Madeline Dare + akaporr = sant

Ni minns väl Madeline Dare? Aka Cornelia Reads oemotståndligt rappa hjältinna, aka min nya litterära BFF, aka så oemotståndlig att jag hux flux – oops – äger hela serien om den före detta societetstjejen med gravt koffeinberoende och kronisk benägenhet att hamna i klistret. Ja, nu har jag läst del två i serien, ”The Crazy School”, och min girl crush på Madeline och hennes upphovskvinna är större än någonsin. Här har Madeline och hennes Dean lämnat bonniga Syracuse för Berkshires, där Madeline fått jobb som lärare på en skola för missanpassade ungdomar. Det är rena sektvarningen på den avlägset belägna internatskolan, där såväl elever som lärare har obligatorisk daglig terapi och skolans ledare, ”doktor” Santangelo, styr med järnhand och till och med förbjuder koffein (the horror!). Eftersom Madeline är, tja, Madeline lyckas hon hålla sig klädsamt cynisk inför Santangelos hallelujafasoner (och ser till att hitta en bundsförvant som kan langa kaffe till henne), och när en tragedi inträffar på skolan inser Madeline att det finns en mörk, mörk hemlighet begravd djupt inne i skolans historia och ledning. Isolerad från omvärlden befinner hon sig plötsligt i livsfara (igen!).

Rubriken till det här inlägget är väl egentligen rätt talande, inte sant? Anyhoo, gillade ni ”A Field of Darkness” – och åtminstone finner jag personligen tanken på att INTE falla handlöst för Reads och Dares kolsvarta cynismer och oneliners otänkbar – kommer ni garanterat fortsätta att trivas i Madeline Dares sällskap. Återigen funkar greppet att förlägga handlingen till 80-talets slut väl: intrigen och händelseförloppet hade varit fullkomligt otrovärdigt i ett tidevarv av mobiltelefoner, sociala medier och konstant uppkoppling. Jag gillar även hur Read subtilt låter samhällskritik sippra in i skildringen. Att, som ledaren för Santangelo Academy gör, propagera för avhållsamhet och kondomförbud på en internatskola full av hormonstinna tonåringar är urbota korkat och världsfrånvänt i sig. 1989 var det, som Dean vid ett tillfälle påpekar, åtminstone rent hypotetiskt förenligt med ett dödsstraff. Det finns även en genomgående kritik gentemot oversharing och ytligt terapibabbel som känns väl förankrat i vår omedelbara nutid, och skildringarna av de snudd på parodiska terapisessionerna får mig att tänka lite på Positiva Engelsfors i ”Eld”. På så sätt lyckas Read hamna såväl i en vagt avlägsen dåtid, med allt vad det innebär för trovärdigt deckarintrigbygge, och samtidigt säga något om vår samtid och hur lite som förändrats. Dessutom har man vansinnigt roligt hela vägen. Bara Madeline Dare skulle drabbas av spysjuka och referera till sitt krampaktiga porslinsbussåkande som ”the Sisyphus of puke”. Man måste älska det.

Starkvinsglögg och en Madeline Dare-bok: vinnande kombo.