Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Äntligen!

Denna ska jag läsa i helgen, plus sista kapitlen av Linda Leopolds ”Faghag” som jag skandalöst/märkligt nog (skandalöst/märkligt pga faghag at heart, av födsel och ohejdad vana, och kan relatera sjukt mycket till reportagen) inte läst tidigare :

 

Utan personligt ansvar

Ska bli så mysigt att umgås med Ester igen!

Vad läser ni i helgen?

Damn good nördpodd!

Laura

The good Helena is in the Lodge, and she can’t leave.

Meanwhile…

Twin Peaks

För några veckor sedan träffades Marcus Stenberg, Mats Strandberg och jag på ett Twin Peaks-pimpat och donutsfyllt hotellrum för att spela in ett specialavsnitt om ”Twin Peaks” och Jennifer Lynchs ”The Secret Diary of Laura Palmer” till Marcus eminenta podd Ett eget rum. Koffein, socker, spontant kramande av Laura Palmers porträtt, music in the air och nördbondande galore, så fint! Resultatet blev ett sjukt roligt och übergeekigt samtal om femhundra nyanser av ”Twin Peaks”, ”Fire Walk With Me” och kommande Twimpanuppföljaren 2016, tonårsångest, litteratur, popkultur, skrivande, sexmissbrukande frikort och mer eller mindre misslyckade författargroupiekarriärer. Nu ligger samtalet uppe för lyssning (se instruktioner på Marcusbiblioteket, där det även finns finfint extramaterial i form av behind the scenes-bilder och komplett referensbibliotek till alla verk vi nämner samt I-tuneslänk här nedan) och vi är jävligt bra, om jag får säga det själv. DAMN good, som jag hoppas att vårt skyddshelgon Special Agent Dale Cooper skulle ha sagt om han kunde lyssna (jag hoppas att han åtminstone skulle ha instruerat Diane att ladda ner podden åt honom till senare).

Detta var så roligt att göra att jag känner att jag vill göra mer i samma anda – associationsrika samtal med fellow nördar inklusive kaffe och munkar liksom, tala om ”There are brighter sides to life”! Är på tok för oteknisk för att ha egen podd men kan lätt tänka mig att hijacka andras, hint, hint, nudge, nudge (seriöst, hör av er, jag är inte knusslig – exbokhora bjuder ut sig!). Om ni har hälften så kul när ni lyssnar som vi hade när vi spelade in så är jag nöjd.

I-tuneslänk till podden Ett eget rum. Enjoy, och berätta gärna vad ni tyckte!

Dags för bokenkät!

Visst var det länge sedan jag körde en bokenkät? Denna roliga hittade jag hos Johanna K på Bokhora, som också skickat vidare till bl a yours truly och gett mig/oss några bonusfrågor att besvara. Svara gärna ni med, på era egna bloggar eller i kommentarerna till inlägget! Jag skickar vidare med boksysterlig kärlek till alla som är sugna på en lagom klurig söndagsenkät.

1. Vilken bok läser du just nu?

Varvar Stephen Kings nya ”Revival” (mkt lovande så här långt!) med ”Tyst: de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns” av Susan Cain. Är inne i lite av en lässvacka just nu, men tänker att det, liksom det mesta i livet, går över om man inte stressar sig själv.

2. Vilka tre böcker tror du att du kommer läsa härnäst?

Är otroligt sugen på Lena Anderssons ”Utan personligt ansvar” och Lena Dunmans ”Not That Kind of Girl”, så förmodligen någon av dem. Är nyfiken på Patrick Modiano också: ”Lilla smycket” har nyligen kommit i pocket och är nästa bokklubbsval i läsecirkeln på mitt jobb, så den ligger bra till som nästabok.

3. Varifrån hittar du böcker du ska/vill läsa? 

Ofta från min mentala, fullkomligt översvallande ”att läsa”-lista där författare, genrer och subgenrer och böcker ligger och flyter omkring i ett stort akvarium. Annars via Jan på English Bookshop, bokbloggarvänner eller författare som twittrar boktips.

4. Vilka är de författare som du läser allt utav?

Stephen King, Jennifer Weiner, Christine Falkenland, Gillian Flynn, Elizabeth Hand och många, många fler.

5. Hur går dina tankar när du ska ge bort boktips/böcker?

Jag går väldigt mycket på personens smak, preferenser och egenskaper samtidigt som jag milt (?) försöker pusha in dem på sådant jag vurmar för.

6. Hur ser din handstil ut?

Som om jag fortfarande är åtta.

7. Vilka är dina favorit-tv-serier-topp 5 ut?

ÄLSKAR denna fråga och har tänkt jättemycket på den i olika sammanhang på cirka daglig basis (vilket eventuellt är lite, lite sorgligt, men vem bryr sig?), så här kommer den!

1. Twin Peaks
2. Six Feet Under
3. The X-Files
4. This Life
5. Gilmore Girls / Buffy pga vägrar välja

8. Vilken musik lyssnar du på när du är ledsen?

Morrissey/Smiths, Scott Walker, Weeping Willows, Antony and the Johnsons, Lana del Ray. Idel muntergökar. Dock att jag lyssnar på EXAKT samma musik även när jag är glad pga gillar bara ledsen musik.

9. Vilken är din sorgligaste film?

Dött lopp mellan Shadowlands (”We read to know we are not alone”) och The Notebook. Behöver Resorb efteråt, varje gång.

10. Vilka adjektiv skulle du använda för att beskriva dig själv?

Snäll, nördig, öppen.

Johannas bonusfrågor:

1. Vilken var den senaste boken du läste?

”Sent farväl” av Ia Genberg. Gillade!

2. Vilken var den senaste boken du köpte?

Måste ha varit ovan nämnda Kingen.

3. Vilken var den senaste boken du lånade?

Lånade Cainboken tillsammans med nya Murakami och en Runebergsvinnare jag varit nyfiken på ett tag, ”Barnmorskan” av Katja Kettu, förra veckan. Blir alltid så himla nöjd med mina biblolån men allt som oftast åker de fina små böckerna tillbaka olästa pga akut so many books, so little time-syndrom. Dessa hoppas jag dock hinna läsa.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort/lånade ut (välj)?

Jag lånade ut en av mina bästa romaner denna höst, ”Den andra kvinnan” av Therese Bohman, till min mamma. Hon läser nu och uppskattar roligt nog samma saker som jag gjorde.

5. Vilken var den senaste boken du skröt om att du har läst?

”Ulysses” av James Joyce. Alltid/fortfarande.

6. Vilken bok borde filmatiseras? Motivera!

Det ÄR faktiskt en skandal att det aldrig blev något av den där ”Den hemliga historien”-filmatiseringen. Behövs ens motivering? Okej då: den psykologiska spänningen i kombination med gruppdynamiken, de vackra miljöerna och en drömsk preppyestetik som torde göra sig utmärkt på vita duken är väl en ganska rimlig sales pitch?

7. Vem är din favorit bland litterära figurer? Motivera!

Svårt såklart att bara välja en, men jag är väldigt förtjust i Lee Fiora från ”Prep” (Curtis Sittenfeld) därför att hon är en så bra och hjärtskärande betraktare. På samma sätt uppskattar jag DHH-Richard Papen, därför att han på många sätt är ett slags vitt ark/tabula rasa som under berättelsens gång fylls med intryck från omvärlden och en komplex gruppdynamik, samtidigt som han på något sätt förblir en outsider. Jag älskar litterära outsiders!

8. Vilket är ditt favoritställe att läsa på?

Badkaret.

9. Var läser du helst inte?

I sängen kvällstid pga somnar så lätt då. Annars gärna överallt!

10. Har du ett speciellt sidantal som du ”måste” läsa i en bok innan du kan ”ge upp”? Vilket?

Förr försökte jag pliktskyldigt tråka mig igenom åtminstone ett par kapitel innan jag gav upp. Nu är jag betydligt mer impulsstyrd och ratar gärna böcker redan på första sidan om jag känner att vi inte klickar.

 

 

drivelFör ett tag sedan fick jag hem antologin ”Drivel: Deliciously Bad Writing by Your Favorite Authors”, där författare som Gillian Flynn, Chuck Pahlaniuk och Mary Roach bjuder på sina pinsammaste ungdomssynder i litterär form. Vi har alla gamla texter som legat och samlat damm i byrålådor. Oftast hör de hemma där, men ibland kan det vara roligt att lufta dem, tala ömsint till sitt yngre skapande jag och ändå försöka fokusera på det potential som kanske fanns där mitt i poserandet och de alltför tydliga referenserna. Jag blev lite inspirerad av ”Drivel” och gick således på skattjakt i byrålådorna och filkatalogerna. Hittade min antagningsnovell till Creative Writing på engelska institutionen 2001 med den Hefnerdoftande titeln ”We Love the City”. Här kommer den, here’s a song som Michael Stipe skulle ha sagt. Passar kanske extra bra denna Morrisseyvecka, då vi är många som tar vår inre panda i hand och ställer oss och skrålar/gråter/nostalgidansar till vår grånande hjälte. And when you’re dancing and laughing and finally living, hear my voice in your head and think of me kindly.

Här har vi alltså henne: min inre pandabebis i tokanglofil form. Jag var tjugo år när jag skrev, och måttlöst inspirerad av – i fallande ordning – britpop, TV-serien ”This Life”, Bret Easton Ellis och tidningen Pops skribenter. Det är Stockholm, det är sent nittiotal, det är ångest, ensamhet och eskapism med kajal och surt rödvin. 100% elitism, ganska många självbiografiska inslag. Ömsom skämskudde, ömsom respekt. VÄLDIGT många låtcitat, såväl direkt som indirekt. Det kliade i fingrarna att ändra och lägga till med trettiofyraåringens blick och språk, men jag höll mig med ett undantag – novellens sistamening, som är ny. Men det är kul att skriva på engelska, det märker jag även nu när jag försöker översätta mina två första noveller för att se hur de funkar på ett annat språk.

Enjoy, fellow pandor, geeks, freaks och fd skrivbordslådeförfattare – och har ni några gamla alster ni vågar dela med er av vore det jättekul att läsa!

We love the city

saturday night

Have you ever seen Stockholm after dark? The urban, hysterically neon-smothered part of it, that is. If you squint a bit in your sorry state, induced by cheap red wine and at least three too many Vodka & Red Bulls, you could think you’re in London. Or New York even, or the dodgy parts of Paris. It doesn’t matter. Been there, done that. If anything, my pilgrimages to other, presumably more glamorous parts of the world prove that happiness has fuck all to do with geography. You can’t run away from yourself, and all the plane tickets, Prozac and one-night stands in the world can’t change that fact.

Nor can inhaling each other’s stale sweat in a tiny subterranean club, dancing and cheering along to indie anthems we’re all too familiar with. This we all know, but that won’t stop us from repeating the same mistakes every Saturday night. Eyeliner and nauseatingly sweet white wine in someone’s flat. Oh, whatever makes her happy on a Saturday night. Seemingly endless tube rides, away from the dreaded suburbia where people are too jaded to question stagnation, down, down into the centre of things. This is where it’s at. This is where we want to be. This is where we all, one night a week, get to pretend we’re the epitome of alternative inner city cool, with the shoes, outfits and hairdos to prove it. We love the city because it lets us down. We love the city, not the suburbs that surround. Come 4 am we’ll all be on the last tube back to out dull suburban homes but until then we are the masters of our own twisted universe.

Anyway. Off crowded streets we go, beyond the flourescent radiance of the McDonald’s restaurants, the 7 Elevens and all night cafés. Past the frantically busy clubs where those who live in ignorance, wear Buffalo shoes and listen to music that says nothing to us about our lives reside. We chose the road less travelled by and so forth. Of course, our enemies the blonde and peachy designer’s mafia – those who end up in docusoaps and consequently sell their already filthy souls to the Mainstream Devil – will claim that our hatred is not self-chosen but rather our way of coping with the fact that we are not wanted there. Don’t listen to them. We are right and they are wrong. And aren’t we having a blast, getting drunk on cheap wine, smoking Luckies or B&H or, if we feel a bit conformist, Marlboro Lights, dancing our feet off to the new Belle & Sebastian single? We wear the same clothes because we feel the same. And we dance and drink and screw because there’s nothing else to do. Here we come, the beautiful ones. I’m a girl and you’re a boy, la la la. We are freaks by birth and uncontrollable habit, doomed to lead a shadowy existence behind our fair-haired and -minded brothers and sisters. Of course, our colour of hair, ranging from ruby red via deep purple to the customary pitch black is very much self-inflicted. The same goes for our fringes, our heavily eyelinered eyes (it doesn’t matter if you’re a boy or a girl) and our so obviously homemade tiny tee shirts with various appropriately obscure bands scrawled across our voluptuously challenged chests. Mine is deep crimson with a Hefner print on the front and the rather embarrassing quote ”I don’t want to get laid, I just want to be held” all over my back in indelible ink. What the fuck was I thinking? Doesn’t everybody know that it’s those who go on about tenderness, respect and ”just someone who’ll hold me when I’m asleep” who are the ones dying for a shag? And yes, we’re all that transparent.

So here I am revealing my desperation to the world – which is alright, really, as I can hint the very same if not from their tops then most certainly in the eyes of my fellow pale boys and girls with chipped nail varnish. Tonight the skinny DJ with the sideburns and the old Primal Scream tee shirt (pre-”Screamadelica”) seems to have a Morrissey/Smiths theme night, which is fine by me as I feel like I’m sixteen and locked into my room again. It does, however, strike me as somewhat bizarre that the first steel-like chords of ”How Soon Is Now?” are greeted with deafening cheers. I mean, isn’t it just too ironic to joyously sing along to lyrics oozing with self-hatred and alienation, thus showing the world that we so fully identify with the lyrics that we might as well be cheerful about our destiny as grumpy celibates? ”There’s a club if you like to go, you could meet somebody who really loves you. So you go and you stand on your own, and you leave on your own, and you go home and you cry and you want to die.” Story of our fucking lives. This is the cattle market for the formerly bullied. I suppose that is what links us together; we were all crap at PE and never got to dance to those neverending Bryan Adams power ballads at parties.

One of the greatest disadvantages of our anti-mainstream attitudes is the slightly incestuous behaviour that emerges when the same people get together night after night. Perhaps that’s why we do not socialise with each other when sober – too many embarrassing moments to answer to. Occasionally we see each other at trains and buses, sipping lukewarm cappuccinos in various cafés, attending gigs or fighting over the last, vinyl-only Tindersticks single in a record shop. We give each other long, scrutinising looks but usually fail to utter a word or even show a gesture of recognition. After all, we’re competitors. Over what, none of us has managed to figure out yet, but that doesn’t stop us from looking the other way. Needless to say, this does not apply to Saturday nights. This is the night when we are most likely to drop our masks and actually make an attempt to be friendly to each other – at least if it’s past midnight and the thought of yet another lonesome night seems unbearable. The problem is remembering who you’ve snogged before, so as to avoid repetition.

Tonight is definitely not my lucky night. But then again, I’m in one of my fashionably celibate moods, probably caused by too much Morrissey or, to be honest, precious little luck with the opposite sex. Besides, there’s no point in denying the fact that I’m too old to be truly desirable. One only has to look at all the waifish fifteen-year-olds currently playing tonsil hockey with all the Brett Anderson look-alikes in the building to realise that the wisdom that comes with a certain age is not wanted here. My friend Simon, who usually presents himself as a professional cynic (that is a Blur quote and thus intellectual theft. Nevermind that), appears to reflect upon the same thing. Sprawled out in a dusty velvet sofa, fag in hand, he looks around and sighs.

”You do realise, don’t you, that we’re getting too old for this kind of thing?”
I nod emphatically, too depressed to respond. Instead I sip sour red wine and, leaning back, listen to the rant of an ageing fool.

”Ours is a society obsessed with age. Does it want us mature and perceptive sources of wisdom? Why of course not; not when it can have sweet little sixteen-year-olds like those two semi-shagging Brian Molko clones over there for breakfast. And I don’t fucking blame them. Did you know that from a strictly biological point of view, men are at their sexual peak at sixteen? Sixteen for Christ’s sake! What were we doing when we were sixteen? I’ll tell you what we did. We were being the average Radiohead fans, staring into walls and fretting over pimples the size of Pammie’s tits. Trying to read Dostoyevsky or whatever. Anything but getting laid anyway. And now it’s too late. No, really it is. Our genitals begin to shrink at the age of 21. I’ve seen some intensely depressing footage in a Sunday newspaper.”

At this point, I feel obliged to inform my troubled friend that according to the very same strictly biological point of view, women tend to peak sexually in their late thirties, thus leaving me with decades of dirty fun to look forward to. Obviously hurt, Simon downs the gin and tonic I paid for and continues:

”You, well, whatever. Fuck sex. We’re losing it in many other aspects as well, aren’t we?”
”Like?” I inquire, suddenly cheerful or at least not funereal thanks to my alcohol consumption.

”Like, when you’re no longer a teenager you’re all of a sudden forced to compete with actual people as opposed to heinous hormonal monsters. People with skills, education and manners. So” – he pauses and gives me his most convincing Cruella deVille look – ”if you’re still holding on to those dreams of becoming the literary voice of your generation you’ll have to complete with people who have way more experience – not to mention talent – than yourself.”

Ouch, that hurt. All of a sudden I regret ever having befriended the drunken bigot that is currently sizing up underage girls and shamelessly taking advantage of my student’s grant. The man does have a point, though. We are both reaching that age when the dignified thing to do would be to replace our Suede and Trainspotting posters with tasteful but reasonably priced art and stop referring to pop songs whenever we want to make a statement about our lives. No doubt we should move on, either burn or slowly fade away into white middle-class oblivion. Otherwise we’ll end up like that quasi-famous music journalist over there, desperately trying to conceal his beer gut and bald patch whilst coming on to fifteen-year-olds. How old are we, Simon and I? Twenty-one and twenty-four, respectively. Yes, we are deranged with no sense of proportion whatsoever. It’s not our fault though. If anything, blame that Dawson’s Creek. All those shows masturbating over youth and Britney Spears. Where else, except in our Western society, do twentysomethings sit around worrying about pension schemes, as if we already have one foot in the grave? Downing that foul wine, I tell Simon that that the only sane thing to do would be to emigrate to Japan or some other country where age is not considered a disease. If such a decision seems too drastic we should at least hail Pulp’s ”Help the Aged” as our indie anthem of choice.

I feel obliged to end here, as this – at least this particular night, in this point in time – is as good as it gets. Every Saturday night we experience the same thing, with the occasional angsty visit to someone’s bed, and every Saturday night we vow never to repeat our mistakes. We know, of course, that come next Saturday we’ll be on our suburban trains back to the deceptively glittering city, where all our unpronounced wishes are drowned in abundances of cheap alcohol. However, I must beg of you not to feel sorry for us as we brought this on ourselves. It’s become rather a habit and should we feel inclined to change our ways we wouldn’t, as our patron saint the Anglo-Irish celibate has it, know how to start, where to go, or who we need to know.

The city has let us down, once again.

© Helena Kilander, som jag hette då, hösten 2000, i ett Stockholm då man fick röka på krogen och årtusendet var nyfött.

image

Jag kan höra klockringningen när jag vill. Den där höstveckan ringde begravningsklockorna så gott som oavbrutet.

Dagens, och helgens, läsning är givetvis ”Körsbär i november” av Maria Lang. Osannolikt bra för att vara så pass sen i en produktion som ju sviktade betänkligt med åren (den utkom 1976, ganska långt efter 50- och 60-talens storhetstid), med massor av Allhelgonastämning. Här är min originalutgåva, fyndad på Nora Diversehandel.

Helena, läser du också idag?

#nofilterThey’re heeere! Nattlägesnovellerna från MIX Förlag, alltså. Skräckfantasterna Caroline L. Jensen, Johan Ring, KG Johansson och yours truly har skrivit var sin e-novell där det gömmer sig otäckt extramaterial i nattläget (för den som vågar)… Mitt eget bidrag är en mörk undergångsskildring om bekräftelsebehov, förlorad kontroll och ond, bråd död med rejäla metaskräckvibbar. Det är min innerliga förhoppning att ni ska tycka om, och kanske bli lite rädda också. Finns att klicka hem på Adlibris nu. Så här lyder beskrivningen:

Allt förändras när hon får en smartphone av sin man. Ett uppdämt bekräftelsebehov får en explosionsartad effekt på henne och plötsligt bryr hon sig mer om sina selfies än om sin egen familj. Alla bekräftar henne, älskar henne. Alla utom en. Någon som har bestämt sig för att förgöra henne …

Helena Dahlgrens #nofilter är en undergångsnovell där huvudpersonen sugs in i en ondskefull spiral där hon tappar all kontroll.

#nofilter är en nattlägesnovell och ges ut samtidigt som Johan Rings Kärlen, Caroline L Jensens Ser dig och KG Johanssons Skuggor. Novellerna går att läsa precis som vanliga texter, men för den som vågar slå på nattläget finns mer att finna i mörkret.

Enjoy, sötnosar, och ha en fin Halloween! Jag är helt uppspelt över att Halloween idag infinner sig på en fredag, vilket innebär att jag kommer att orka sitta uppe och se gamla Halloween specials från My So-Called Life, Buffy och Millennium. Har helt okarakteristiskt varit uppe sent och därigenom helt hamnat ur min sedvanliga kvällströtthetsloop denna vecka pga roliga aktiviteter (mer om det senare!), så det kan hända att jag somnar i soffan – men då gör jag i alla fall det i sällskap av fiktiva vänner… Avsnittet där en sextiotalsretrofin Angela möter spöket Nicky, och i viss mån också sig själv, i en nedsläckt gymnastiksal är fantastiskt från början till slut. Går inte att se sig mätt på. Det får bli dagens tips från mig.

Min tilltänkta Halloweenlook (behöver knappt klä ut mig tack vare nygammal frisyr):

UPPDATERAT! Här kan ni läsa en intervju med mig hos I Elinas bokhylla där jag pratar skräck, skapande och inspiration, bland annat.

Egenmäktigt förfarandeSå mycket har sagts om om ”Egenmäktigt förfarande”. Så mycket sägs om ”Egenmäktigt förfarande”, just nu, överallt, att det är svårt att hitta en egen vinkling på en eventuell recension. (Jag tycker att Martina Montelius skrev bra om problematiken kring skvaller kontra oemotsagda litterära kvaliteter i Expressen häromdagen, för övrigt.) Sedan är jag ju knappast först i #boblmaf att läsa den här boken heller (mild underdrift). Därför känns det även lite onödigt att göra referat av handlingen – ni vet, jag vet, att det handlar om Esters obesvarade kärlek till Hugo, och hur hon hanterar den. Hur han INTE hanterar den. Men skriva om den vill jag, eftersom den är så briljant skriven, med ett helt pärlband av formuleringar så snygga och sanna att man vill rama in dem och sätta upp på väggen. Min pocketutgåva är redan full av hundöron och understrykningar, och något säger mig att den kommer att bli ännu mer ansatt. Det här är helt klart en bok att återbesöka.

Att boken blivit så oerhört uppmärksammad och uppskattad beror naturligtvis till stor del på Lena Anderssons briljans som författare. Men också detta: vi har alla varit kära, olyckligt, lyckligt, obesvarat, besvarat. Följaktligen finns det lika många läsningar som det finns läsare (och vi är rätt många nu). Min egen läsning tillägnar jag mitt sena tonårsjag, som i flera situationer betedde sig PRECIS som Ester, förutom att föremålen var taniga indiepojkar med polisonger och Smithsvinyler snarare än mätta kulturmän och att mitt sviktande självförtroende fick mig att vara betydligt mindre påstridig än hon. Sekundärskammen vilar tät över hela romanen. Vi har alla varit där, på ett eller annat sätt. Lär man sig egentligen någonsin? Kanske lär man sig att lägga band på i grund och botten ganska förståeliga impulser, att inte nödvändigtvis säga allt som bränner på tungan, men frågan är om det verkligen är en vettig strategi. Kanske är det Ester som är normal och vi andra sekulariserade seriemonogamer, ofta lätt avtrubbade i långa förhållanden med den (ibland falska) trygghet det innebär som i själva verket är konstiga. ”Egenmäktigt förfarande” var bokklubbsbok på mitt jobb igår och jag blev överraskad över hur många som fann Esters beteende helt orimligt och knäppt. Alltså, knäppt är det ju, men det hon vill är ju egentligen allt annat än orimligt. ”Jag vill i mitt liv få älska någon som älskar mig” – det är hon och Benjamin. Vad hon ser i Hugo Rask har jag i ärlighetens namn svårt att förstå, hon skulle ju kunna få någon sååå mycket bättre, men poängen är väl i viss mån att kärleken gör oss blinda, och inte så lite retuscheringsbenägna gentemot föremålet. Lite jobbigt är det att Roy Andersson gått ut med att han ”är” Hugo Rask – hans ansikte lägger sig oundvikligen ovanpå läsningen, bökar och vill bli insläppt, solkar ner något sublimt och litterärt. Ett problem som lätt uppstår när man läser nutidsprosa: läser jag t ex Strindberg är jag lyckligt ovetande om de verkliga förebilderna.

Favoritcitat? Förutom det jag lade ut på Instagram i morse, det som handlar om att kärleken behöver ord, kanske detta, för att det är så enkelt och sorgligt, och för att man känner igen sig:

Man måste älska en människa väldigt mycket för att stå ut med hennes hunger.

Det finns enstaka tillfällen då diskrepansen mellan å ena sidan det cerebrala, snudd på överintellektuellt resonerande och å andra sidan det ordlösa, köttsliga blir lite för stor. Samtidigt är ju det en del av poängen med boken: att Ester, som är så otvetydigt intelligent, inte förmår knäcka kärlekskoden. Att någon så smart kan vara så dum. Egentligen är väl avståndet och skavandet däremellan min enda lilla invändning mot boken, förutom att man kramar skämskudden och skräckfilmsropar ”NEJ ESTER, GÅ INTE OCH STÄLL DIG UTANFÖR LÄGENHETEN!” lite nu och då. Jag tänker t ex på scenen då Ester och Hugo har sex första gången och hon börjar orera om att hon vill ha vuxenkärlek allena, känns inte det väldigt otrovärdigt? Att uttrycka sig så högtravande i den situationen, alltså. Men det kanske bara är jag, det.

Vi har alla varit Ester. Kanske har några av oss, oavsett kulturmansstatus, även varit Hugo Rask. Det där med relationer är svåra saker, och jag tycker nästan att det blir svårare ju äldre man blir, oavsett vilken sida man råkar befinna sig på. Detta att man inte kan äga en människa (ju) samtidigt som kärleken och många relationsformer vill rasera alla hudlager och garderingar mellan den älskade och den älskande, vill enhet i individens och de outtalade normernas tid. Inte lätt. Lena Andersson formulerar dock allt detta med en klarhet som imponerar – själv blev jag jättesnårig, känner jag, men så är jag inte ens i närheten av Andersson intellektuellt (är någon det?).

Har ni legat under en sten senaste året har jag följande instruktioner:

  1. Borsta av er mossan.
  2. Believe the hype.

Själv tänkte jag läsa vidare om Ester i ”Utan personligt ansvar”. Bara beskrivningen ”Ester är tillbaka, och hon har inte lärt sig någonting”…! <3

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 192 andra följare