”The Killer Next Door” – Alex Marwood

Jag vet inte vad jag hade väntat mig av ”The Killer Next Door”, Alex Marwoods efterlängtade tvåa efter den med all rätt hyllade ”Onda flickor”, men att jag skulle bli ännu mer vettskrämd och bedrövad var faktiskt lite otippat. Debuten var ju inte direkt cosy crime, om man säger så, även om den präglades av ett slags råbarkad fish and chips-osande brittiskhet som jag verkligen uppskattade. Även här är tilltalet oerhört brittiskt; jag blir påmind om Ruth Rendells mästerliga Londonskildringar och ytterligare en klassisk 90-talsfilm, Danny Boyles regidebut ”Shallow Grave”. Här finns mer av den skarpögdhet och journalistiskt grävande men litterärt begåvade känsla för nattsvarta detaljer som präglade ”Onda flickor” – men framför allt är det sjukt otäckt.

Kanske tjatar jag nu, men den ÄR verkligen skitläskig på ett närmast nittiotalsaktigt ”När lammen tystnar”-sätt, denna skildring av ett sunkigt hyreshus i södra London och dess invånare. Jag blev så glad över det, för det är rätt sällan jag blir sådär riktigt uppjagad över något jag läser. (Kan det vara så att jag överdoserat på thrillers modell Svart Tulpan? NO, NEVER!) Jag börjar till och med tänka på Donnie Pfaster, denna fruktansvärda gamla ”Arkiv X”-mardröm som för mig var mer skrämmande än Flukeman, Tooms och den där jätteläbbiga benlösa indiska tiggaren kombinerade. Ni som kan er ”Arkiv X” vet att detta stavas dödsfetischism och snudd på övermänsklig ondska, och Alex Marwood går nästan – men bara nästan – över gränsen när hon skildrar sin mördares böjelser och ritualer. En ”känsliga läsare varnas”-brasklapp skulle kunna vara på sin plats, men jag inser att en sådan är överflödig för er som brukar läsa min blogg. Fast ruggigt till tusen är det, och snudd på omöjligt att sluta läsa fast jag i gammal fin tradition lyckas identifiera mördaren ett par kapitel in. Det gör mig inte så mycket då detta inte är en whodunnit utan mer av en psykologisk thriller. Som sådan betraktad är den fenomenalt lyckad, ja, nästan Rendellklass. Ingen – inte ens S.J. Bolton, ja, det skulle möjligen vara Mo Hayder då – är så obarmhärtigt mörk och otäck som Alex Marwood just nu, och jag längtar redan efter att se vad hon kommer att hitta på härnäst. Kan hon överträffa sig själv igen?