”A Room Full of Bones” – Elly Griffiths

Nästan ett år har gått sedan jag, djupt nere i det till synes oändliga vab-träsket, läste de tre första böckerna i Elly Griffiths deckarserie om arkeologen Ruth Galloway. Läste mig upp ur vab-träsket, bortom förkylningarna, lunginflammationen och febertopparna, kände hur de i vinter- och sjukdomstider så sällsynta livsandarna så sakteliga återvände, och föll tämligen stenhårt för de karga saltängarna längs Norfolks kust och, framför allt, för Ruth. Som jag tidigare konstaterat är själva deckarintrigen oftast – oftast, nota bene – av underordnad betydelse hos Griffiths. Läser gör man för den stämning som Griffiths förmedlar, och, inte minst, för att återse de återkommande personerna – Ruth, Nelson, Cathbad, Judy, ja, till och med den ständigt hungrige och inte alltför vasse Clough – som för varje bok känns alltmer som personliga vänner.

Mycket är sig likt i den alldeles nyutkomna fjärde boken i Ruth Galloway-serien, ”A Room Full of Bones”. Ruth bor kvar i sitt lhus vid saltängarna med sin katt och sin lilla dotter Kate, nojar över vikten (sluta med det, Ruth!) och huruvida hon klarar av att kombinera en framgångsrik forskarkarriär med rollen som ensamstående mamma (sluta med det också, Ruth, du klarar dig fint, även utan potatistryck och trolldeg!). Cathbad, den genomflummige men tämligen oemotståndlige druiden Cathbad som alltid dyker upp som en räddande ängel, finns med på ett hörn också, liksom, hur mycket hans hustru Michelle än försöker hindra honom, inspektör Harry Nelson. Det handlar således, precis som vanligt, mycket om relationer. En glorifierad såpopera, skulle man rentav kunna säga om man kände sig mindre välvilligt inställd till Griffiths böcker. Och visst, det är lite på gränsen ibland, hur folk ramlar i säng med varandra stormiga och/eller snöiga nätter mitt uppe i polisutredningar och sedan gör allt för att undvika varandra. Men jag tycker ändå att Griffiths balanserar på precis rätt sida av klyschstängslet, mycket tack vare hennes språk, som alltid känns piggt och stunsigt. Man sitter klistrad från första sidan, då öppningen av en över femhundra år gammal kista på ett museum blir startskottet för en härva av ond, bråd död, mystik, hästar och narkotika, och slutar läsa gör man inte om det inte är absolut nödvändigt.

Och! I ”Room Full of Bones” känns faktiskt den så kallade deckarintrigen – möjligen för första gången hittills – lika relevant som karaktärsutvecklingen. Det är, precis som Inky Fingers skriver, snudd på olidligt spännande och, tycker jag, rätt fiffigt konstruerat (läs: mindre förutsägbart än tidigare). Ja, ni anar väl vad den här recensionen kommer att landa i. Jag fortsätter att ha det rasande trevligt i Ruths, Nelsons och Cathbads sällskap och längtar redan efter bok fem, som jag hoppas redan är i vardande. Keep them coming, Elly!