Sommarläsningshögen (och lite till)

Med tanke på att det är midsommar på fredag borde det vara hög tid för det obligatoriska sommarläsningsinlägget, inte sant? Med det obligatoriska sommarläsningsinlägget följer, som ni säkert vet själva, ett visst – somliga skulle rentav säga hejdlöst – mått av optimism. Jag vill att ni har det i åtanke när ni beskådar min hög och alla tillägg. Dock har jag semester veckan före bokmässan och eftersom semestern kommer att firas på avsevärt varmare breddgrader borde väl därmed sommaren sträcka sig en bra bit in i september? Då kanske inte läsoptimismen ter sig alltför hejdlös?

Jag börjar med den hög jag släpade hem från postombudet idag, där flera av årets av mig mest efterlängtade romaner (Atkinson, Jewell, Wolitzer, Shriver) återfinns tillsammans med några oprövade kort och en av English Bookshop-Jans favoritförfattare:

Sedan lägger vi till två böcker som jag lånat/reserverat på biblioteket i sommarläsningssyfte:

(Måste dock erkänna att det känns bra konstigt att LÅNA en Douglas Kennedy – jag som köpt hans böcker sedan tidigt 00-tal. Nästan som att jag är otrogen mot honom på något sätt… Om ”Five Days” är lika bra som ”The Big Picture” eller ”The Pursuit of Happiness” lovar jag att köpa alla hans böcker hädanefter. Inga mer biblioteksprassel!)

(Av författaren till ”Olive Kitteridge”, en riktig pärla till småstadsskildring/kollektivroman som jag läste och avgudare samma år som den vann Pulitzerpriset 2009. Fler borde upptäcka Elizabeth Strout i Sverige!)

Naturligtvis tänker jag även läsa Curtis Sittenfelds nya i sommar:

Samma sak med Kate Mortons ”The Secret Keeper”, som jag hamstrat bortom vett och sans:

Minst en Lisa Unger blir det nog också i sommar (minns Stora Lisa Unger-sommaren 2012!):

I juli utkommer Julia Heaberlins ”Lie Still”, som känns som ett måste då jag blev mycket förtjust i hennes debut ”Playing Dead”:

Juli bjuder även på ett annat, lika efterlängtat som fruktat, boksläpp:

Sedan hade jag tänkt nöja mig, kanske slänga in en sparad Cornelia Read eller Cathi Unsworth om tid finns. Ja, tills jag såg Calliopes senaste inlägg där hon frestade med en ny oemotståndlig noirbekantskap, vill säga:

Bara en till (redan här känner jag de kyliga oktobervindarna i ansiktet, för det är där vi kommer att befinna oss när alla dessa böcker är utlästa):

(Ser förresten att Pypers debut ”Lost Girls” kommit i nytryck. Hett tips för er som gillar välskrivna småstadsthrillers med skräckudd.)

Låt den hejdlöst optimistiska sommarläsningen börja (och bli inte förvånade om det kommer eftersläntrare)!

Hej, kulturkonsument!

Vördnadsfullt snott från DN, som brukar köra denna enkät i kulturbilagan om söndagarna. Vore kul att läsa era svar!

Första skivan jag köpte: ”R.O.C.K” med Shaboom (jag var åtta..).
Senast spelad låt: Något med Arcade Fire.
Första sajten jag kollar när jag vaknar: Instagram.
Spel jag spelar mest: Trivial Pursuit.
VOD-tjänst: Vod? (Förlåt, kunde inte låta bli.)
SVT Play-tips: ”Spung” i Öppet Arkiv. There is a light that never goes out!
Favoritradioprogram: ”Stil i P1″ med Susanne Ljung.
Söndagskulturkonsumtion: Dagstidningar och pusseldeckare.
Dyraste kulturvana: Böcker…
Film jag sett flest gånger: ”Heathers” eller ”Stand By Me”.
Bok jag läst flest gånger: Maria Langs ”Mördaren ljuger inte ensam”.
Favorittidskrift: Sonic.
Konstart som är svårast att relatera till: Mimkonst.
Konstverk jag skulle vilja äga: Anton Corbijns ikoniska porträtt av Ian Curtis (var för övrigt min makes presentationsbild på Lunarstorm när vi träffades).
Verk som fått mig att gråta: ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Favoritsajt: Alla bokbloggar jag läser, ingen nämnd, ingen glömd.

… och när man talar om trollen

Tre ytterligare Langutgåvor i juli

Nu står det klart att ytterligare tre Maria Lang-böcker ska ges ut på nytt av Norstedts: ”En skugga blott” (stor personlig favorit), ”Rosor, kyssar och döden” och ”Tragedi på en lantkyrkogård” utkommer i juli. Precis som de tre första nyutgåvorna har de fått synnerligen stiliga omslag – se själva!

Varje sommar är ju som bekant Langsommar för mig, så att jag gör tummen upp för fortsatt nyutgivning lagom till sommarsemestrarna säger sig självt. Hoppas att utgivningen fortsätter kronologiskt med ”Se, döden på dig väntar”, ”Mörkögda augustinatt” och ”Kung Liljekonvalje av dungen” och sedan låter sig sträcka in i Camilla Martin-böckerna. Puck i all ära – flickan är genomsympatisk, men jag är väldigt svag för Camilla som dessutom känns lite mer rivig än sin mer hemvävda föregångare. Riktigt kul blir det när Lang låter dem träffas i ”En främmande man”*, en bok som förresten är som gjord för midsommarläsning. Låt Langsommaren börja (om den inte redan gjort det)!

* Med all respekt för att Lang tröttnade på Puck och det i längden ogörliga i att låta henne snubbla rakt in i vart och vartannat lik, hur osannolikt är det inte att Christers två bästa vänner plötsligt bara försvinner ur hans liv? I de första Puck- och Ejelösa böckerna nämns de fortfarande i små passager – till exempel har Christer gjort Edith Södergran-research hemma i Pucks bokhylla i ”Farliga drömmar” – för att sedan, efter två efterlängtade gästspel i ”Vår sång blir stum” och ”En främmande man”, obönhörligt skrivas ur böckerna. Ska man tänka sig att de fortsatte umgås privat med Christer och Camilla men plötsligt som av en händelse lyckades hålla sig borta från de eviga mordutredningarna? Hade de inte fått dyka upp hemma i Helena Wijks trivsamma Skogavilla någon gång – de har ju ändå släkten på promenadavstånd…? Hur hade Puck med sin påtagligt 50-talsbetonade käckhet trivts i 70-talsböckerna? Hade Eje odlat skägg och polisonger? Blev det någon tonårsrevolt för Christina? Ja, jag har tänkt mycket på det här som ni förstår. Fint i alla fall att Puck fick en cameo i en av Ingrid Hedströms utmärkta Villettedeckare, ”Under jorden i Villette”!

Nu så…!

Ska hon inte börja skriva om andras böcker igen?

Jo, visst ska hon det. Snart. MEN, first things first: nu går ”Kallelsen” att köpa som nerladdningbar e-bok hos Adlibris och Bokus.

Ni kan även, om ni vill, se en video där jag berättar lite om hur jag fick inspiration till berättelsen (om ni ser något som fladdrar till i vänstra hörnet så är det bara en nyfiken och sällskapssjuk liten katt):

Så! Nu lovar jag att sluta tjata. Glad e-pubbningsfredag, allesammans! Jag har trotsat regnet och bär min allra storblommigaste klänning och kanske skålar i torr engelsk cider ikväll när jag viker tvätt framför ”Pretty Little Liars”, som åtminstone så här i mitten av första säsongen (jag är ju en boxknarkare, så jag ligger alltid några säsonger efter de coola kidsen) är riktigt kul på ett mörkt, såpigt teen noir-sätt som för tankarna till ett yngre, fräschare och barmhärtigt slapstickfritt ”Desperate Housewives” under Mary Alice-eran. Bra avslutning på en bra vecka.

Lite förhandspepp av det egocentriska slaget (underrubrik: kolla här då!)

Imorgon utkommer min novell ”Kallelsen” som nerladdningsbar e-bok, så det är väl på plats med lite förhandspepp…? Redan nu går den att bevaka hos Adlibris, och så här beskrivs novellen på Mix Förlags hemsida:

Det doftar hav och rutten tång i kammaren. Mitt hjärta bultar så att jag tror att bröstkorgen ska sprängas. Långt nere i undervattenstankarna vaknar något till liv. Jag hoppas vid Gud att det somnar om igen.

På en glest bebodd ö sitter en kvinna med ett litet barn och väntar på att hennes man ska komma hem från hummerfisket. Men dagarna går och han kommer inte. Märkliga rykten om försvunna koltbarn kretsar på den lilla ön och en morgon står hennes man äntligen vid hennes säng. Men är det verkligen han?

Helena Dahlgren har skrivit en suggestiv skräckberättelse inspirerad av H.P. Lovecrafts mytologi och somrar i Bohuslän.

”Kallelsen” är, som jag nämnt tidigare, en vidareutveckling av den novell jag vann första pris i SF-bokhandelns H.P. Lovecraft-tävling i december 2011. Lite längre, lite skräckigare med en del inbyggda digitala inslag som jag tycker harmonierar fint med innehållet. Det är så svårt med sådant man skrivit själv; jag pendlar mellan skamlös ”kolla här då!”-narcissism och avgrundsdjupt  självförakt i femminutersintervaller… Lite läskigt känns det också att släppa sitt lilla koltbarn, för att stjäla novellens vokabulär, ut i världen. Här är jag och mina morbida, småperversa tankar, liksom. (Litet klargörande: det är INTE flickan med namnet på omslaget som skrivit dagboksanteckningarna. Eller jo, det är det ju på sätt och vis, men ni förstår vad jag menar.) Men jag hoppas att ni vill läsa, och om ni vill berätta vad ni tyckte efteråt blir jag jätteglad. Från och med imorgon kan ni alltså köpa den hos nätbokhandlarna till det facila priset av 14 kronor, så om ni köper och tycker att det är dynga behöver ni åtminstone inte känna att ni blivit ruinerade. Den 28 juni är första recensionsdag. Hörde jag ett rungande ”PEPPEN”…?

Damned if you do, damned if you don’t

Det pågår en väldigt intressant diskussion på Bokhora just nu, med utgångspunkt i Nils Schwarzs recension av Joyce Carol Oates nya ungdomsroman ”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig”. Läs den! Schwarz har, med all rätta, reagerat på att en av bokens huvudpersoner Nadia, som är 163 cm lång och väger 53 kilo, beskrivs som gravt överviktig. Vilket naturligtvis är helt uppåt väggarna om det stämmer. Jag har inte läst boken än, men tänker mig att det gravt överviktiga är Nadias subjektiva bedömning som bottnar i en ätstörning – och att detta är Oates sätt att gestalta den ätstörningen. Nog för att Oates själv har ett mångårigt och skevt förhållande till det där infernaliskt svåra med vikt, mat och kropp – minns dagböckerna, hur hon åt en halv konserverad persika med lite keso till lunch – och nog för att hon flera gånger balanserat farligt nära något slags internaliserat kropps- och kvinnoförakt i sin gestaltning. Tänker till exempel på Alma, den tatuerade flickan i romanen med samma namn, som beskrivs som en vit, rund och lealös mollusk. Obehagligt till tusen? Ja. Oates egen åsikt om Alma? Det vet vi ju inte, men jag lutar åt nej. Som författare finns det tusentals sätt att gestalta, och i den uppgifter ingår även att gestalta det mörka, fula, motbjudande, ibland moraliskt tvivelaktiga. Även ätstörningar måste få gestaltas eftersom de (tyvärr) är en realitet i vår värld.

Man måste få skriva om ätstörningar, som sagt. Dock undrar jag, inte minst efter en givande diskussion med Johanna Ö i kommentarsfältet till hennes inlägg (i skrivande stund är det uppe i nära 30 kommentarer, så uppenbarligen är det ett ämne som engagerar), om man verkligen måste skriva ut siffror. Det blir lätt så fel, oavsett var på viktskalan man själv befinner sig, och siffror, vet jag av egen erfarenhet, är sådant man som normalätstörd tatuerar in i hjärnbarken. Jag kommer till exempel aldrig glömma en artikel i Svensk Damtidning, tror jag att det var, där man tog upp olika kvinnliga politiker som ”alla befann sig på rätt sida av 65-kilosgränsen”. Fram tills dess visste jag inte att det fanns en sådan gräns; därefter hade jag svårt att tänka på något annat. (Vilken sida av den där idiotiska gränsen som var ”rätt” behöver jag väl knappast nämna…?)

Jag tänker på den ständigt viktnojande Ruth Galloway som inbillar sig att ett larm går igång i hennes bil varje gång hon och hennes åttiokiloskropp sätter sig. (Hur kort är hon, kan man undra? När jag tänker på pipande larm i relation till vikt tänker jag på någon i kategorin Gilbert Grapes mamma, inte en kvinna i 80-kilosklassen… och om Ruth, som man ju gillar trots detta ständiga nojande, vore sådär en 130 centimeter lång känns det väl som om det skulle ha nämnts någonstans?)

Minns hur Kay Scarpetta obducerade ett kvinnligt lik som benämndes som ”obese” med uppskattad vikt runt 80 kilo. Minns den efterföljande, genompuckade men envisa tanken ”jaha, då har jag ytterligare en anledning att gå ner i vikt, för fy fan att ligga på obduktionsbordet och bli kallad fet”. Som om DET vore det värsta i det scenariot…

Jag minns också ett – alldeles säkerligen välmenat – jobb i Veckorevyn där tidningens dåvarande chefredaktör Charlotta Flinkenberg poserade i jeans och glatt basunerade ut att hon vägde 71 kilo (efter att ha gått ner ett ganska ansenligt antal kilon, kan tilläggas). ”BLI STORLEKSMODIG!” hette det då, och jag tror säkert att artikeln skrevs i all välmening men ärligt talat: kan vi inte bara sluta prata siffror? Man kan väga dessa siffror, 45, 53, 67, 71, 80, 95, you name it, på guldvåg, tänka (så som väl alla vettiga människor gör?) att folk är olika och att det är en vacker sak och huvudsaken är väl att man mår bra. Det är ändå som upplagt för missförstånd, ”men jag då, som vägt 53 kilo hela mitt vuxna liv!” kontra ”men jag då, som inte vägt 53 kilo sedan mellanstadiet” och så vidare. Vi behöver verkligen prata om vikt, skeva ideal och hur de påverkar oss (apropå det, missa inte det här inlägget och klippet med Julia Skott som besökte Nyhetsmorgon igår och var helt briljant!) men behöver vi verkligen tala om siffror? Jag tycker inte det. Å andra sidan: att vi behöver prata om de här sakerna är glasklart, så HUR ska vi prata om det? Och hur ska författare skriva om det, så att den konstnärliga gestaltningen inte blir lidande? Hett tips: skippa siffrorna. Just do it, folks!

Svåra, svåra saker, detta, men ack så viktiga. På vägen hem idag tänkte jag svänga förbi biblioteket och se om de har Oates nya inne. Återkommer med recension.