Ruth Rendell har avlidit 85 år gammal. Jag läste aldrig hennes Wexforddeckare, men är däremot oerhört förtjust i hennes fristående psykologiska spänningsromaner och, kanske ännu mer, de böcker hon skrev under pseudonymen Barbara Vine. Det råder ingen tvekan om att en av de allra, allra största nu är borta. Här kommer en högst improviserad topplista över mina favoriter av Rendell:
”Stenarna skola ropa” (”A Judgement in Stone”, 1977)
”Demonen” (”A Demon in My View”, 1976)
”Rottweilern” (”The Rottweiler”, 2003)
”Tretton steg” (”Thirteen Steps Down”, 2004)
”Döden genom vatten” (”The Water’s Lovely, 2006)
RUTH RENDELL SOM BARBARA VINE
”Ödesdiger vändning” (”A Fatal Inversion”, 1987)
”Trappornas hus” (”The House of Stairs”, 1988)
”Strandsatt” (”No Night Is Too Long, 1994)
”Gräshoppan” (”The Grasshopper”, 2000)
Om man ska försöka definiera själva essensen av Ruth Rendell som författare är det svårt att undvika ord – floskler? – som ”sylvass psykologisk skärpa”, ”god människokännare”, ”skildrare av den lågmält vardagliga ondskan”. Jag minns när jag läste ”Portobello”, som förresten ledigt platsar på listan här ovan, och plötsligt fann de sockerfria karameller som huvudpersonen konsumerade i stora mängder mättade med ondska. Som Londonskildrare, med ett ständigt lika vaket öga för det smutsiga, trötta, vardagsgråa London och människor bortom hopp, var Rendell mästerlig. Hennes allra sista böcker saknade kanske lite av den skärpa som präglat hennes verk i så många år, men hon levererade in i det sista pålitlig intelligent spänning. Den sista bok jag recenserade här på Dark Places är hennes sista bok som Barbara Vine, ”The Child’s Child”.
Vila i frid, Ruth. Du är saknad.
Ja en fantastisk författare. Vi har samma favoriter, Stenarna skola ropa och Ödesdiger vändning. Är väldigt förtjust i Henrys bok också.
Har flera Barbara Vine olästa, turligt nog.
Oj. Läste nyss Ödesdiger vändning, och så har hon dött nu… 85 får man i och för sig vara nöjd med. Gissar att Jeanette Winterson är ledsen nu, de var väl goda vänner.
Stenarna skola ropa är en fantastisk bok, men den här Ödesdiger vändning hade jag problem med. Summa summarum håller jag dock med dig. Astas bok (en BV) tyckte jag mycket om.
Ah, du hade problem med Ödesdiger vändning? Nu blir jag nyfiken! Måste läsa din rec! 🙂
[…] att jag inte köpte den jag såg på Pocketshop på Centralstationen. Helena på Dark places har skrivit om Ruth Rendell, och jag hittar också ett fint gammalt inlägg hos Bokmoster. Och här är min egen […]
En liten reflektion om Rendell: När jag jobbade i bokhandeln i början av sjuttiotalet kallades hon The new queen of crime i alla amerikanska och engelska pocketupplagor. Jag gillade hennes böcker men förstod inte varför de inte fanns på svenska, så jag skrev till några deckarorakel och en av dem hade aldrig hört talas om henne, trots att hon skrivit ett tiotal böcker vid det laget. En annan hade hört att Askild & Kärnekull hade köpt flera av hennes böcker på någon bokmässa men aldrig gett ut dem. Till slut kom en av dem i en billig kioskserie, där Agatha Christies romantikböcker under namnet Mary Westmacott gavs ut. Jag skrev en artikel om Rendell i deckartidskriften JURY och när Askild & Kärnekull till slut gav ut henne i bokhandelsupplaga, Demonen, som Herr Ehrenmarks deckare hösten 1978, fick jag vara med vid presskonferensen, och där erkände Timo Kärnekull själv, att om jag inte hade tjatat på dem kanske de inte hade kommit sig för med någon ytterligare utgivning. Vid samma tillfälle fick jag träffa Rendell och ett par dagar senare även äta middag tillsammans med henne och förlagsfolk på Källaren Diana i Gamla Stan. Föga anade jag då att jag tre år senare skulle komma att översätta Stenarna skola ropa (+ två till av hennes böcker) och att den skulle bli en klassiker och komma i nyupplaga trettiofyra år senare. Eller att jag skulle komma att översätta några böcker över huvud taget. Nu har jag gjort 115.
Av detta lär vi oss att det aldrig är för sent att börja som översättare eller författare. Harry Bernstein som jag översatt debuterade vid 96 års ålder. Såg även att Rendell efterlämnade ett färdigt manus till en bok Dark Corners som ska komma ut i höst, om den kommer på svenska är väl däremot osäkert.
Vilken fin historia, Nils! Vad knäppt att tänka sig att Rendell introducerades så pass sent på svenska och att ingen hört talas om henne i Sverige. Bra att du stod på dig – tjat lönar sig! 🙂 Kul att du översatt just Stenarna skola ropa, den är kanske min favorit bland många favoriter. Roligt att den nyligen utkom i Bonniers deckarklassikerserie. Den är självklar där tycker jag.
Vet du möjligen vad som hände med utgivningen av hennes Barbara Vine-böcker på svenska?
Tyvärr vet jag inget om Barbara Vine-böckerna. De såldes väl inte tillräckligt bra. Norstedts har ju slutat med Jeffery Deaver, och Patricia Cornwell lär visst inte sälja lika bra som förr heller, så hon hänger kanske också löst. Den jag skrev till om Rendell var förresten Gunnar Unger, recensent på SvD och medlem av deckarakademin. Han borde faktiskt ha känt till henne.
Det är en märklig utveckling. Patricia Cornwell var ju enorm när jag började läsa henne som tonåring. Visserligen tycker väl jag att hon tappat stinget en aning, men både hon och Deaver borde ju fortfarande sälja även i Sverige.
Du är min hjälte nu. 🙂
Men Helena då! Skäms på dig! 🙂 Du har ju glömt Astas bok, kanske den allra bästa av dem alla. Så otroligt fängslande och fascinerande, har nog läst den åtminstone ett 10-tal gånger vid det här laget. Har för mig att du nämnde vid något tillfälle här på bloggen att du skulle recensera den men det kanske rann ut i sanden, eller har jag missat något?
Skäms på mig indeed! Jag hittade den äntligen på ett antikvariat förra sommaren men har inte läst än. Min ”att läsa”-lista är lethal alltså… Lovar bot och bättring!