen, och det var för mig ett problem. Varför inte lyfta fram kvinnor i andra etniska och ekonomiska grupper? De som man mer sällan hör något av än Sveland, Schyman & Co. Nu fick vi bara läsa texter av vita medelålders kvinnor i (övre) medelklassen. Snävt, väldigt snävt. Jag talade om det här i tv tidigare i höst, och just detta var min främsta kritik mot boken.
Och så vill jag ju också säga att det även bland män finns de som levt i tunga förkrossande äktenskap. Undertecknad, hello! Och att det även för män kan innebära berusning & befrielse & lättnad & Happy Happy att skiljas. Att det inte alls är så att enbart kvinnor lider i och av svåra parförhållanden. Jag tycker att en sådan här bok i sann jämställdhetsanda väl torde ha skrivits av en grupp skribenter som representerar både kvinnor och män?
(Och sorgen för barnen som erfar ett brustet hem, ja, den finns där också hos oss män.)
Håller med. Nästan parodiskt homogen grupp skribenter: kulturvänsterkvinnor i yngre medelåldern som hänger i varandras lägenheter runt Nytorget. Tycker iofs att Katarina Wennstams text om huruvida man har råd att skilja sig var intressant och började nära sig något större, mer demografiskt överskridande. Men det hade varit både intressant och givande att bredda perspektivet en aning, kanske till och med – gasp! – släppa in en man eller två. 😉 Och naturligtvis är sorgen i att leva i ett trasigt äktenskap och oron över hur barnen ska ha det efter skilsmässan universell oavsett kön! Goes without saying.
[…] som treåringen som ville köpa en tandborste åt pappa även om han flyttat hemifrån (en detalj även Helena fastnade för) inte tillåts bränna till ordentligt, utan snabbt sopas under mattan med konstateranden om det […]
[…] taget, bara inte det du trott och ja, jag håller nog fortfarande med mig själv om det jag skrev i ”Happy, Happy”-recensionen för flera år sedan, när jag inte visste, inte hade en aning. En skilsmässa kan vara […]