Lika intensivt som jag ogillar nyandlighet och program som ”Det okända”, lika intensivt – och instinktivt – dras jag till litterära skildringar av oförklarliga fenomen, företrädelsevis hemsökelser och poltergeists. Kanske har jag en liten Fox Mulder inuti mig, trots allt? ”The Unseen”, som är Alexandra Sokoloffs tredje roman, tar avstamp i parapsykologi och den forskning i ämnet som gjordes vid Duke University i North Carolina under förra seklets mitt, men Sokoloff gör tack och lov inga anspråk på att skriva en BOATS (Based On A True Story) utan fabulerar rätt fritt utifrån en given historisk ram. Disclaimern ”Inspired by the real-life, world-famous ESP experiments conducted by Dr. J.B. Rhine in the Duke University parapsychology department” känns ungefär lika trovärdig som ”Based on actual events”-texten i förtexterna till (den djupt sevärda och genuint läskiga, se om ni inte redan gjort!) ”The Mothman Prophecies”. Dana Scully har talat, nu släpper vi in skräckläsaren istället.
Till Duke anländer Kalifornienfödda psykologidoktoranden Laurel efter att hon haft en sällsynt levande dröm om att hennes fästman är otrogen, och sedan kommit hem mitt i natten och funnit att drömmen är sann, in i minsta detalj. Laurel har familj i North Carolina, en moster och morbror som bor tillsammans i närheten av universitet, men har inte träffat dem sedan barnsben och av någon anledning är hennes mamma ovillig att tala om dem. När Laurel, fortfarande i sorg och chock efter uppbrottet från fästmannen, får en tjänst på Dukes psykologifakulitet fascineras hon av den parapsykologiska forskning som bedrevs fram till 1960-talet och sedan abrupt avbröts. Tillsammans med en kollega upptäcker hon att man strax innan det att forskningsprojektet avbröts genomfört ett experiment i ett gammalt avlägset beläget hus. De bestämmer sig för att försöka återskapa experimentet i samma hus – men vad de inte vet är att de som var inblandade i originalexperimentet antingen dog eller blev galna…
Alexandra Sokoloff skriver drivet – hennes bakgrund som manusförfattare märks, på ett positivt sätt – och ser till att etablera sin huvudperson och omgivningarna innan spänningen och spökerierna eskalerar. Dessutom bjuder hon på en hel del sydstatskänsla. Ni vet, magnoliadoftande trädgårdar, stora verandor som gjorda för att sitta och dricka sweet tea på, nerviga Southern Belles i blommiga klänningar, dubbelmoral och märkliga traditioner… Alldeles säkert trampar hon ner i klyschfällan då och då, men trevligt är det. Mindre trevligt är att den enda kvinnliga karaktär utöver Laurel och mostern, en bortskämd ung studenska, går omkring och kastar ondskefulla blickar på Laurel under hela experimentet och att hennes illvilja enbart tycks bottna i att hon är tänd på Laurels kollega (som i sin tur är tänd på Laurel). IG enligt Bechdeltestet, och inte helt fräscht. Men om man bortser från det, och om jag låter min inre Scully slumra – eller påverkas av Mulder.. – så är ”The Unseen” riktigt bra. Jag hade svårt att lägga från mig den, kom på mig själv med att smygläsa under Bolibompa och matlagning och kommer definitivt att läsa mer av Alexandra Sokoloff. Faktum är att jag köpte hennes debut ”The Harrowing” för ett par år sedan (oklart varför jag inte läst än, möjligen kan bokhamstersyndromet åberopas…), så jag vet precis hur jag ska gå vidare.
Har du läst boken The Mothman Prophecies? Snäppet läskigare än filmen, dock mer fragmentarisk och irriterande osammanhängande. Men efter att ha läst den såg jag Men in Black överallt och bokens variant är inte a l l s så trevliga som de är i filmerna med Will Smith…
Nej, kom boken före filmen? Har sett filmen säkert fem filmer, en klar favorit. Jag är inte så lättskrämd men The Mothman Prophecies skrämmer skiten ur mig varje gång. Älskar den krypande, mardrömsliknande stämningen. Borde kanske kolla upp boken också!
Gillar också filmen och har sett den många gånger. Favoritscenen är när hon kommer på vad ”Wake up number 37” betyder.
Boken är långt ifrån lika bra men vissa scener och just förekomsten av Men in Black har lämnat outplånliga spår i mig. Boken kom tydligen långt innan filmen.
http://www.bokus.com/bok/9780765341976/the-mothman-prophecies/
Ah! Nu ringer det en klocka! Det är författaren som Richard Gere spelar i filmen, va?
”Wake up number 37”, gud, jag fick gåshud nu…
Minns inte om historien är likadan i boken som i filmen… Gissa om jag kommer plocka fram den ur bokhyllan ikväll och läsa tillräckligt för att bli vettskrämd. Igen. 🙂
Wake up number 37 är gåshudsframkallande på riktigt.
Jag läst väldigt många faktaböcker om övernaurliga fenomen när jag var i tidiga tonåren (började i en större skola, som hade ett riktigt bibliotek! Inte bara en bokhylla med lite böcker i.) Kanske var det därför jag senare blev så förtjust i ”Twin Peaks” och ”X-files”?
Faktum är att det bor en Mulder i väldigt många av oss. De flesta vågar bara inte erkänna det:)
Har bara läst ”The Harrowing” av Alexandra Sokoloff och motsägelsefullt nog så både gillade jag och var besviken. Jag tyckte hemskt mycket om premissen (Gammalt isolerat college! Studenter med emotionellt bagage! Övernaturligt grejs! Hemska höststormar!) och historien. Däremot så föll Sokoloff ofta som du säger i klyschafällan, och medan en del karaktärbeskrivningar var riktigt skarpa så blev en del andra helt överdrivna enligt ”niondeklassare skriver skräckberättelse”. Less is more ibland, ju! Men ändå, en helt okej berättelse att läsa under mörka höstkvällar. Om detta var hennes debut så kan hon ju säkert bli ännu bättre dessutom, och jag tycker ”The Unseen” låter väldigt lovande!
Intressant det där med BOATS. Är en klar avtändande faktor för mig och jag läser inte en sådan bok. Men ”The Terror” är ju faktiskt en sådan! Och jag var hemskt förtjust (och rädd och obehaglig till mods!). Jag vågade inte kolla upp på nätet hur det gick för besättningarna förrän jag läst klart. Intressant läsning faktiskt. Undantaget som bekräftar regeln?
Jo, visst är det så. Problemet är bara att så fort det går något program om övernaturliga fenomen i svensk teve (typ ”Det okända”) så står Linda Rosing där och känner konstiga vibbar i vardagsrummet. Om man får hårdra det lite. Generellt sett blir det alltid mer spännande – och bättre – om mystiska saker filtreras genom fiktionernas dimmor. Jag har inga problem med att man utgår från verkligheten när man skriver en roman – det är ju oundvikligt – men den där BOATS-faktorn håller jag mig oftast borta från.
Har plockat ner ”The Harrowing” från bokhyllan flera gånger men aldrig riktigt kommit till skott. Men det låter som om hon mognat sedan debuten, och jag tycker absolut att du ska läsa ”The Unseen”!
Hjälp, missuppfatta mig inte här! Jag håller helt med dig om både övernaturliga ”dokumentärer”/realityserier och BOATS.
Jag bara gillade att läsa ”fakta”böcker om spöken, UFO:n och dylikt när jag var yngre, nu föredrar jag att det sker i fiktionsform. Och BOATS, tja, jag är medveten om att verkligheten ofta är värre än fiktionen, därför vill jag inte läsa om den. Tänker lite på Stephen Kings dedikation till sina barn i It: ”Kids, fiction is the truth inside the lie and the truth of this fiction is simple enough: the magic exists”.
(Bara det där citatet får mig för övrigt att rysa av förtjusning! Det är uppenbart att killen – i alla fall ibland – är en lysande författare. Eller som Cory Mackenson skulle sagt: storyteller).
hmm. jag har ju Naturligt/övernaturligt som en gammal favoritbok sen fjortistiden. men är den här bra på riktigt? låter spännande, men jag vill ha något man verkligen vill vräka i sig. jag vill ha ett bra språk, känner jag. klyschvarning låter inte så bra. men kanske ändå? och de där roliga programmen på teven: jag älskade att zapap förbi den där galna mannen som alltid stod och grät när han kände vibbar av döda människor. han var så härligt fel på det liksom.
Alltså, klyschvarningen gäller nog mest eventuella sydstatsklyschor – och de vill man ju ska vara på riktigt! Själva berättelsen känns hyfsat oklyschig och väldigt spännande, men det är väl inte en bok som kommer att dyka upp på ”Bäst 2012”-listan. Men klart läsvärd, tycker jag! Gillade huvudpersonen, att hon var skör och väldigt dubbel, inte minst i sin inställning till poltergeistexperimentet. Och så gillar man ju gamla läskiga sydstatshus.
”Kanske har jag en liten Fox Mulder inuti mig, trots allt?”
Don’t we all? 😉
Oh yes! det är ju (bland annat…) därför man sitter och glor på serier som Supernatural. 😀
Jensen Ackles. Det är d ä r f ö r man (jag) sitter och glor på Supernatural… 🙂
Alltså, du har inte fel…. (Letar febrilt efter dregelsmiley.)
[…] School” – C.J. Daugherty ”The Unseen” – Alexandra Sokoloff ”All My Friends Are Superheroes” – Andrew Kaufman ”Tistelblomman” […]