Feeds:
Inlägg
Kommentarer

wilde2

Grattis Oscar Wilde, som föddes för 160 år sedan idag! Igår var det PG Wodehouses 133e födelsedag. Länken mellan dessa båda litterära hjältar? Det är naturligtvis Stephen Fry som spelat såväl Wodehouses rådige butler Jeeves som darling Oscar – och dessutom grattat jubilarerna på Twitter.

Keats and Yeats are on your side,
but you lose,
because Wilde is on mine

(The Smiths, ”Cemetery Gates”)

Wilde, you will always be on mine.

Wilde

Här besöker jag Oscar Wildes grav på Père Lachaise-kyrkogården i Paris, jag tror att året var 1999. Jag var hur som helst väldigt inne på sammet. Minns att jag lämnade en handskriven lapp med texten ”There is a light that never goes out” – och så kysste jag naturligtvis graven, som så många besökare före (och efter) mig. Ryktet säger att man numera satt upp skydd kring gravstenen eftersom läppstiftsavtrycken orsakat skador. Synd i så fall, för jag är rätt säker på att Wilde hade gillat detta.

Funderar förresten på om mina barn snart kan vara mogna för lite högläsning av ”Spöket på Canterbury”. De är i och för sig bara fem och ett halvt, men äääälskar spökhistorier.

 

LEAVING TIME UKÄr som ni kanske har märkt totalt i ofas med mitt recenserande (skulle behöva låna ett par timmar per dag för att hinna med känns det som), men jag är åtminstone någorlunda på bollen här. Jodi Picoults senaste roman ”Leaving Time” läste jag redan i somras – förhandsexemplar, tack English Bookshop! – även om det är först idag den har utgivningsdatum. Ni kanske minns att jag irriterade mig på Picoults uppmaning till recensenter att inte avslöja romanens stora twist?

Well. Med risk för att stöta mig med författaren (hej Jodi, förlåt, jag gillar dig egentligen): kan man sin M Night Shyamalan så torde inte twisten i ”Leaving Time” komma som en jätteöverraskning. Kanske inte det fräschaste och mest nutida av intrigbyggen och inte heller något som tillför berättelsen särskilt mycket mer än en viss ”wtf”-faktor. Fram tills slutet är det dock riktigt trevligt och sedvanligt bladvändarvänligt. En kul grej med Picoult är att hon alltid väver in nya erfarenheter och faktakunskaper i sina romaner: det kan handla om medicinsk forskning kring designer babies, sedvänjor bland amishfolket, regnbågsfamiljer, ovanliga sjukdomar eller, som här, elefanters förmåga att känna sorg. Det är lättuggat och -tillgängligt men man lär sig alltid något nytt. Eventuellt är det just detta jag gillar allra bäst med Jodi Picoult.

Kort beskrivning av handlingen, saxad från Picoults hemsida (japp, jag är lat – ge mig de där extra timmarna om ni har problem med det, fnyser bloggdivan):

For more than a decade, Jenna Metcalf has never stopped thinking about her mother, Alice, who mysteriously disappeared in the wake of a tragic accident. Refusing to believe that she would be abandoned as a young child, Jenna searches for her mother regularly online and pores over the pages of Alice’s old journals. A scientist who studied grief among elephants, Alice wrote mostly of her research among the animals she loved, yet Jenna hopes the entries will provide a clue to her mother’s whereabouts.

Desperate to find the truth, Jenna enlists two unlikely allies in her quest. The first is Serenity Jones, a psychic who rose to fame finding missing persons—only to later doubt her gifts. The second is Virgil Stanhope, a jaded private detective who originally investigated Alice’s case along with the strange, possibly linked death of one of her colleagues. As the three work together to uncover what happened to Alice, they realize that in asking hard questions, they’ll have to face even harder answers.

Frågan är: vem är Haley Joe Osment och vem är Bruce Willis här…? Det överlåter jag till er, kära presumtiva läsare, att ta reda på om ni vill. Nåväl, bortsett från fånig – och framför allt uttjatad  – twist är detta habil Picoultunderhållning av klassiskt snitt. Man läser snabbt, kan inte låta bli att ömma en smula för de lätt pretentiösa men älskvärda karaktärerna, och rätt som det är sitter man där med en klump i halsen. Över elefanterna som förlorar mammor och barn, över människorna som förlorar mammor och barn. Fast framför allt: de sörjande elefanterna. MINNS ni nyheten om den lilla elefantungen som grät i veckor efter att hans mamma sparkat honom? Jag klarar inte av att höra sådant, och naturligtvis uppkommer liknande situationer i ”Leaving Time” som Picoult sedan kopplar till bandet mellan förälder och barn. Billigt? Kanske, men det funkar, och tårkanalerna går på högvarv samtidigt som tanken på att man blir duperad pulserar i någonstans bakhuvudet. Precis som i Hollywoodsnyftare, ni vet: man börjar böla i takt med stråkorkestern och vill egentligen göra som Lorelai i ”Gilmore Girls” och gasta ”THOSE ARE STRINGS, PINOCCHIO!” men likväl sitter man där som den gråtmilda marionettdocka man obönhörligen är, och låter sig vara pga Hollywoodägd. Var är Lorelai när man behöver henne?

Detta är inte Picoults bästa – jag tycker fortfarande att ”My Sister’s Keeper” eller ”The Tenth Circle” är svårslagna, möjligen med ”House Rules” som bubblare – men man behöver aldrig öppna en roman av henne och undra var man hamnat. Det ligger en viss trygghet i detta. Som känslodriven författare är Jodi Picoult svårslagen, särskilt när man (jag) känner för lite katharsis. Och nu inser jag att jag har fjolårets Picoult, förintelseberättelsen ”The Storyteller”, oläst hemma. Saving it for a weepy day.

Bonjour, monsieur Modiano

Bara jag som förvandlas till en speedad greyhound när det börjar vankas Nobelpristillkännagivande? Man skulle kunna hävda att det är mitt brinnande intresse för litteraturen som får pulsen att gå upp, men det är bara delvis sant. Ända sedan Svenska Dagbladet ringde upp mig sekunderna efter tillkännagivandet att Jean-Marie Gustave LeClezio fått Nobelpriset 2008 och jag fick totalblackout som sedan publicerades i tidningen bredvid alla andras lärda och genomtänkta omdömen (”eh, kul att det gick till en fransman!”) drabbas jag varje år av lätt Nobelprisrelaterad ångest runt 13-tiden på Dagen D. Nu räckte det gubevars att hoppa av Bokhora för att slippa bli nobeluppringd (OM Joyce Carol Oates får priset någon gång, och det är ett stort om, får ni dock gärna ringa, ’kay?) så jag inser att min prestationsångest är lätt daterad och, ja, onödig. Fast det kan man väl å andra sidan säga om nästan alla fobier.

Hur som helst. I år gick Nobelpriset som bekant till en annan fransman, Patrick Modiano. Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hört talas om honom tidigare (”eh, kul att det gick till en fransman!”) men min latenta gymnasiefrankofili, alldeles nyligen gödd med ost, vin och vackra historiska miljöer i Lyon, hoppade fram, basker och existentiell svart polo och allt, så fort nationaliteten på årets pristagare stod klar. Sedan blev jag väldigt sugen på att läsa honom efter gårdagens Babel. Minnets mörka labyrinter, Paris som ett gäckande väsen, aldrig helt gripbart, det stämningsladdade och vaga… allt detta låter onekligen lovande. Jag tänker att det eventuellt kan finnas beröringspunkter mellan Modiano och Paul Auster i den konsekventa skildringen av stadens glömska, den missriktade nostalgin och leken med identiteter? Sedan är ju Auster en frankofil av stora mått också, så man kan kanske anta att han läst Modiano? Att de kanske läst varandra? Ser ni hur jag använder underdåniga frågetecken här för att försöka nå konsensus kring en författare jag inte kan särskilt mycket om?

Therese Bohman, som både känner till och har läst Modiano, har skrivit en fin och läseggande text i Expressen Kultur också. ”Pris till oss som trivs i skymningsvärlden”: så fint! Jag har ju till och med skrivit en liknande formulering i ”Kallelsen”, något i stil med ”skymningslandet mellan dvala och vakenhet: jag har alltid trivts där. Kanske, rentav, att det är där jag har min egentliga hemvist?”. Det är långt ifrån alla pristagare som väcker genuint intresse och lässug hos mig, men Modiano tillhör definitivt den kategorin. Jag tycker att det låter strålande med en Nobelpristagare som lyfter fram skymningsvärlden! Nu är bara frågan: var ska jag börja? Tips mottages tacksamt!

Porträtt av konstnären som ung. Mycket stilig!

Titta här: finlandssvenska Hannele Mikaela Taivassalo, som vann Runebergspriset för ”Fem knivar hade Andrej Krapl” (jättegammal och väldigt förtjust Bokhorarec här) och nu senast var aktuell med härligt köttiga vampyrskildringen ”Svulten”, har skrivit en skräcknovell – ”Dagen svalnar” heter den – för MIX Förlag! Så här låter beskrivningen (she had me at Edith Södergran-citatet):

När solen lämnar blå skuggor och luften sticker som svavel packar huvudpersonen sin väska och beger sig till sina gamla hemtrakter på landet för att ta hand om Aina. I den mörklagda kammaren bredvid köket ligger den åldriga kvinnan till sängs. Det är sommar men kylan kryper… 

Måsteläsning för alla som gillar välskriven och suggestiv skräck – själv tänker jag läsa i helgen.

Trevlig helg alla!

Så här i sjukdomstider…

image

Måste bara dela med mig av det underbara bildmontage som alltid lika witty Marcus Stenberg tweetade till mig tidigare idag, apropå min till viss del motiverade oro att jag spritt #boblmaf-pesten genom mitt frikostiga utdelanden av Agent Coopers tuggummi på sociala medier (”that gum you like is going to come back in style” – Lynchs och Frosts första gemensamma twitterledtråd om att något twinpeaksigt var i görningen och även en replik från det kanske mest avgörande avsnittet. Ju.) senaste dygnen. Till saken hör att Sara och Mats gav mig epitetet ”Boktipsens Typhoid Mary” redan i efterordet till ”Cirkeln”. Sedan har jag ju frossat i sjukdomsskildringar på sistone också, och min faiblesse för denna småmorbida litterära subgenre är allt annat än ny. Jag skrev nämligen min c-uppsats i litteraturvetenskap om 1880-talets modediagnos bleksot. Lästips ang detta: ”Berta Funcke” och ”Pyrrhussegrar” av sorgligt bortglömda dekadensförfattaren Stella Kleve samt novellen ”Dygdens lön” av den lite kändare August Strindberg (där den stackars mannen det handlar om förtvinar i bleksot pga har hållit på sig).

Kommer snart att skriva om två sjukdomssnyftare jag läste under min sängliggande vecka häromsistens. Inser att cancer-YA börjar bli allt större efter ”The Fault in Our Stars”. Nu är frågan: bör man läsa ”Love Story”? Har sett filmen, naturligtvis. Ali McGraw: stilikon ända in på dödsbädden.

Tyfusskildring, säger ni? Får jag tipsa om Emil i Lönneberga…?

(Eventuellt lite smaklöst ämne pga ebolasituationen kom jag på nu, förlåt! Samtidigt är det väl rätt klassiskt att man använder historien för att våga närma sig samtiden.)

It is happening again!

Måndagen den 6 oktober i nådens år 2014 såg verkligen inte ut att gå till historien. Jag åt någon tråkig kycklingwrap till lunch, minns jag, surade över att min hals fortfarande bråkar med mig, påtagligt grusögd var jag hela förmiddagen trots hinkvis med kaffe. Och så plötsligt…! Det var sen eftermiddag svensk tid, typiskt gråväder, jag satt på bussen och slösurfade mig igenom Twitterflödet när jag plötsligt såg detta:

!!!!!!!!

Det har ju viskats, antytts och andats återförening/-uppståndelse ett bra tag nu, men när Bluray-releasen ”Twin Peaks: The Entire Mystery” visade sig vara, tja, en Bluray-release var det många fans som blev besvikna. Vi hade ju hoppats att alla bilder på gamla Twimpanskådisar plötsligt tillsammans igen, skaparnas dunkla antydanden, känslan i luften, it is happening again, skulle leda oss tillbaka till de mörka skogarna. Scenen där Laura Palmer och Agent Cooper möts i Black Lodge 25 år senare satte naturligtvis också griller i huvudet på oss. Men var det 25 år i Twin Peaks värld (hela serien utspelar sig mellan februari och mars 1989) eller i ”vår” värld (sista avsnittet sändes i USA 1991)? Viss skillnad där.

Och så nu: it IS happening again! Showtime kommer 2016 att visa nio nya ”Twin Peaks”-avsnitt, samtliga författade av skaparna Mark Frost och David Lynch och regisserade av Lynch. Man har varit medvetet sparsmakad med detaljer, vill av förklarliga skäl odla mystiken, men klart är i alla fall att serien kommer att utspela sig i Twin Peaks, 25 år efter slutet.

Under tiden kan vi passa på att reflektera över hur djupt arvet efter ”Twin Peaks” är i vår samtidskultur, i oss själva. Författaren Megan Abbott – en Dark Places-favorit, som ni vet – twittrade igår att alla hennes böcker egentligen kan sammanfattas av följande bild från ”Twin Peaks”:

Det får mig att tänka på hur jag härom veckan diskuterade Lana del Ray med Mats Strandberg på Instagram, och hur han då sade att hennes sånger låter som Megan Abbotts romaner känns. Både Abbott och del Ray är otvetydigt inspirerade av det universum som skapades i och med ”Twin Peaks”, samma universum som vi unga medelålders popkulturnördar lite nu och då försvinner in i: mörka skogar, beslöjade chanteuser, ledsna flickhjärtan, farliga drömmar, ett slags sorgsen, tudelad nostalgi efter något man egentligen aldrig kanske hade fullt ut. Jag tycker det är ett strålande exempel på hur god kultur gör avtryck i varandra, skapar ett stort popkulturellt lapptäcke av drömmar och längtan där alla skarvar sömlöst går in i varandra så att en större helhet bildas. Det ska bli så sjukt spännande att se hur Frost och Lynch tänker sig ”Twin Peaks” 25 år senare. Dessa ord från Mark Frost, som måste ha varit gårdagsdygnets mest intervjuade person, känns onekligen lovande:

 

I think what we’ve learned is you’ve gotta have a very strong central path through the woods. It’s fine to have tributaries and streams, and little byways, but ultimately, that path through the woods has to be very dark, clear and dangerous. That’s the path we’re going to keep to. There’ll be, I hope, a healthy percentage of delightful sidelines or paths off to the side, but there aren’t any shortcuts. You’ve gotta follow that main path.

 

Vad känner ni just nu, fellow Peakies? Vad har ni för önskningar, förhoppningar, rädslor? Vilka personer och storyarcs vill ni se? Själv drömde jag visst om Normas och Eds dotter inatt. Hon är, kanske inte helt förvånande, underskön och jobbar extra på dinern efter skolan. Eventuellt är hon Twin Peaks home coming queen också. Det vore fint om hon å ena sidan kunde få spegla Laura Palmer, men kanske få bli hennes ljusare shadow self, något slags hopp i det suggestiva mörkret. Ja, den som lever får se. Kan det bli 2016 snart?

Jag blev så glad när jag hittade ”Printer’s Devil Court” bland nyheterna på Uppsala English Bookshop under kulturnattshelgen. Hade efter lite olika bud via författarens Facebooksida ställt in mig på att få läsa Susan ”The Woman in Black” Hills nya rysare i kortromanformat först till Halloween, vilket visserligen hade varit oerhört passande. ”Printer’s Devil Court” släpptes faktiskt som e-bok redan förra hösten, men jag är så förtjust i de vackra små inbundna romanerna med suggestiva omslag att jag måste ha dem i tryckt form. Det är en sparsmakad men riktigt otäck historia Hill levererar, och platsen är London runt förra sekelskiftet. Läkarstudenten Hugh bor tillsammans med några kursare i råfuktiga rum nära Fleet Street, och det är här han framför brasan, med en god konjak i handen, blir indragen i ett hemligt projekt av etisk tvivelaktighet. Det handlar om liv och död och vem – eller vad – som sätter gränserna däremellan. Långt senare ska händelserna som sattes i rullning vid Printer’s Devil Court komma tillbaka och hemsöka Hugh – för ni vet ju vad som gäller, man jävlas inte med döden (det är ingen spoiler, bara ett krasst konstaterande).

Som alltid är Hill fantastisk på att skapa en levande grogrund för sina lågintensiva spökhistorier. I detta fall är det Londons fuktdrypande, råkalla gränder och spartanska hyresrum runt förra sekelskiftet som agerar katalysator för spökerierna, och det vore inte Susan Hill om vi inte fick åtminstone ett par små utflykter till vindpinade lantkyrkogårdar också (ett M.R. James-arv, tror jag – se nedan). Man sugs in i atmosfären, den mörka, spöklika stämningen, och vill inte därifrån. Bonuspoäng för stämningshöjande och tidstrogna illustrationer!

Hör ni ett litet men obönhörligt ”men” någonstans…? Mjo, okej då. Inte så mycket en invändning som ett konstaterande. Det är väldigt snabbläst – en badkarssession modell längre och hela boken är utläst. Underbart är förvisso kort, men jag kan tycka att Hills spökhistorier de senaste åren varit alltför flyktiga, särskilt när det finns potential att bygga ut intrigen och skrämmas lite ytterligare. Å andra sidan sade the great late M.R. James, vars spökhistorier Susan Hill MÅSTE ha läst, det är jag nästan beredd att ta gift på, sagt att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas Hill med. Och så måste jag ju erkänna att det per definition finns något kort och kraftfullt i den klassiska spökhistoriens natur. Kanske är det rentav meningen att en god spökhistoria ska lämna läsaren en smula otillfredsställd, längtande efter mer? Igår kväll youtubade min dotter och jag spökhistorier av modellen ”De dödas julotta” och ”Gruvfrun” (myset!) och kunde konstatera att det ibland räcker med två minuter för att fatta varandras händer och dra upp pläden till hakan, blodet njutningsfullt isigt i ådrorna. Susan Hills spökhistorier får väl sättas i samma sammanhang. Fast ändå: någonstans längtar man efter att se hur denna fenomenala fingertoppskänsla för platser, stämningar och subtila rysningar skulle kunna se ut i en lite större förpackning. Under tiden kommer bilden av en ung, nerkyld flicka med en gammal mans skrovliga stämband att hemsöka mig lite nu och då (och det säger jag inte enbart för att jag själv tampats med vissa Tom Waits-tendenser efter tidernas mest segdragna förkylning).

Mer Susan Hill på Dark Places: mina recensioner av ”Dolly” (som också lämnade mig lätt otillfredsställd – och ser man på, jag citerade M.R. James redan där!) och romanen ”A Kind Man”. Hon är vanvettigt produktiv, Hill: vid sidan av de fristående romanerna och spökhistorierna skriver hon deckare om Simon Serrailler (jag borde läsa, va?) och non fiction, till exempel uppmärksammade omläsningsmanifestet ”Howard’s End is on the Landing” (jag har läst om tre böcker senaste månaden och, ja, jag borde verkligen läsa).

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 163 andra följare