Lite ängslig var jag när jag slog upp första sidan i Bonniers utsökt vackra nyutgåva av Maria Gripes ”Agnes Cecilia: en sällsam historia” och läste de välbekanta raderna från Schopenhauer som alltid gav mig gåshud som ung (yngre) och (ännu mer) lättsuggererad läsare (”Varje människa bör alltså förstå sig själv som ett nödvändigt väsen”). Få böcker har haft en sådan direkt avgörande betydelse för min identitet som läsare och, i utsträckningen, person som Maria Gripes ungdomsböcker. I mitt första riktigt omvälvande läsminne sitter jag gömd i ett torkskåp i kapprummet på mellanstadieskolan där jag gick, med dörren på glänt och ”Skuggornas barn” i ett järngrepp. I kapprummet luktade det alltid vått ylle och sura gummistövlar, men just den här dagen var mina sinnen stängda, jag hade bara plats för Gripes skuggor. Alla tänkbara tillflykter tog till jag för att få läsa Gripes tidlösa, fullkomligt lysande skildring av Bertas och Carolines äventyr på slottet Rosengåva och de frågetecken kring identitet, familjehemligheter och lögner som uppstår där. Vill minnas att jag satt gömd bakom fotbollsplanen vid ett annat tillfälle. Fröken fick komma och hämta mig; som tur är var hon den uppmuntrande sorten så jag fick aldrig några bannor för att jag glömde bort petitesser som tid, rum och scheman i Maria Gripes sällskap.
Min kärleksaffär med Maria Gripe började alltså med skuggserien; ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Agnes Cecilia” kom senare. Ändå vill jag nog påstå att det är ”Agnes Cecilia” som gjort djupast intryck på mig. Därav nervositeten när jag nu för första gången på åtminstone tolv år läser om den. De goda nyheterna? Jag hade absolut inget att frukta. Visserligen stör det mig en smula i början att filmatiseringen, eller rättare sagt skådespelarna och hur de ser ut, får tolkningsföreträde eftersom jag sett filmen flera gånger sedan jag senast läste den litterära förlagan, men det går snabbt över. Snart är jag lika bergtagen som jag var för över ett halvt liv sedan – fast på ett annorlunda sätt.
Som barn var det spökerierna och den kusliga, men ändå mysiga, stämningen som imponerade mest. Ödsliga, tvekande steg i den stora våningen, en sedan länge trasig klocka som plötsligt börjar gå baklänges, böcker som ramlar ur fullproppade bokhyllor och försöker visa Nora något… Gripe är fantastisk på att skildra glipan mellan vår värld och andra dimensioner, inget snack om saken – och ingen kan som hon få mysterier att mättas med å ena sidan en hjärtslitande melankoli och å andra sidan en ljuvligt mysrysig känsla av mystik och världar som möts. Men när jag nu läser om boken som vuxen, med en egen liten Agnes Cecilia hemma (och en till liten tjej som döpts efter Bertas mamma – kom igen nu Gripenördar, vad är det nu hon kallas för, icke att förväxlas med hennes dopnamn som sällan används?) och ett annat perspektiv, är det ändå Gripes skildring av barns utsatthet och ensamhet som griper tag hårdast. Det är ju detta som går som en röd tråd genom de olika tidsperspektiven i boken och som får två skilda dimensioner att mötas: känslan av att hela tiden vara undanskuffad, satt på undantag. Att aldrig riktigt höra hemma någonstans. Jag måste erkänna att jag fick tårar i ögonen när Nora hittar papperslapparna som Cecilia skrivit nära ett sekel tidigare. ”Agnes förbarmade sig över mig” – så outsägligt sorgligt det här är, särskilt med tanke på hur det verkligen ligger till! Jag erkänner också en utpräglad blödighet gentemot dockan, vars avgörande roll för Noras insikter och slutgiltiga lösning av mysteriet jag glömt bort.
En annan sak jag älskar med ”Agnes Cecilia” och som inte försjunkit i glömskans slöjor under åren jag haft andra litterära kärleksaffärer: hur hon tar sina unga läsares intelligens på allvar. Det ryms ganska komplexa filosofiska resonemang kring verklighetsuppfattning i ”Agnes Cecilia”. I skuggsviten nämns Swedenborg och mysticismen i Bertas diskussioner med sin far – som jag älskade de scenerna i pappans arbetsrum! – medan det i ”Agnes Cecilia” refereras till Schopenhauer på ett fullkomligt naturligt och opretentiöst sätt. Gripes enorma respekt för ungdomars intelligens genomsyrar också hur Nora och Dag talar med varandra. Den där stillsamt resonerande tonen som präglar samtalen mellan unga i Gripes värld är kanske, om jag prompt måste välja, min absoluta favoritingrediens i Maria Gripe-land. På senare år tycker jag mig ha hittat en liknande ton hos bland andra Marika Kolterjahn och Sofia Nordin. För ja, nog måste det väl sägas finnas en Maria Gripe-tradition inom svensk barn- och ungdomslitteratur? Ett tag läste jag slaviskt alla ungdomsböcker som nämndes i samma andetag som Maria Gripe, men jag misstänker att jag missat mycket. Jag VET att det kom en (Augustprisnominerad?) ungdomsbok för några år sedan som lät väldigt Maria Gripe i recensionerna, men jag glömde inte bara att läsa utan till och med – the horror! – att skriva ner titel och författare, så nu är det svårt att kolla upp. Så småningom kommer den att dyka upp framför mig när jag minst anar det, så där som böcker har en tendens att göra. (Jo, jag tror på bokmysticism… vill inte alla bokmalar egentligen göra det?)
Min omläsning av ”Agnes Cecilia” blev med andra ord en välkommen tillbakablick in i barndomens slukarglädjeepicentrum, samtidigt som nya tankespår och idéer kring romanen väcktes. Nu vågar jag nog även läsa om ”Tordyveln flyger i skymningen”, kring vilken det vilar ett minst lika starkt mytologiskt skimmer… Först blir det dock ytterligare nerdykningar i boxen med uppväxtklassiker där ”Agnes Cecilia” ingår. Det lutar åt att nästa anhalt blir en roman jag läst och hört så mycket om att jag nog vid mer än ett tillfälle hävdat att jag läst den – och genuint trott på mig själv. Den boken heter ”Pappa Långben” och skrevs av Jean Webster i början av förra seklet. Återkommer med recension där med.
nu har det blivit härdsmälta här. ja, vad heter Bertas mamma? jag kan inte gå vidare i livet förrän jag kommit på det känner jag!
Då ska jag gladeligen hjälpa dig att gå vidare i livet. 🙂 Hon heter Elisabet men kallas för Elsa, och det är alltså Elsa jag döpt min ena dotter till.
jahaja. det borde jag ju kunna:-)
tycker helt som du vad gäller gripes böcker: de är överjordiska och just AC och Tordyveln är fantastiska. har du märkt att tordyveln mest handlar om ljud, det var ju en radioteater från början!
och vi funderar på Nora till vår trea;-)
Hehe, jag tänkte faktiskt att just du borde kunna det, ja. 😀
Åh, Tordyveln som radioteater minns jag! Faktum är att radioteatern nog etsat sig fast mer än boken. Måste läsa om och tänka på ljuden nu. Jag minns mest ”Julia J:son Andelius är död” och de kalla kårarna som kröp längs ryggraden när de orden yttrades….
Nora är ett jättefint namn! Hade med det i beräkningen till en av tjejerna men min syster är väldigt förtjust i det namnet så jag lade ner Noraplanerna. Vi får se om det blir någon trea här (känns väldigt avlägset just nu…) men om det händer och min syrra ändrat sig om namnpaxandet kan det mycket väl bli en Nora här också. Nora är ju dessutom staden där Maria Lang skrev majoriteten av sina deckare…. Annars är Eleonora (som Nora heter på riktigt) också väldigt fint.
”Eleonora Hed (var det va?), du skall bege dig, jag vet icke vart, och söka efter, jag vet icke vad”…
Ja det är magiskt. Och Nora i Vildanden är en annan tuff tjej. Vår äldsta heter Dina, också en favoritbok (fast det är lite hemskt att benämna sina barn favoritböcker…) Och en trea kan ju bli aktuellt när barnchocken lagt sig, om sex-sju år?;-)
Jag ska oxå läsa om Gripe nu känner jag. Tordyveln hade jag lite svårt för som barn, för jag tyckte att den var lite för rolig. Nu uppskattar jag den där humorn, Jonas och Lindblom och salmiaken. Och att statyn inte riktigt kommer tillrätta. Och jag gillar Emelie och whatshisnames kärlekshistoria mer som vuxen! DEt är en så fin skildring av en småstad tycker jag. Ringaryd i Småland där allt kretsar kring Konsum. Och där tåget bara far igenom, helt hastigt …
Åkej, nu går jag nerför trappan och plockar fram boken.
Jag läste Pappa Långben som barn faktiskt. Gillade dock Jean Websters andra roman mer (minns ej vad den hette). Men du MÅSTE lägga upp recension sen. Har alltid stört mig på slutet i den boken!
Åh, jag kan nästan redan nu gissa vad som kommer att hända i slutet. Och är det så, ja, då kommer jag också att störa mig. Än så länge är det dock ohyggligt trivsamt och småputtrigt och sympatiskt! Kul att Jean Webster skrev andra böcker, ska definitivt läsa.
En spännande diskussion med andra läsare (10 år och uppåt) av Skuggserien handlar om det här med –
pappa.
Är det Carolines pappa som bildar skuggan på omslaget till i bok 1.
De läsare som bara läst den boken är alldeles säkra
– Ja!
De som läst alla böckerna är mer ödmjuka.
Vad är en pappa?
Man kan väl vara ganska säker på att det är Bertas pappa i alla fall?
Jag läste ut Agnes Cecilia i förrgår, för första gången vilket vi ju diskuterat redan 😉 Den är ju hur fin som helst, jag kan verkligen tänka mig hur mycket jag skulle ha älskat att läsa den här som ”barn”. Jag föll också för den där spökstämningen som är mer sorglig än skrämmande och för det där att Gripe verkligen tar sina läsare på allvar. Bara det att låta Schopenhauer och filosofin vara så viktig i berättelsen tyder ju på respekt. Det är alltså nu ställt utom allt rimligt tvivel att jag måste jag läsa vidare bland Gripeskatterna och sen förstås införskaffa dem alla till barnen när de kommer i lagom ålder.
Sister! Jag har inte läst din blogg förut men blev tipsad av min bästa kompis, som påstod att hon alltid tänker på mig när hon läser den. Nu förstår jag varför.
Jag ÄLSKADE både Maria Gripes och Jean Websters böcker som barn och tonåring och läser fortfarande om dem regelbundet! (Inte alla Gripe dock, bara AC, Tordyveln, Hugo o Josefin, och Skuggserien förstås.) Nu senast i höstas:-)
Webster skrev ju en fortsättning på Pappa Långben, Kära Fiende, som är precis lika småputtrig och kul, och dessutom böckerna om Patty och Priscilla. Alla känns enormt moderna, det är otroligt att de kom ut för hundra år sen!
Mitt projekt för sommaren är att införskaffa och läsa om hela Anne på Grönkulla-serien. Can’t wait!:-)
En själsfrände! Underbart! Vad kul att du hittat hit.
Jag förstår ju att jag måste införskaffa allt som Jean Webster skrev tämligen omedelbart. Frågan är om det inte blir på engelska rakt igenom, dock. Kan tänka mig att de är lättare att få tag på också.
Härligt projekt! Jag köpte en jättefin box med alla Anne-böcker i engelsk pocket precis innan mina döttrar föddes. Sedan har det tyvärr inte blivit av att jag läst dem, men jag blev sjukt sugen nu under Pappa Långben-läsningen. Blev lite påmind om Annes brev till Gilbert när hon arbetade som lärarinna i en annan stad, och så den underbara skildringen av Anne som collegestudent i Drömmens uppfyllelse. Omläsning i sommar är inte alls orimligt – om det inte blir ännu tidigare, jag brukar ha svårt att stå emot läsimpulser…
Japp, du måste omedelbums införskaffa allt av Webster:-) På svenska finns bara fyra såvitt jag vet, men har en vag känsla av att jag hört talas om att hon gav ut fler. Själv har jag bara läst Dear Enemy på engelska, men originalversionen är ju oftast bäst, så är det ju.
Kul att andra har läst P&P också! De är ju inte alls lika kända (här) som Pappa L.
Jag var också ett stort fan av internatskildringar som barn – en stor anledning till att jag är ett Potter-fan – men sen jobbade jag på en i England och måste nog säga att de är bäst i bokform…:-)
Åh, jag tror kanske att Agnes Cecilia är den bok jag älskat mest i livet. Jag läste om den för ett ca ett halvår sen och blev faktiskt förvånad över att jag började gråta i slutet när Nora öppnar luckorna till kakelugnen och upptäcker att du-vet-vad saknas. Så sorgligt men ändå så vackert.
Ja! Så otroligt fint. Jag grät lite också.
Patty & Priscilla! Så var det! Faktiskt ännu bättre än Pappa Långben, enligt mitt då 12-åriga jag. Fast Anne på Grönkulla slår förstås alla på fingrarna. Minns att jag hamnat i en Anne-diskussion på en av dina gamla bloggar för några år sedan faktiskt. Verkar vara ett ämne som engagerar mig!
Patty och Priscilla, utropar jag också…Inte visste jag att det var Webster! Finfin internatskoleskildring, jag tjurade ett bra tag när jag insåg att mina föräldrar aldrig skulle skicka mig till internat, vare sig i England eller någon annan stans. Kanske lika bra det, verkligheten hade nog varit sjukt nedslående.
Underbart inlägg om AC! och jag måste nämna en av mina favoritscener; när Nora och Dag upptäcker att någon skrivit ”Agnes Cecilia” under den där bron…gud så spännande det var när man läste det första gången.
Måste läsa Patty och Priscilla-böckerna!
Och Pomegranate, tack! Håller med om scenen under bron, herregud vad jag höll andan och mysryste.
Jag älskade Agnes Cecilia så till den milda grad att jag slapp se filmen, vilket annars hörde till undervisningen i svenska (någon som blir avundsjuk?) – jag ville inte förstöra mina egna bilder av personerna (min Nora är INTE lockig). I diskussionen efteråt var det i alla fall jag som pratade mest; jag kunde ju boken i stort sett utantill.
Det märkliga är, att jag hade så svårt att komma in i den. Jag påbörjade den ett par gånger men fick ta mig i kragen för att fortsätta, och vilken tur att jag gjorde det!
Jag har läst om den ett par gånger som vuxen, senast för ett par år sedan, och tycker att den klarat sig bra men i jämförelse med hur jag upplevde den då blir det ändå ett blekt intryck.
Skuggserien står fortfarande på böcker-att-läsa-om-listan, oklart varför det aldrig blir av.
För övrigt har jag skrivit B-uppsats om Maria Gripe men jag klarade inte att ge mig i kast med AC utan det fick bli hennes allra första böcker, som faktiskt inte är så dumma de heller, om än i en helt annan genre.
Jag fastnar för att en av dina döttrar heter Agnes Cecilia! Vilket ohöljd beröm! Elsa är ju också ett vackert namn (men annars hade kanske Saga Carolin passat…?).
Jag håller med dig om att det finns en stark Gripe-tradition. Ganska nyligen läste jag till exempel boken Sorgfjäril av Ingelin Angerborn. Där finns en medaljong med ett A (jämför silvermedaljongen med CB om dockans hals), där finns en fjäril som flyger och sätter sig på lite olika saker som huvudpersonen behöver uppmärksamma (jämför tordyveln som flyger i skymningen och pekar ut vägen för barnen i den boken). Dessutom finns det ett spöke som syns i en videochatt! Maria Gripe verkar på många sätt som en ganska ”gammalmodig” författare, hon använder lite äldre, laddade ord, skriver om mystiska saker, gamla dockor, brev och annat, men hon använder ju faktiskt väldigt mycket teknik i böckerna. Både i Agnes Cecilia och i Tordyveln i skymningen är det ju en massa mystiska telefonsamtal – de där samtalen som Nora får som räddar henne från att få målarfärg och istappar i huvudet, t ex. Eller att Hedvig ringer och talar med Dag om att de ska åka till Stockholm och fråga efter Agnes Cecilia. Och för all del även Noras samtal till vårdcentralen som så att säga blir kulmen på hela berättelsen! I Tordyveln för ju David ett schackparti via telefon med en död kvinna. Och Jonas spelar ständigt in reportage med sin bandspelare, och där spelar ju några spökröster en avgörande roll. Sen finns det hissen i Tre trappor upp med hiss. Om Maria Gripe hade fötts 30-40 år senare så hade hon skrivit spännande berättelser med spöken på internet. Synd att vi inte fick vara med om det!
Nu har jag förresten också utgjutit min passion för Nora och hela boken hos mig, kunde ju inte motstå, utan läste om den i helgen:
http://ombockersomjaghunnitlasa.blogspot.com/2011/03/du-ska-fa-min-gamla-docka-nar-jag-dor.html
Du kan lugnt läsa om Tordyveln, förresten!
[…] och diskuteras! Andra som orkat skriva riktiga och läsvärda recensioner av Agnes Cecilia är Helena och […]
[…] snarare än sjukdomar. Bland annat reafyndar jag den fina uppväxtsklassikerboxen, läser om ”Agnes Cecilia: en sällsam historia” och finner till min stora lättnad att kärleken, hänförelsen och den sällsamma Gripestämningen […]
Vet inte hur jag hamnade här men när jag såg bilden på den vackra utgåvan av Agnes Cecilia höll jag andan i ett par sekunder. ..jag älskade de här böckerna, Maria Gripes, och tror starkt att de bidrog till min läslust som barn och som vuxen.
Ja, visst är omslaget vackert! Tror att vi är många som blev livslånga bokmalar mycket tack vare Maria Gripe. Fint.
Jag läser dina skimrande ord om Agnes Cecilia nu, långt efter deras nedtecknande, då jag funnit vägen hit på ett, i detta sammanhang självklart, sällsamt sätt. Agnes Cecilia har levt i min själ med samma säregna glöd alltsedan jag läste boken och såg filmen som ung, balettdansande flicka. I de sena tonåren, när jag arbetade som dansare på en teater, såg jag en kväll den älskade filmen ännu en otalig gång och lade märkligt nog för första gången på minnet namnet på skådespelerskan som gestaltar Agnes Cecilia. Dagen därpå gick jag omkring ibland logerna och genomfors med ens av en rysning vid åsynen av samma namn på en av dörrskyltarna: Cecilia Milocco. Några dagar senare på väg till teatern svängde jag om ett hörn och såg plötsligt framför mig på den lilla gatan en syn som fick hela mitt väsen att skälva. Där gick en ung kvinna med en fläta på ryggen med stillsamma steg, precis som Agnes Cecilia. Jag gick som i en dröm efter henne, som fångad i samma scen som berättelsens. Jag ville springa efter, men gjorde det ej, ty jag förstod ju att även hon skulle till teatern. Jag förlorade henne ur sikte då hon passerade teaterns hörn, men hon stod kvar innanför sceningången när jag kom in. Våra blickar möttes och hennes ögon och ansikte var desamma som i filmens, bara äldre. Jag berättade om min kärlek till Agnes Cecilia och att jag själv var balettdansös. Cecilia Milocco var mycket vänlig och talade om att hon övergått från baletten till teatern. Det var ett kort möte, men oförglömligt och minnande om Maria Gripes egna berättelser, fulla av förunderliga, såsom förutbestämda möten.
Nu står jag inför att koreografera ett tåspetssolo med utgångspunkt i scenen då Cecilia dansar som en sky av tyll ur det förflutna, i rummet som hon och Nora delar, i varsin tid. Jag har till all lycka i min ägo fått en antik ballerinaklänning, tutu, liknande Cecilias, och skall framföra mitt solo i en turnerande danstävling under vintern och våren, till musiken som spelas i filmen under balettscenen. Jag har, av olika skäl, alltid känt mig besläktad med Maria Gripes romanfigur och känner förtjusning över att få gestalta henne på scen i mitt balettstycke. En nära vän ser mig som sin Agnes Cecilia, och hon är min Nora. Strax innan jag läste dina ord i dag slog mig tanken att jag kan ge en framtida dotter namnet Agnes Cecilia. Nu ser jag att du redan gjort det och lyckönskar dig till ett ljuvligt val. Jag ber om ursäkt för mina många ord, men läsningen av dina lockade dem ur mig.
Vilken otroligt fin kommentar! Underbart att Agnes Cecilia betyder så mycket för så många, på olika sätt.