Jag tror inte att jag förstod ”Lady Lazarus” förrän jag hörde Sylvia Plath läsa den själv. Det hindrade mig inte från att, ganska många år innan, karva in raderna ”Out of the ash I rise with my red hair / And I eat men like air” i skolbänken. Som ett mantra, även om mitt röda hår kom från en flaska och jag var så långt ifrån att ens närma mig män – pojkar, whatever – att vi talar science fiction. Men hon var med mig, Lady Lazarus, hon som har döende som konstform, hon som stiger ur askan trots allt.
Långt senare, i en februari med så många vadmalsgrå toner att inte ens femtio räcker till, mitt uppe i skilsmässa och lägenhetsjakt, googlar jag fram Sylvia Plaths uppläsning. Det är Sylvia Plaths dödsdag. Plötsligt blir dikten en skräckdikt när Plaths gravallvarliga emfas, distinkta ekon av norra Londons viktorianska radhus, den väntande gasugnen, öppnar upp min läsning och får mig att förstå raderna om vigselringen och guldfyllningarna. Det är ju ur askan i ett krematorium som Lady Lazarus stiger upp! Hur har jag missat detta tidigare? Plaths inläsning är hypnotisk, ett skräckverk i sig. Borta är de undertoner av det glättigt amerikanska som jag, trots den avgrundsdjupa ångesten, ändå alltid hittat i hennes dagböcker, som en rest, ett kulturarv, kanske. Flickan som vill ta långa, varma duschar och äta rikliga frukostar och plötsligt finne sig i en annan värld, en kallare, mer återhållsam värld hon febrilt försöker förstå. Den flickan är redan död när Plath gör den här inläsningen; det är ur hennes aska Lady Lazarus sedan reser sig.
Det som för mig under tonåren var en uppkäftig kampsång, något som andades kämpaglöd och överlevnad, samexisterar med död och ångest. En rätt fin sammanfattning av Plaths författargärning i stort, ändå.
Dark Places 
Det är fascinerande hur olika man läser texter, vad man tar fasta på, hur det skiljer sig från person till person men också från tid till tid – eller är det kanske så att man inte är samma läsare längre?
Ett argument såväl för som mot omläsning – för det man fann och älskade kanske inte längre ter sig lika fantastiskt, men det kan också vara så att något annat vuxit till sig och fördjupats.
Jag läste, har altid läst, dikten med döden, den självvalda och döden, den långt ifrån självvalda i koncentrationslägren i bakhuvudet så den har betytt något annat för mig men sammanfattningen håller jag med om ändå.
Och naturligtvis finns det en tonsättning jag skulle vilja sjunga…
Det är jättefascinerande hur en läsning liksom svänger med livet. En del saker stannar kvar, en del är helt förbytta. Såg ett bra citat från Joan Didion som jag tycker stämmer både i och utanför läsningen: ”I’ve already lost touch with a few of the people I used to be.”
Du MÅSTE ju sjunga den någon gång! Kan tänka mig att den är otroligt ödesmättad och häftig. Och ja: koncentrationsläger är ett annat väldigt rimligt spår, men sådant orkar jag knappt ta till mig… Tillräckligt jobbigt med ”vanliga” krematorier.