Feeds:
Inlägg
Kommentarer

#nofilterThey’re heeere! Nattlägesnovellerna från MIX Förlag, alltså. Skräckfantasterna Caroline L. Jensen, Johan Ring, KG Johansson och yours truly har skrivit var sin e-novell där det gömmer sig otäckt extramaterial i nattläget (för den som vågar)… Mitt eget bidrag är en mörk undergångsskildring om bekräftelsebehov, förlorad kontroll och ond, bråd död med rejäla metaskräckvibbar. Det är min innerliga förhoppning att ni ska tycka om, och kanske bli lite rädda också. Finns att klicka hem på Adlibris nu. Så här lyder beskrivningen:

Allt förändras när hon får en smartphone av sin man. Ett uppdämt bekräftelsebehov får en explosionsartad effekt på henne och plötsligt bryr hon sig mer om sina selfies än om sin egen familj. Alla bekräftar henne, älskar henne. Alla utom en. Någon som har bestämt sig för att förgöra henne …

Helena Dahlgrens #nofilter är en undergångsnovell där huvudpersonen sugs in i en ondskefull spiral där hon tappar all kontroll.

#nofilter är en nattlägesnovell och ges ut samtidigt som Johan Rings Kärlen, Caroline L Jensens Ser dig och KG Johanssons Skuggor. Novellerna går att läsa precis som vanliga texter, men för den som vågar slå på nattläget finns mer att finna i mörkret.

Enjoy, sötnosar, och ha en fin Halloween! Jag är helt uppspelt över att Halloween idag infinner sig på en fredag, vilket innebär att jag kommer att orka sitta uppe och se gamla Halloween specials från My So-Called Life, Buffy och Millennium. Har helt okarakteristiskt varit uppe sent och därigenom helt hamnat ur min sedvanliga kvällströtthetsloop denna vecka pga roliga aktiviteter (mer om det senare!), så det kan hända att jag somnar i soffan – men då gör jag i alla fall det i sällskap av fiktiva vänner… Avsnittet där en sextiotalsretrofin Angela möter spöket Nicky, och i viss mån också sig själv, i en nedsläckt gymnastiksal är fantastiskt från början till slut. Går inte att se sig mätt på. Det får bli dagens tips från mig.

Min tilltänkta Halloweenlook (behöver knappt klä ut mig tack vare nygammal frisyr):

UPPDATERAT! Här kan ni läsa en intervju med mig hos I Elinas bokhylla där jag pratar skräck, skapande och inspiration, bland annat.

Egenmäktigt förfarandeSå mycket har sagts om om ”Egenmäktigt förfarande”. Så mycket sägs om ”Egenmäktigt förfarande”, just nu, överallt, att det är svårt att hitta en egen vinkling på en eventuell recension. (Jag tycker att Martina Montelius skrev bra om problematiken kring skvaller kontra oemotsagda litterära kvaliteter i Expressen häromdagen, för övrigt.) Sedan är jag ju knappast först i #boblmaf att läsa den här boken heller (mild underdrift). Därför känns det även lite onödigt att göra referat av handlingen – ni vet, jag vet, att det handlar om Esters obesvarade kärlek till Hugo, och hur hon hanterar den. Hur han INTE hanterar den. Men skriva om den vill jag, eftersom den är så briljant skriven, med ett helt pärlband av formuleringar så snygga och sanna att man vill rama in dem och sätta upp på väggen. Min pocketutgåva är redan full av hundöron och understrykningar, och något säger mig att den kommer att bli ännu mer ansatt. Det här är helt klart en bok att återbesöka.

Att boken blivit så oerhört uppmärksammad och uppskattad beror naturligtvis till stor del på Lena Anderssons briljans som författare. Men också detta: vi har alla varit kära, olyckligt, lyckligt, obesvarat, besvarat. Följaktligen finns det lika många läsningar som det finns läsare (och vi är rätt många nu). Min egen läsning tillägnar jag mitt sena tonårsjag, som i flera situationer betedde sig PRECIS som Ester, förutom att föremålen var taniga indiepojkar med polisonger och Smithsvinyler snarare än mätta kulturmän och att mitt sviktande självförtroende fick mig att vara betydligt mindre påstridig än hon. Sekundärskammen vilar tät över hela romanen. Vi har alla varit där, på ett eller annat sätt. Lär man sig egentligen någonsin? Kanske lär man sig att lägga band på i grund och botten ganska förståeliga impulser, att inte nödvändigtvis säga allt som bränner på tungan, men frågan är om det verkligen är en vettig strategi. Kanske är det Ester som är normal och vi andra sekulariserade seriemonogamer, ofta lätt avtrubbade i långa förhållanden med den (ibland falska) trygghet det innebär som i själva verket är konstiga. ”Egenmäktigt förfarande” var bokklubbsbok på mitt jobb igår och jag blev överraskad över hur många som fann Esters beteende helt orimligt och knäppt. Alltså, knäppt är det ju, men det hon vill är ju egentligen allt annat än orimligt. ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig” – det är hon och Benjamin. Vad hon ser i Hugo Rask har jag i ärlighetens namn svårt att förstå, hon skulle ju kunna få någon sååå mycket bättre, men poängen är väl i viss mån att kärleken gör oss blinda, och inte så lite retuscheringsbenägna gentemot föremålet. Lite jobbigt är det att Roy Andersson gått ut med att han ”är” Hugo Rask – hans ansikte lägger sig oundvikligen ovanpå läsningen, bökar och vill bli insläppt, solkar ner något sublimt och litterärt. Ett problem som lätt uppstår när man läser nutidsprosa: läser jag t ex Strindberg är jag lyckligt ovetande om de verkliga förebilderna.

Favoritcitat? Förutom det jag lade ut på Instagram i morse, det som handlar om att kärleken behöver ord, kanske detta, för att det är så enkelt och sorgligt, och för att man känner igen sig:

Man måste älska en människa väldigt mycket för att stå ut med hennes hunger.

Det finns enstaka tillfällen då diskrepansen mellan å ena sidan det cerebrala, snudd på överintellektuellt resonerande och å andra sidan det ordlösa, köttsliga blir lite för stor. Samtidigt är ju det en del av poängen med boken: att Ester, som är så otvetydigt intelligent, inte förmår knäcka kärlekskoden. Att någon så smart kan vara så dum. Egentligen är väl avståndet och skavandet däremellan min enda lilla invändning mot boken, förutom att man kramar skämskudden och skräckfilmsropar ”NEJ ESTER, GÅ INTE OCH STÄLL DIG UTANFÖR LÄGENHETEN!” lite nu och då. Jag tänker t ex på scenen då Ester och Hugo har sex första gången och hon börjar orera om att hon vill ha vuxenkärlek allena, känns inte det väldigt otrovärdigt? Att uttrycka sig så högtravande i den situationen, alltså. Men det kanske bara är jag, det.

Vi har alla varit Ester. Kanske har några av oss, oavsett kulturmansstatus, även varit Hugo Rask. Det där med relationer är svåra saker, och jag tycker nästan att det blir svårare ju äldre man blir, oavsett vilken sida man råkar befinna sig på. Detta att man inte kan äga en människa (ju) samtidigt som kärleken och många relationsformer vill rasera alla hudlager och garderingar mellan den älskade och den älskande, vill enhet i individens och de outtalade normernas tid. Inte lätt. Lena Andersson formulerar dock allt detta med en klarhet som imponerar – själv blev jag jättesnårig, känner jag, men så är jag inte ens i närheten av Andersson intellektuellt (är någon det?).

Har ni legat under en sten senaste året har jag följande instruktioner:

  1. Borsta av er mossan.
  2. Believe the hype.

Själv tänkte jag läsa vidare om Ester i ”Utan personligt ansvar”. Bara beskrivningen ”Ester är tillbaka, och hon har inte lärt sig någonting”…! <3

”Och när hon inte postar bilder på death by books-scenarion gör hon skamlös reklam för sina noveller! Ska inte det här vara en bokblogg?”

Jomen, hej. Jag tänkte bara tipsa om att det nu finns en Facebooksida tillägnat mina skönlitterära skriverier som man får gå in och gilla om man vill. Om man, ni vet, gillar. Jag tänker hålla den uppdaterad med info om mina noveller, länk-, skriv- och lästips och annat som kan kopplas till mitt skrivande. Ytterligare en www-hatt att bära, alltså, men det ska bli kul. Och jag hoppas att den ska passa. Det var allt just nu. Stay tuned!

Vi har alla varit där…

Jag just nu:

 

wilde2

Grattis Oscar Wilde, som föddes för 160 år sedan idag! Igår var det PG Wodehouses 133e födelsedag. Länken mellan dessa båda litterära hjältar? Det är naturligtvis Stephen Fry som spelat såväl Wodehouses rådige butler Jeeves som darling Oscar – och dessutom grattat jubilarerna på Twitter.

Keats and Yeats are on your side,
but you lose,
because Wilde is on mine

(The Smiths, ”Cemetery Gates”)

Wilde, you will always be on mine.

Wilde

Här besöker jag Oscar Wildes grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris, jag tror att året var 1999. Jag var hur som helst väldigt inne på sammet. Minns att jag lämnade en handskriven lapp med texten ”There is a light that never goes out” – och så kysste jag naturligtvis graven, som så många besökare före (och efter) mig. Ryktet säger att man numera satt upp skydd kring gravstenen eftersom läppstiftsavtrycken orsakat skador. Synd i så fall, för jag är rätt säker på att Wilde hade gillat detta.

Funderar förresten på om mina barn snart kan vara mogna för lite högläsning av ”Spöket på Canterbury”. De är i och för sig bara fem och ett halvt, men äääälskar spökhistorier.

 

LEAVING TIME UKÄr som ni kanske har märkt totalt i ofas med mitt recenserande (skulle behöva låna ett par timmar per dag för att hinna med känns det som), men jag är åtminstone någorlunda på bollen här. Jodi Picoults senaste roman ”Leaving Time” läste jag redan i somras – förhandsexemplar, tack English Bookshop! – även om det är först idag den har utgivningsdatum. Ni kanske minns att jag irriterade mig på Picoults uppmaning till recensenter att inte avslöja romanens stora twist?

Well. Med risk för att stöta mig med författaren (hej Jodi, förlåt, jag gillar dig egentligen): kan man sin M Night Shyamalan så torde inte twisten i ”Leaving Time” komma som en jätteöverraskning. Kanske inte det fräschaste och mest nutida av intrigbyggen och inte heller något som tillför berättelsen särskilt mycket mer än en viss ”wtf”-faktor. Fram tills slutet är det dock riktigt trevligt och sedvanligt bladvändarvänligt. En kul grej med Picoult är att hon alltid väver in nya erfarenheter och faktakunskaper i sina romaner: det kan handla om medicinsk forskning kring designer babies, sedvänjor bland amishfolket, regnbågsfamiljer, ovanliga sjukdomar eller, som här, elefanters förmåga att känna sorg. Det är lättuggat och -tillgängligt men man lär sig alltid något nytt. Eventuellt är det just detta jag gillar allra bäst med Jodi Picoult.

Kort beskrivning av handlingen, saxad från Picoults hemsida (japp, jag är lat – ge mig de där extra timmarna om ni har problem med det, fnyser bloggdivan):

For more than a decade, Jenna Metcalf has never stopped thinking about her mother, Alice, who mysteriously disappeared in the wake of a tragic accident. Refusing to believe that she would be abandoned as a young child, Jenna searches for her mother regularly online and pores over the pages of Alice’s old journals. A scientist who studied grief among elephants, Alice wrote mostly of her research among the animals she loved, yet Jenna hopes the entries will provide a clue to her mother’s whereabouts.

Desperate to find the truth, Jenna enlists two unlikely allies in her quest. The first is Serenity Jones, a psychic who rose to fame finding missing persons—only to later doubt her gifts. The second is Virgil Stanhope, a jaded private detective who originally investigated Alice’s case along with the strange, possibly linked death of one of her colleagues. As the three work together to uncover what happened to Alice, they realize that in asking hard questions, they’ll have to face even harder answers.

Frågan är: vem är Haley Joe Osment och vem är Bruce Willis här…? Det överlåter jag till er, kära presumtiva läsare, att ta reda på om ni vill. Nåväl, bortsett från fånig – och framför allt uttjatad  – twist är detta habil Picoultunderhållning av klassiskt snitt. Man läser snabbt, kan inte låta bli att ömma en smula för de lätt pretentiösa men älskvärda karaktärerna, och rätt som det är sitter man där med en klump i halsen. Över elefanterna som förlorar mammor och barn, över människorna som förlorar mammor och barn. Fast framför allt: de sörjande elefanterna. MINNS ni nyheten om den lilla elefantungen som grät i veckor efter att hans mamma sparkat honom? Jag klarar inte av att höra sådant, och naturligtvis uppkommer liknande situationer i ”Leaving Time” som Picoult sedan kopplar till bandet mellan förälder och barn. Billigt? Kanske, men det funkar, och tårkanalerna går på högvarv samtidigt som tanken på att man blir duperad pulserar i någonstans bakhuvudet. Precis som i Hollywoodsnyftare, ni vet: man börjar böla i takt med stråkorkestern och vill egentligen göra som Lorelai i ”Gilmore Girls” och gasta ”THOSE ARE STRINGS, PINOCCHIO!” men likväl sitter man där som den gråtmilda marionettdocka man obönhörligen är, och låter sig vara pga Hollywoodägd. Var är Lorelai när man behöver henne?

Detta är inte Picoults bästa – jag tycker fortfarande att ”My Sister’s Keeper” eller ”The Tenth Circle” är svårslagna, möjligen med ”House Rules” som bubblare – men man behöver aldrig öppna en roman av henne och undra var man hamnat. Det ligger en viss trygghet i detta. Som känslodriven författare är Jodi Picoult svårslagen, särskilt när man (jag) känner för lite katharsis. Och nu inser jag att jag har fjolårets Picoult, förintelseberättelsen ”The Storyteller”, oläst hemma. Saving it for a weepy day.

Bonjour, monsieur Modiano

Bara jag som förvandlas till en speedad greyhound när det börjar vankas Nobelpristillkännagivande? Man skulle kunna hävda att det är mitt brinnande intresse för litteraturen som får pulsen att gå upp, men det är bara delvis sant. Ända sedan Svenska Dagbladet ringde upp mig sekunderna efter tillkännagivandet att Jean-Marie Gustave LeClezio fått Nobelpriset 2008 och jag fick totalblackout som sedan publicerades i tidningen bredvid alla andras lärda och genomtänkta omdömen (”eh, kul att det gick till en fransman!”) drabbas jag varje år av lätt Nobelprisrelaterad ångest runt 13-tiden på Dagen D. Nu räckte det gubevars att hoppa av Bokhora för att slippa bli nobeluppringd (OM Joyce Carol Oates får priset någon gång, och det är ett stort om, får ni dock gärna ringa, ’kay?) så jag inser att min prestationsångest är lätt daterad och, ja, onödig. Fast det kan man väl å andra sidan säga om nästan alla fobier.

Hur som helst. I år gick Nobelpriset som bekant till en annan fransman, Patrick Modiano. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hört talas om honom tidigare (”eh, kul att det gick till en fransman!”) men min latenta gymnasiefrankofili, alldeles nyligen gödd med ost, vin och vackra historiska miljöer i Lyon, hoppade fram, basker och existentiell svart polo och allt, så fort nationaliteten på årets pristagare stod klar. Sedan blev jag väldigt sugen på att läsa honom efter gårdagens Babel. Minnets mörka labyrinter, Paris som ett gäckande väsen, aldrig helt gripbart, det stämningsladdade och vaga… allt detta låter onekligen lovande. Jag tänker att det eventuellt kan finnas beröringspunkter mellan Modiano och Paul Auster i den konsekventa skildringen av stadens glömska, den missriktade nostalgin och leken med identiteter? Sedan är ju Auster en frankofil av stora mått också, så man kan kanske anta att han läst Modiano? Att de kanske läst varandra? Ser ni hur jag använder underdåniga frågetecken här för att försöka nå konsensus kring en författare jag inte kan särskilt mycket om?

Therese Bohman, som både känner till och har läst Modiano, har skrivit en fin och läseggande text i Expressen Kultur också. ”Pris till oss som trivs i skymningsvärlden”: så fint! Jag har ju till och med skrivit en liknande formulering i ”Kallelsen”, något i stil med ”skymningslandet mellan dvala och vakenhet: jag har alltid trivts där. Kanske, rentav, att det är där jag har min egentliga hemvist?”. Det är långt ifrån alla pristagare som väcker genuint intresse och lässug hos mig, men Modiano tillhör definitivt den kategorin. Jag tycker att det låter strålande med en Nobelpristagare som lyfter fram skymningsvärlden! Nu är bara frågan: var ska jag börja? Tips mottages tacksamt!

Porträtt av konstnären som ung. Mycket stilig!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 166 andra följare