Jag är ganska skeptisk till fortsättningar, särskilt den sorts fortsättningar som tar vid många år efter att författaren (oftast med all rätt) en gång satt punkt. Visserligen har jag ägnat fler timmar än vad jag riktigt vågar erkänna åt att leka ”vad gör x nu?”, hypotetiska små metalekar där mina fiktiva favoritfigurer är levande personer med liv som fortgår efter deras fiktiva slut. Och det är fint att få en liten återkoppling i senare verk, som med ”The Secret History”-Francis i ”The Goldfinch” eller Wally Lambs karaktärer som har en tendens att dyka upp som hastigast i senare alster. Frågan är dock om inte dessa återträffar gör sig bäst just i det helt kort blinkande formatet, snarare än i en hel roman.
Nu har alltså Stephen King i och med ”Doctor Sleep” återupplivat Danny Torrance, pojken med the shining i boken med samma namn, och jag slits mellan att ropa ”yay!” och klia mig i skallen. Vi får se vad jag kommer fram till.
Läsaren möter en Dan – endast i de otäcka tillbakablickarna är han Danny – med en tung fadersskugga över sig, ensam, rotlös och alkoholiserad. Spriten får minnena och rösterna från Overlook Hotel att dämpas, tills Dans drickande försätter honom i en situation – fruktansvärt och obönhörligt skildrad av King, alltid extra skrämmande när det handlar om barn far illa; se ”It”, ”Pet Semetary”, etc – som får honom att inse att han måste förändra sitt leverne. Han tar sig till en liten stad i New Hampshire, börjar gå på AA-möten och skaffar ett jobb på stadens hospice där hans övernaturliga förmågor blir en stor hjälp i mötena med döende patienter. (Det är här titeln – Dans nya smeknamn – och den klärvojanta katten kommer in i bilden. Faktiskt så är det inte så lökigt som det låter.)
King har alltid känts så trivsam, så ogement reko, när han skriver om tystlåtna, godhjärtade småstadsmän och deras vardagliga liv. Så även här: interludiet där Dan finner sig tillrätta i sin nya hemstad, kämpar med att hålla sig nykter och finner vänskap och stöttning hos sina AA-polare är så till brädden fullt av råbarkad, öronlappsförsedd hygglighet att man blir lite varm i hjärtat. Men eftersom det inte är ett specialavsnitt av Oprah Winfrey Show om manlig gemenskap i New England låter King Dans nyvunna stabilitet pareras av ett hot… den vasstandade monstervarianten. I närheten av platsen där The Overlook en gång stod ruvar The True Knot, en grupp kringresande, husbilsutrustade… ja, vad kan man kalla dem? Ett slags hjärnvampyrer, kanske? De livnär sig hur som helst på den ånga som barn med the shining utsöndrar i dödsögonblicket och, ja, jag inser att även detta låter lite (?) lökigt. Nu har gruppen fått korn på den mest begåvade varselflickan av dem alla, trettonåriga Abra som bor ett par städer bort från Dan. Abra och Dan börjar kommunicera via telepati, och medan omfattningen av The True Knot och deras intentioner går upp för dem rustar Stephen King för ytterligare en av hans oundvikliga kamper mellan Ont och Gott.
Låter jag raljant? Det är inte meningen. Eller, jo, kanske lite ändå, för faktum är att det problem jag har med ”Doctor Sleep” – annat än det uppenbara sisyfosarbetet i att försöka skriva en ”The Shining”-uppföljare värdig originalet – är att den känns lite som en Stephen King på autopilot. Efter en genuint skrämmande inledning, där Dans barndom och hans nuvarande destruktiva levande blir en enda spöklik enhet
(barnet med blöt, hängande blöja som tultar fram mot ett kokainströsslat vardagsrumsbord, sträcker ut händerna och utbrister ”canny”: omöjlig att skaka av sig)
(King är fortfarande väldigt förtjust i att kombinera kursiv text med paranteser när han vill hemsöka oss extra mycket)
planar det hela ut i något som till sist blir en aning urvattnat. Jag köper inte riktigt True Knot som skurkar, och ställda bredvid The Overlooks uppsvällda vattenlik, Derrys mördarclown och den vänliga sanktbernardshunden som gjorde mig till militant kattmänniska redan i nioårsåldern känns de nästan lite komiska. Liksom: hjärnvampyrer i lyxutrustade husbilar och polyesterkläder? Bu! (Det faktum att King på något ställe, ja, kanske överlag med tanke på monstrenas status som kringresande, kommer nära att återigen demonisera romer – låt ”Thinner”-sunkigheten sova vidare, för guds skull! – känns inte heller särskilt fräscht.) Dessutom är det så uppenbart att den där oundvikliga slutkampen kommer att sluta med en hejdundrande seger för the goodies att jag inte riktigt orkar heja hela vägen.
Med detta sagt: det är skönt, kanske till och med en aning för skönt, att återigen glida in i Stephen Kings vid det här laget så välkända universum. Allt känns bekant, från de stilistiska greppen till persongalleriet, och allt det som gör att man fortsätter att läsa tegelsten efter tegelsten finns här. Jag kan dock inte komma ifrån känslan av autopilot och urlakning, och när jag lägger ifrån mig ”Doctor Sleep”, utläst på två dagar och sedan nästan ögonblickligen bortglömd, som om min hjärna blivit utsatt för en misslyckad True Knot-attack, gör jag det med ett starkt sug efter att återvända till den Stephen King som en gång skrev ”The Shining”. Ibland blixtrar han fortfarande till, Kingen, även om detta allt som oftast sker i recensioner (senast av ”The Goldfinch”) och popkulturspaningar än i hans egna romaner. ”Doctor Sleep” lär inte gå till historien som en av de där ikoniska Kingböckerna, men det är inte heller en av de allra sämsta (”Tommyknockers”, can you hear me?). Som mångårigt Kingfan är det väl närmast tjänstefel att inte läsa och recca, men man bör närma sig boken med dämpade förväntningar.
Nu tänkte jag försöka mig på ”Joyland”, ytterligare en King som utkommit under året, med lika dämpade förväntningar. Någon som läst?
Bra recension, har inte läst än, men ska skruva ner förväntningarna som inte varit så höga till att börja med för, som du skriver, att matcha ”The Shining” är svårt för att inte säga omöjligt. Undrar egentligen om King har någon mer ”ikonisk” bok i sig? Hans böcker är fortfarande bra men han påpekade att ”Doctor Sleep” skulle vara en återkomst till riktig skräck och de flesta recensioner har konstaterat att det inte är så skrämmande. Nästa bok, ”Mr Mercedes”, verkar ju också vara mer thriller än renodlad skräck så det är väl bara att inse att några fler klassiska ”monster” blir det inte. Håller du förresten med om det J.A Lindqvist sa i Babel om att Kings sista helgjutna roman var ”Flickan som älskade Tom Gordon”?
Tack! Nu måste jag fundera lite på kronologi här… Bag of Bones och Lisey’s Story är nog de senare Kingböcker jag tycker har känts riktigt helgjutna (gillade Flickan som älskade Tom Gordon fast inte lika mycket som många andra tycks ha gjort). Bag of Bones var väl 1998, precis före Tom Gordon, och Lisey’s Story vet jag kom 2006 för då passade jag på att stalka Stephen King på en signering i Essex. 🙂 Så nja, jag tycker nog att King levererat även på denna sidan millenniumskiftet. Dock är väl kanske inte Lisey’s Story en ”ikonisk” King (det tycker jag att Bag of Bones är). Du vet: i samma liga som It, Pet Semetary, The Shining och de andra giganterna. Hoppas – mer än tror – att han har åtminstone en till sådan bok inom sig.
Jag började läsa ”Dr. Sleep” bara ett par böcker efter att jag läst om ”The Shining”, och jag måste säga att jag är försiktigt positiv. Jag vet inte om det är för att 1)”The Shining” inte är lika bra som jag minns (det bästa är faktiskt det nya förordet – med ”Monsters are real…”) 2) ”Dr. Sleep” är bättre än jag trodde (den där händelsen, som du refererar till…ja men herregud King, sluta trasa sönder min själ, jag har bara en. Vad jag vet) eller 3) jag är så lättad (tills jag inser hur uppfuckad killen är) över att se Dan(ny) igen, och glad över att vara tillbaka i King-land. Vi får se.
Jag har däremot läst Joyland! Det gjorde jag i somras, på semestern och jag tror att jag är välvilligt inställd därför att mina förutsättningar var så bra; ledig, iste och sol på balkongen (boken utspelar sig i slutet på sommaren). Den var bra, bättre än en sämsta-Kingbok, men ingen av de bästa, absolut inte. Den borde varit bättre! Förutsättningarna fanns där: nöjesfält på dekis, coming of age och carnies! Den glimrade till ibland, men…nja.
Och förresten! Apropå efterföljare. Jag läste ”Summer of Night” som tonåring och har aldrig vågat mig på någon av de efterföljande böckerna. Men efter det jättebra som var ”The Terror”, borde jag kanske våga?
Ooh, bra grej med att vara hopplös bokhamstrare: man behöver inte uppsöka bokhandel (eller ens gå online) för att få böcker man är sugen på. Inser när jag ser detta att jag har både Summer of Night och Winter Haunting olästa i skräckbokhyllan. Yay, me!
(Har faktiskt bara läst Drood av Dan Simmons än. Den älskade jag å andra sidan. The Terror har jag pratat så mycket om att det känns som om jag läst även den. Den står också i hemmabokhandeln…)
Inte för att regna (eller värre…) på din parad nu, men jag tyckte också att ”Doctor Sleep” var jättelovande i början. Den där scenen alltså…! Sedan blev det sådär rustiskt och småstadsmysigt, vilket ju också har sin charm, men när det sen började bli action till sist kändes det väldigt tamt.
Tack för Joylandrapport! Tror det får bli julläsning för mig, trots säsongsbrytningen. Man älskar ju nöjesfält på dekis och carnies (för att inte tala om coming of age!).
Ojojoj! Har du varit i min skalle eller?? 🙂 Nästan exakt mina åsikter, bara det att du uttrycker det så mycket bättre! The true knot….snark….
Hehe, det kanske är jag som är den äkta hjärnvampyren (moahahaha!…? 🙂 Jamen eller hur! Roligare bad guys har man ju stött på.
Måste blogga om den här boken också (ligger hopplöst efter med recenserandet), men kan väl säga att jag håller med dig i dina omdömen. Kan efter att ha läst fortfarande inte riktigt förstå varför han skrev den. Joyland är helt ok, fast inte skrämmande alls och verkligen långt ifrån de ikoniska Kingklassikerna. Men trevlig läsning, om än en sådan bok som man lägger ifrån sig och glömmer sedan…
Min teori? Jag tror att han skrev Doctor Sleep för att bearbeta sin alkoholism, låta Dan (inte helt bokstavligt då) göra den resa han själv gjort. När han skrev The Shining drack han men saknade sjukdomsinsikt och jag tror att de starka reaktioner han upprepade gånger visat prov på inför Stanley Kubricks film har mycket att göra med att den knappt berör Jacks alkoholism. Det är ju mycket mer uttalat i boken. Jag kan tänka mig att det var just alkoholistspåret som fick King att vilja vända tillbaka till Overlook och Dan(ny). Doctor Sleep har ju, till skillnad från The Shining, ett lyckligt slut och Dan lyckas – liksom King – bli nykter.
Känner igen det där med obloggade böcker! Småtrevlig för stunden kan funka btw.
Det kan nog stämma, för det känns på något sätt som att Stephen King hade en personlig anledning att vilja skriva boken trots att The Shining egentligen inte behövde någon uppföljare. Det där med filmen är också intressant, uppenbarligen är det något som skaver rejält i honom när det gäller den. Förstår dock att det måste vara en jobbig situation att ha legat bakom en filmklassiker som ALLA älskar utom han själv… 🙂
Fast jag fattar att King inte gillade filmen! Det där långsamma, obönhörliga nedsjunkandet i alkoholism igen, Jack Torrance’s skräck , ångest och rättfärdigande inför det som sker, finns ju inte alls med. Jack Nicholson’s Jack är ju redan galen, liksom. Dessutom framgår det ju inte vilket band de har, far och son, och hur Wendy får kämpa för att inte vara arg och svartsjuk över att Danny älskar Jack mer. Jag känner med medlidande och avsky för Jack Torrance – i boken.
Sedan spelar de ju över något hemskt, både Jack Nicholson och Shelley Duvall. Vad hände där, Kubrick?
Jack Nicholson spelar väl ALLTID över? Det är en del av hans charm, sägs det. Jag inser nu att jag sett Kubricks film fler gånger än vad jag läst boken, så jag är nog färgad av den. Borde läsa om boken. (Mick Garris Kingpåhejade film ville jag gilla, men den kändes ju så b, liksom mycket annat Garris gjort). Jag tror att jag håller med dig egentligen om att lite mer nyans och bakgrund hade varit bra i Kubricks film.
Jag har läst Joyland. Läs om den hos mig. Annars finns det väl inte någon sämre King-bok än Insomnia. Och ja, läs om The Shining. Jag gjorde det nyligen. Den är förvånande välskriven.
Jag tyckte faktiskt att Insomnia var rätt okej ändå. Är hopplöst svag för Derryböckerna. Ska läsa din rec om Joyland (och boken) och japp, det blir nog en The Shining-omläsning så småningom. Vore fan-tastiskt om man kunde få tag på utgåvan med omslaget som finns här: http://stephanieearlygreen.com/book-review-monday-the-shining-by-stephen-king/
Jag blev inte heller så förtjust i Doctor Sleep. Jag tycker att man bäst kan jämföra den med Black House där man får återse en annan av Kings (och Straubs) barnkaraktärer som vuxen. Men den var betydligt starkare än Doctor Sleep. För att nämna fler av Kings senare prestationer tycker jag, förutom Lisey’s Story, att Duma Key var riktigt bra. Den har lite samma sug som Bag of Bones, nästan. Det är något med det där att återhämta sig efter en katastrof. Jag har läst om den flera gånger (men inte lika många gånger som Bag of Bones, som jag läst 6 gånger tror jag).
Duma Key tyckte även jag mycket om! Att jag glömde den. Bag of Bones har jag nog läst åtminstone tre, fyra gånger, kanske dags för en till omläsning snart…? (Iofs en sommarbok för mig. Heta sommardagar och kallt sjövatten.)
På tal om uppföljare, har du tänkt på att det i år är 27 år sedan ”It” kom ut. Och alla vet ju vad som händer vart 27:e år… Bill, Ben, Bev och de andra börjar närma sig sjuttio, precis som King själv. Man undrar lite hur deras möte med ondskan skulle se ut idag. Tyvärr har ju King flera gångar avfärdat alla spekulationer och krossat alla förhoppningar om en uppföljare, vilket för mig förefaller en smula underligt. Undrar han inte själv vad de gör? Hur kan han undgå att se potentialen i en uppföljare?
[…] mina förväntningar sunt nedskruvade, inte minst med den utpräglade mellanboksfaktorn i ”Doctor Sleep” ännu färsk i mitt […]