Så sant som det var sagt

Via Inky Fingers.

Förlossning 1952 vs förlossning 2012

Får rapporter om att Herman Lindqvist nyss kallade Victoria och Daniel för ”ungdomarna”. I romanen jag läser nu (”The Greatcoat” av Helen Dunmore, som utspelar sig 1952 – mycket bra så här långt btw!) kallar man en trettioårig förstföderska elderly primagravida. Perspektiven, tiden, hur allt ändras. Jag gillar att upptäcka det via fiktionen.

En snudd på perfekt bokhög och en helt perfekt katt

Finns det något skönare än en nyanländ trave med idel läsvärda och efterlängtade böcker från sin favoritbokhandel? Tja, det skulle möjligen vara samma trave och en katt, förevigade tillsammans i en allmän bokmalsklyschig ögonblicksbild. Katten har ni sett förut, vissa av böckerna – kanske alla, rentav? – har ni hört talas om här på bloggen i diverse förhandspeppiga sammanhang. Nu är de mina, bara MINA, my precioussss! Uppifrån och ner: “Lone Wolf” (japp, det är etiska bladvändardrottningen Jodi Picoults rykande färska roman! Vet att jag förhandspeppat, men tror att det enbart var på Twitter), “The Uninvited Guests” av Sadie Jones (som jag skrivit om här), “The Greatcoat” av Helen Dunmore (som jag skrivit om här) samt Jesmyn Wards “Salvage the Bones”  som vunnit National Book Award, hyllats av alltid lika smaksäkra Jennifer Weiner och – japp! – nämnts här på bloggen). Är det inte en snudd på perfekt bokhög, så säg? Leveransen hade knappast kunnat komma mer lägligt; jag hade precis läst ut “Before I Go to Sleep” , som var genialt konstruerad och intelligent nagelbitarspänning hela vägen, och börjat fundera på vad jag skulle läsa härnäst. Nu blir det definitivt något ur den här fina högen, men frågan är vad? Jag brukar sällan klara av att ha en oläst Picoult i huset mer än max ett par dagar (en naturlag, tror jag), så det lutar åt att det blir “Lone Wolf”. Å andra sidan är jag redigt nyfiken på “The Greatcoat”, och på vad Sadie Jones tagit sig för nu senast, och om “Salvage the Bones” är så fantastisk som alla säger… Vi får se.

Liten högst ovetenskaplig omröstning: vilken bok tycker ni att jag ska välja först? Varför? Jag kan inte garantera att jag lyder resultatet av omröstningen, eller ens orkar vänta tills vi har ett någorlunda tillförlitligt resultat, men det vore kul att se.

… och nu ser ni resultatet! “Salvage the Bones” sprang förbi “The Greatcoat” på upploppet, men då hade jag redan börjat läsa den sistnämnda. Lovar dock att läsa och recensera såväl “Salvage the Bones” – som jag är jättenyfiken på – och alla övriga böcker så fort som möjligt.

“Available Dark” och andra arktiska boktips på English Bookshop-bloggen

Det fanns en tid då jag åkte på ett gult kort för att ha frestat för mycket med en bok jag hade läst ganska långt innan vanliga dödliga (friends in high places…). Nu är boken ifråga utgiven; följaktligen har jag tagit bladet från munnen, skakat av mig gula kortet-skammen och skrivit en tämligen stjärnögd recension på English Bookshop-bloggen. Min bokbloggarkompis i öst, som brukar dela min litterära smak i åtminstone åtta fall av tio, är trots stor Hand-förkärlek betydligt mer skarpögd i sin startrapport än vad den här lallande lilla Elizabeth Hand-fangirlen är i sin slutgiltiga recension. Till exempel noterade jag inte alls att det i boken figurerar euro i Oslo, vilket ju inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Måste ha varit för upptagen med att bygga mitt Elizabeth Hand-altare… Asch, vem bryr sig om petitesser som valuta när man får ett nytt nervigt, mörkt och bländande välskrivet äventyr med ens favorit-prototypical amoral speedfreak crankhead kleptomaniac murderous rage-filled alcoholic bisexual heavily tattooed American female photographer? (Hands egen beskrivning av Cass Neary.) Eftersom jag brukar roa mig med att knåpa ihop små teman som binder samman mina boktips (maila eller kommentera på någon av bloggarna om ni har något särskilt tema ni gärna vill se!) passar jag även på att tipsa om några andra böcker som utspelar sig i mer eller mindre arktiska klimat. Enjoy!

Helt såld på “Before I Go to Sleep”

Alltså, jag KAN inte sluta läsa S J Watsons debut “Before I Go to Sleep”! När jag motvilligt slutar läsa – på grund av, tja, livet, kroppar att bada, åtta timmar att sova, mat att äta, arbete att sköta… – kan jag inte sluta tänka på historien och dess huvudperson Christine, som varje dag vaknar upp utan några som helst minnen. Extremt sinnrikt konstruerad medicinsk thriller, ja, jag skulle nästan vilja säga existentiell thriller. För vem är man när man inte har tillgång till några som helst minnen om vem man är och hur man blev den man är idag? Hur klarar man av att dag efter dag vakna upp som ett vitt, tomt pappersark, utan några som helst minnen om vem man är, var man är, vem man varit? Och vem kan man lita på, egentligen, när man varje morgon är beroende av andras versioner av ens förflutna? “Before I Go to Sleep” påminner en hel del om filmen “Memento” i upplägget, men jag kommer också att tänka på Lisa Genovas romaner. Det är hundraprocentigt uppslukande, och jag längtar tills jag får återuppta läsandet igen. Vissa böcker går bra att läsa under dagens måsten, tål att styckas upp av uppstyrning av syskonbråk, ringande telefoner och blöjbyten. “Before I Go to Sleep” är inte en sådan bok. Jag plockar fram den först när allt är tyst och stilla och det bara är jag och boken. Vill inte missa något, för jag känner på mig att varje liten, till synes banal detalj kan innebära en del av lösningen. Gillar du litterära thrillers får du inte missa den här boken! Jag är knappast ensam om att hylla S J Watson; min pocketutgåva är fylld av hyllningar från brittisk dagspress och författare som Lionel Shriver (som brukar vara extremt kräsen – till exempel skrev hon i en recension av Joyce Carol Oates “The Falls” att “Joyce Carol Oates is an atrocious writer”), Dennis Lehane (vars blurbomdöme jag litar på till 100% – han blurbade även “Crooked Letter, Crooked Letter”, en annan välskriven och uppslukande thriller), Sophie Hannah och Anita Shreve. Den har även vunnit 2011 års John Creasey Dagger, en av de mest prestigefyllda prisen inom spänningslitteraturen som Crime Writers Association varje år utnämner. Ibland kan man ju automatiskt bli lite anti när en bok möts av idel hyllningar och fanfarer, men i det här fallet är alla hyllningar synnerligen berättigade. Jag säger: tro på hajpen!

Grattis på 82-årsdagen, Ruth!

Det är svårt att tro, men idag fyller brittiska deckardrottningen Ruth Rendell 82 år. 82 bast, och fortfarande vassare än 99 av 100 anglosaxiska spänningsförfattare. (Denise Mina är den hundrade, om ni undrar.) Stort grattis, Ruth, och må du fortsätta att leverera knivskarp psykologisk spänning i många år till!

Kattmänniska är hon också (naturligtvis..).

“Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt” – Katrin Zytomierska

Kapitel 1 (Inledning)

I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan säger något om mobbandets vidriga makt (och lite om vad LCHF innebär)

När jag gick i skolan fanns det en kille som fått rollen som årskursens fetto. Han skulle knappast ha kvalificerat som ens mullig i dagens samhälle, och gjorde det knappt då, men det är en annan historia. Som vi alla vet – genom bitter erfarenhet, otaliga high school-filmer och –serier och en och annan Stephen King-roman – så måste det alltid finnas minst ett av massan utsett klassfetto, så är det bara. Och en plugghäst, en slampa, en dumbom och så vidare. Ja, ni vet ju, ni har sett “Breakfast Club”. (Väl?)

Nå, killen som konstant tråkades för sin vikt och alltid valdes sist i gympan kom tillbaka från sommarlovet ett år – och var smal. Senare fick jag reda på att han hade joggat varje dag och i stort sett levt på grönsaker. Drivkraften att passa in, att slippa släpa på oket som var fettostämpeln – ett ok som, det lovar jag, vägde säkert dubbelt så mycket som den här killen själv kan ha vägt – var så stark att han var beredd att äventyra sin hälsa, ge upp all mat han älskade och säkert använde som en trygghet och kompis när mobbarna var på honom för femtonde gången den veckan. Han blev smal, och jag tvivlar inte på att blandningen av förvåning och vanmakt som han såg i sina mobbares ögon gjorde alltsammans – alla kilon trist grönsallad han tuggat i sig, blodsmaken i munnen efter ännu ett ansträngande joggingpass – värt det. Att han sedan ändå inte blev hundraprocentigt accepterad är en annan (tyvärr inte alls oväntad) historia. Så är det ju: är man inte smal nog så är man inte cool nog, inte snygg nog, inte lössläppt nog (eller för lössläppt), har inte rätt byxor, räcker upp handen för ofta på lektionerna, pratar för lite, pratar för mycket, pratar för konstigt, är för arg, för glad, för mycket, för lite… Listan kan göras lika lång som en genomsnittlig King-tegelsten, men tendensen är alltid densamma. Du duger inte, du passar inte in, och tro inte för ett ögonblick att du gör det.

Jag kommer att tänka på den här killen, och på mobbandets vidriga makt över den som blir utsatt, när jag läser Katrin Zytomierskas nyligen utkomna “Dags att bli smal! LCHF på mitt sätt”. Redan på första sidan får jag nämligen höra att jag är vidrigt ful och motbjudande och att mitt äckliga fett inte är okej. Men Katrin kan tänka sig att älska mig om jag vill gå ner i vikt, för lika mycket som hon hatar tjockisar, lika mycket älskar hon tjockisar som ryckt upp sig och vill bli smala. Jamen, så bra då. Då går vi ut tillsammans på Stureplan om ett halvår när jag blivit av med min osmakliga övervikt och kan klämma mig in i mina gamla 28-tumsjeans igen! NOT.

Det blir värre. När Zytomierska skrivit om sin viktresa från 89 till knappt 56 kilo och börjar närma sig upphällningen, då rekommenderar hon att man för att bli av med de där sista, helt och hållet kosmetiska kilona, ska låta bli att äta tills man känner att man är på väg att svimma. Då kan man bre smör på en ostskiva och därefter fortsätta späka sig. Herre. Gud! Jag tänker på människor med olika grader av ätstörningar som kan tänkas läsa Zytomierskas bok, på unga tjejer och killar som drömmer om att få slippa fettostämpeln och hungrar ihjäl sig (bokstavligt talat) efter en snabb lösning. Så sjukt jävla oansvarigt. Man baxnar.

Jag ska återkomma till Katrins mobbartendenser – som väl inte torde vara några nyheter för någon som läst hennes populära blogg – efter att jag berättat lite om dieten hon förespråkar och mina egna orsaker till att läsa den här och andra bantningsböcker. Att LCHF – förkortning för Low Carb High Fat, det vill säga lite kolhydrater men desto mer fett – är en diet som är i ropet just nu råder ingen tvekan om. Senast häromdagen debatterade ett antal personer, däribland den stora humanitären Katrin Z, LCHFs förtjänster och faror i TV4s Kvällsöppet. Katrin har återigen lyckats skapa rubriker genom att berätta att hon ger sin tvååriga son LCHF-kost. Jag kan tycka att det är beklagligt att LCHFs mest medialt synliga förespråkare är 1) en vidrig mobbare som aldrig skulle ha fått skriva en bantningsbok  (hej, Katrin!) och 2) en galen bakåtsträvare (“fettdoktorn” Annica Dahlström). För faktum är att dieten inte är så uppåt väggarna som man kan tro. Det är ren, bra mat utan tillsatser och om man väljer att följa t ex rekommendationen att enbart äta korv med minst 75% kötthalt blir det automatiskt så att man stöttar lokala slakterier som man åtminstone får hoppas har en bättre policy vad gäller djurhantering än de stora jättarna. Och det går alldeles utmärkt att äta vegetarisk kost i kombination med LCHF. Jag äter själv väldigt lite kött, max någon gång i veckan och då helst från lokala köttproducenter. Däremot skulle jag aldrig våga äta strikt LCHF resten av livet, eller vilja att någon i min närhet gjorde det. Därtill finns det på tok för lite långsiktiga studier över ett kolhydratbegränsat ätande över en lång tidsperiod. Men jag har svårt att tänka mig att LCHF är mer skadligt än exempelvis en pulverdiet. (Nu syftar jag alltså på vuxna, fullt friska individer som av hälsoskäl behöver gå ner i vikt. Inget annat.)

Om du vill läsa mer om LCHF ur ett mer sympatiskt, nyanserat och humanistiskt perspektiv rekommenderar jag “Helhetsmetoden. Nå din hälsovikt med KBT och LCHF” av Catherine Schück och Maria Helander eller någon av Ulrika Davidssons LCHF-orienterade kokböcker. Förutom att ovan nämnda personer tycks gilla, du vet, människor, har de dessutom en mer avslappnad syn på LCHF än Katrin Zytomierska, som tycks vara inne på spåret att äta strikt LCHF resten av livet. På sina matsidor i magasinet Tara bjuder Schück på recept som innehåller såväl bönor som moderata mängder fullkornsprodukter, och även Ulrika Davidsson verkar rekommendera att man kör strikt LCHF en begränsad period för att sedan långsamt återintroducera kolhydrater, och då främst långsamma sådana. Det känns faktiskt ganska vettigt.

Kapitel 2 (Interludium)

I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan berättar om sin egen viktresa (och förklarar varför det inte kommer att bli något chipstwittrande de kommande månaderna)

Nu sitter ni säkert och undrar “varför har Helena över huvud taget läst en bantningsbok? Är inte det här en blogg om skräck, thrillers och litterärt mörker? Sitter inte Helena och chips- och vintwittrar och är nöjd med sig själv fast hon inte är en storlek 36?

På fråga nummer ett svarar jag “jag kommer till det”. På fråga nummer två svarar jag “absolut, och lite annat”. På fråga nummer tre svarar jag “åh vad jag önskar att det vore så enkelt!”.

För så här ligger det till: jag har i hela mitt vuxna liv, ja, ända från de tidiga tonåren, haft ett minst sagt komplext förhållande till min kropp. Som en konsekvens av detta har ätande aldrig varit bara själva ätandet, god, nyttig och njutningsfull föda som passerar genom munnen ner i magsäcken och gör kroppen stark och glad. Nej, det har varit ångest, skuldkänslor och överanalyserande, rigorös avhållsamhet följt av hysteriskt (och påtagligt njutningslöst) frossande. Det har funnits perioder i mitt liv då jag varit fri från skuldkänslorna, då mat varit mat och jag kunnat stoppa i mig vad jag velat äta utan att må dåligt. Det första året som mamma var en sådan period. Det är också en av de sällsynta perioder då jag stått relativt stilla i vikt. Därefter har jag, I’m sorry to say, halkat tillbaka i det destruktiva hetsätandet, de negativa tankarna och nojorna. Är man en känslomässig ätare så tar man till mat så fort man känner sig trött, stressad, ledsen, arg, frustrerad.. Jag vågar påstå att majoriteten av känslomässiga ätare är ovanligt snälla och empatiska personer som slår knut om sig själva för att göra alla i sin omgivning glada. De – vi – blir inte arga, inte bråkiga, högljudda eller gåpåiga. Allt det där som vi inte förmår uttrycka kanaliseras istället ner i jätteportionen pasta som vi slevar i oss direkt ur kastrullen efter middagen, när resten av familjen badar medan vi röjer undan i köket, eller i godispåsen vi äter i smyg på väg hem från jobbet. Vi är, vågar jag nog påstå, den diametrala motsatsen till alla Katrin Zytomierskor i världen. Vi är clownerna som gråter i smyg, curlingföräldrarna som längtar tills barnen har somnat så att vi kan bearbeta dagen med ett paket Häagendasz framför TVn. (OBS! Det är absolut inget fel att sätta i sig ett paket glass framför TVn. Men om man gör det för att döva obekväma känslor, mår dåligt efteråt och ändå gör det om och om igen är det ett problem.) Vi är nog fler än vad man kan tro.

Alla har sina mörka vrår. Här har ni en av mina. Och – såhär en halv genomsnittlig roman in i min berättelse, GUD vad jag babblar! – kanske jag ska tillägga att mitt känslomässiga ätande resulterat i en viss övervikt. Jag är för smal för att få vara med i Biggest Loser men på gränsen till för tjock för att kunna handla på den vanliga avdelningen hos kedjorna. Och jag mår inte bra av det.

Låt mig redan här inflika att jag anser inte att överviktig – eller fet, för den delen, och nu använder jag ordet i dess medicinska betydelse, inte i något sorts värderande utseendesammanhang, jag anser förresten inte heller att fet automatiskt är lika med ful men det är en annan ordrik bisats, det – är lika med osund. Min pappa, till exempel, har ett BMI över 30 men åker vasalopp, tränar på gym och powerwalkar som en ung kille och har så perfekta värden att hans läkare häromsistens uppmanade honom att rama in EKG:t han tagit. Det finns många andra exempel. Men! Min kropp fungerar så att den går ut i krig så fort min vikt börjar krypa uppåt. Blodtrycket förhöjs, jag börjar snarka som en 150-kilos lastbilschaffis, känner mig tung, flåsig och ovig. Jag tror, enkelt uttryckt, inte att min kropp mår bra av att vara alltför tung. Orsaken till att jag känner behovet att rättfärdiga mig här är även den rätt enkel: jag vill inte uppmana någon att banta, vill inte bidra till att förstärka de redan sjuka skönhetsideal som råder. Så. Nu var det sagt.

Hur som helst. När januarimörkret och den ångest som alltid medföljer julhelgens frossande var som tyngst – och då JAG var som tyngst, tyngre än jag varit som icke-gravid – hittade jag en bok i bokhyllan. Jag har ju en tendens att köpa massor av böcker och sedan ställa in dem i bokhyllan, vilket inte alltför sällan leder till att jag glömmer bort boken ifråga. Ibland kan man få känslan av att bo i en riktig bokhandel på det här sättet; så många oväntade fynd man kan göra! Och den här tröstlösa mörka januaridagen hittade jag alltså ytterligare en ny bok: boken jag nyss nämnt, “Helhetsmetoden. Nå din hälsoviktmed KBT och LCHF” av Catherine Schück och Maria Helander. Någonstans ringde en klocka – jag mindes att jag börjat läsa, grinat lite illa över att Rhonda Byrnes fruktansvärda “The Secret” stod i litteraturlistan men ändå tyckt att de KBT-orienterade övningarna kring ätande, mat och känslostyrt frossande verkade rätt bra. Men LCHF? Äta en halv kossa och tre liter bearnaisesås i veckan? Ingen pasta? Ingen FRUKT? Nä, jag ställde tillbaka boken mer eller mindre oläst i bokhyllan. Där har den alltså stått, fram tills för några veckor sedan, då jag började läsa den. Jag ogillar fortfarande den lätt pseudobabbliga bismaken, men övningarna känns oerhört konkreta och passar en notorisk skrivare som jag. Jag började fylla i scheman, fundera kring de känslomässiga orsakerna till mitt ångestladdade hetsätande och kom till en del del insikter. KBT: check! (Typ.) Återstod LCHF. Jag var mer skeptisk än Dana Scully i början av första säsongen av Arkiv X. Är väl, ska jag tillägga, fortfarande inte helt säker på att det är hälsosamt att äta enligt LCHF under en längre period. Men! Jag gjorde mina övningar, jag åt min äggröra till frukost och hällde i grädde och riven mozzarella, jag tuggade i mig nötter framför “Supernatural” om kvällarna, jag stekte zucchini till köttfärssåsen medan resten av familjen åt pasta. Visst kändes det bakvänt och ovant de första dagarna, och huvudvärken och tröttheten jag upplevde första dygnet utan snabba kolhydrater och socker var inte nådig. Sedan vände det, jag insåg efter ett par dagar att jag för första gången på gud vet hur länge känner mig fysiskt mätt och nöjd. Och – det här är faktiskt rätt anmärkningsvärt – för första gången på den här sidan Hedenhös cirkulerade inte 90% av min vakna tid kring kring mat, vad jag får och inte får äta, vad jag vill äta, vad jag inte borde äta… Nej, jag har inte gått och blivit en sådan där obehagligt manisk LCHF-anhängare och ja, jag anser fortfarande att ett helt liv utan färskt bröd till frukosten är en tragedi av episka proportioner. Men jag har upptäckt att mitt hetsätande och den efterföljande ångesten triggas 1) av jobbiga saker som jag på grund av en allmän dörrmattepersonlighet inte orkar ta tag i och 2) för mycket socker och snabba kolhydrater. Jag vill understryka att det här är MIN erfarenhet, min kropp, min unika sammansättning av fysiska, mentala och känslomässiga faktorer som gör att LCHF tycks vara en diet som funkar på mig. Jag tänker absolut inte rusa ut och missionera, och jag tänker definitivt inte uppmana någon att gå ner i vikt.

Som ni ser är jag fortfarande splittrad när det gäller den mer extrema biten av LCHF-cirkusen, men för egen del ser jag inget problem med att byta ut resten av familjens potatismos mot blomkålsmoset eller att servera laxfilén med en stor portion ostgratinerade grönsaker. Jag kommer inte att äta så pass strikt som jag gör idag i all framtid, bara tills jag nått det jag tror är min hälsovikt – en vikt som Katrin Z gapande skulle avfärda som en äcklig fettovikt, kan jag säga på en gång – och lärt mig hantera mitt känslomässiga ätande.

Det blev ett långt interludium, det här, men jag vill att ni ska veta bakgrunden till att jag över huvud taget köpte Zytomierskas bok. Jag åt alltså redan enligt (en mindre fascistoid variant av) LCHF när jag inte längre kunde stävja nyfikenheten. HUR tänker förlaget när de låter en konstaterad mobbare och återfallsförbrytare som Katrin Zytomierska skriva en bok om viktminskning, något av det mest känsliga och personliga som finns? Och, framför allt, går det att separera den offentliga personen Katrin Zytomierska från hennes bok och den metod hon gått ner drygt 30 kilo i vikt med?

Kapitel tre (Slutsats)

I vilket den lönnfeta men ganska snygga blogginnehaverskan sammanfattar en text som hade fått självaste Stephen King att känna sig litterär elefantiasis-stressad

Så, skulle jag rekommendera Katrin Zytomeriskas bok till någon? Svar: nej, inte ens till min värsta fiende. Jag förnekar inte att det finns många människor som, av rena hälsoskäl, skulle må bra av att gå ner i vikt. Men att gå ner i vikt ackompanjerad av någon som skriker att du inte duger som du är idag, att du är äcklig och motbjudande? Nej, nej, nej, tusenfalt nej. INGEN har någonsin mått bättre av att bli hånad. Möjligen kan hån och idogt mobbande, som i fallet med killen i min gamla skola, leda till revanschlusta. Man går ner tjugo kilo över sommaren, man utbildar sig och tjänar dubbelt så mycket pengar som sina gamla plågoandar, man skriver en bok där mobbarna får huvudet avslitet av vampyrer, man tänder eld på gympasalen med blotta tankekraften. Men det är min absolut obändliga åsikt att det är först när vi får ett mer tillåtande och accepterande samhällsklimat gentemot överviktiga – gentemot alla som av olika skäl inte passar in i de snäva normerna – som vi kan lära oss att älska oss själva som vi är. Då, och först då, kan man – om man själv vill – göra förändringar som håller i längden och, förhoppningsvis, leder till ett friare och hälsosammare liv. Hälsa, frihet… ni märker att jag ingenstans skriver något om att komma i de där 28-tumsjeansen, va? Det beror dels på att jag slängt dem, herregud, någon sorts självinsikt måste man väl ha, men allra mest på att jag är totalt anti kosmetisk bantning. Jag tycker inte ens att det supersmala ideal som råder idag är snyggt. Tyvärr misstänker jag att majoriteten av de som köper Katrin Zytomierskas bok faller in i den här kategorin. Redan normalviktiga som gjort bantandet till en livsstil och ser Zytomierskas bok och metoden hon förespråkar som ett alternativ till äckliga pulverdrinkar som man stoppar i sig för att komma ett steg närmare storlek 32. Ni har säkert redan förstått mitt budskap, men jag säger det igen, för säkerhets skull. Ingen förtjänar att läsa den här direkt människofientliga boken, och min misstanke att många med ett redan skevt förhållande till mat och den egna kroppen kommer att söka upp den, om de inte redan gjort det, gör mig både uppgiven och ledsen. Allvarligt talat, Lind & Co, hur tänkte ni när ni gav ut den här boken? Skämmes, ta mig fan.

PS: Om jag ska säga något snällt om boken, då? Tja, recepten är rätt goda. Men samtliga recept, eller åtminstone varianter på recepten, kan du lätt få tag på gratis genom att googla “LCHF-recept”. Som bonus slipper du då otaliga färgbilder på Katrin Z i matlagningstagen.

En Helt Okej Thriller™

Igår kväll, allmänt russinlik efter en alltför lång badkarsläsningssession (jag skyller helt och hållet på badsällskapet!), läste jag ut min tredje bok av brittiska spänningsförfattaren Sophie Hannah. Har tidigare läst “Lilla hjärtat” och “Ett perfekt offer” och tjusats av de berg-och-dalbaneliknande intrigerna och det psykologiserande perspektivet, men stört mig på de bitvis klumpiga översättningarna. (Jag är dålig på att läsa översatt anglosaxisk litteratur över huvud taget, ska kanske tilläggas – läser som bekant väldigt mycket på engelska.) Nu har jag läst Hannahs tredje roman, “The Point of Rescue”, på originalspråk. Ett bra drag, visade det sig. Huruvida det har med språkaspekten att göra eller inte ska jag låta vara osagt, men faktum är att “The Point of Rescue” är min favorit av de tre böcker jag hunnit läsa. (Ytterligare två har utkommit på engelska, och i dagarna släpptes Hannahs sjätte psykologiska thriller, “Kind of Cruel”. “The Point of Rescue” är översatt till svenska och heter då “Aldrig mer”.)

Handlingen i hyfsat spoilerkänslig korthet: För ett år sedan skulle Sally Thorning ha åkt på tjänsteresa. Uttröttad av sömnlösa nätter och det allmänna småbarnsföräldrakaoset hade hon sett fram emot resan enormt – det skulle bli den paus hon så intensivt behövde men inte vågade be om. När sedan resan blir inställd beslutar hon sig för att inte berätta något för sin man. Istället bokar hon in sig en vecka på ett spa, där hon träffar en man vid namn Mark Bretherick. De umgås intenstivt under veckan, och Mark berättar i detalj om sitt liv: hustrun Geraldine, dottern Lucy, sitt arbete, huset de bor i… Drygt ett år senare sitter Sally och tittar på nyheterna när namnet Mark Bretherick dyker upp. Hans fru Geraldine och lilla dotter Lucy har hittats döda i hemmet, och Mark är med i TV-inslaget. Det är bara det att mannen som säger att han heter Mark Bretherick inte har något som helst gemensamt med den Mark Bretherick som Sally träffade under den där hemliga veckan förra året…

Sophie Hannah har tidigare utforskat det ambivalenta moderskapet i debuten “Lilla hjärtat”, och här penetrerar hon moderskapets måsten, tabun och skuldkänslor ännu djupare. Som småbarnsmamma är det omöjligt att inte känna igen sig i Sallys desperata jakt på lugn och ro, och moderskapets dubbelhet går som en röd tråd genom hela berättelsen. Just det faktum att Hannah förankrar sin historia i det djupt igenkännliga för att sedan kasta loss och ta läsaren in i ett mardrömslikt thrillerscenario med den ena förvecklingen efter den andra är  “The Point of Rescues” styrka. Ibland blir det lite väl långsökt och osannolikt – fast ändå förutsägbart i osannolikheten, om ni förstår vad jag menar – men på det stora hela är detta En Helt Okej Thriller™ med massivt bladvändarpotential. Det märks att Hannah debuterade som poet, för språket är ovanligt bra för genren, och jag uppskattar även att hon döpt flera av sina poliser efter författare (Proust, Waterhouse och så vidare). Däremot kan jag tycka att det är synd – onödigt, rentav – att Hannah planterar så otroligt många twistar i sin berättelse. Det är i skildringen av den lågintensiva, smärtsamt igenkännliga vardagen – ett sömnstrejkande, ledset barn, en frustrerad mamma som stänger dörren och går – som Hannah har sin verkliga styrka. Twistarna är underhållande, och jag är ju generellt pro-twistar (hello, Linwood Barclay!). Men – men - det kan faktiskt bli för mycket av det goda och det blir det nästan här.  Det borde gå att plocka bort åtminstone ett par överkonstruerade vändningar, överraskningar för överraskandets skull, och istället lägga krutet på det psykologiskt krypande, vardagsnära som Hannah gör så bra. Trots viss twistmättnad kommer jag definitivt att fortsätta följa Sophie Hannahs författarbana. Hennes böcker har nämligen klar potential att lämna Helt Okej Thriller™-land och ta sig in i Riktigt Schysst Thriller™-territorium.

Och så måste jag tillägga att jag gillar hur Hannah låter sina poliser vara en självklar del av utredningsarbetet utan att det blir polisöverdos. (Jag brukar ju använda mig av devisen, lånad från en gammal Maria Lang-författad radiopjäs, “Håll polisen utanför!” när det gäller spänningsromaner.) De växlande perspektiven mellan privatpersoner/brottsoffer och poliser funkar ypperligt. Dessutom är Simon Waterhouse ovanligt sympatisk för att vara fiktiv brittisk snut. Mer sånt!

“The Point of Rescue” filmatiserades för ITV i början av 2011 och hette då “Case Sensitive”. Tycker de har lyckats med castingen av Waterhouse (den bestämda hakan, något liksom undflyende tjusigt).

Läs även recensionen hos Dagens bok.

En Alla hjärtans dag-dikt för Alla hjärtans dag-skeptiker

Not a red rose or a satin heart.

I give you an onion.
It is a moon wrapped in brown paper.
It promises light
like the careful undressing of love.

Here.
It will blind you with tears
like a lover.
It will make your reflection
a wobbling photo of grief.

I am trying to be truthful.

Not a cute card or a kissogram.

I give you an onion.
Its fierce kiss will stay on your lips,
possessive and faithful
as we are,
for as long as we are.

Take it.
Its platinum loops shrink to a wedding-ring,
if you like.

Lethal.
Its scent will cling to your fingers,
cling to your knife.

 

(Carol Ann Duffy, “Valentine”)

Fick läsa den här dikten på en universitetskurs i London för över tio år sedan, men tänker fortfarande på den ibland, inte minst på Alla hjärtans dag. Gillar budskapet, bildspråket och den skenbara enkelheten. Duffy är, som ni kanske vet, numera hovpoet i Storbritannien och därtill den första kvinnliga, öppet homosexuella (och skotska!) hovpoeten.

Dickenstips

Det har väl knappast kunnat undgå någon litteraturintresserad människa att det i år är exakt 200 år sedan Charles Dickens föddes. Här kan du läsa mer om jubileet och de många evenemang som ordnas till Dickens ära. Spontant känns det som om år 2012 vore ett fantastiskt år att bo i England (Anglofilen sufflerar: till skillnad från vilket år, exakt..?). Blir till exempel oerhört sugen på att besöka British Library och se utställningen A Hankering after Ghosts: Charles Dickens and the Supernatural. Visas till och med den 4 mars, så om ni har vägarna förbi de kommande veckorna, missa inte!

Charles Dickens verk behöver väl ingen ytterligare introduktion, så därför tänkte jag istället tipsa om två relativt nyskrivna romaner som båda handlar om Dickens. Ett tips till er, ett till mig (och er också, naturligtvis).

Boken jag vill tipsa er om är Dan Simmons neoviktorianska tegelsten “Drood”, där berättarjaget, en viss Wilkie Collins, och hans vän, en viss Charles Dickens, besöker Londons mörka skuggsida – stinkande underjordiska tunnlar, opiumhålor, ödsliga kyrkogårdar – i jakt på en mystik man vid namn Drood. Metafiktion, viktoriana, skräck och spänning i en riktigt läsvärd blandning. Så här skrev jag om “Drood” på Bokhora när den utkom i början av 2009:

Det är som skräckroman och stämningsmarkör ”Drood” fungerar allra bäst. När Dickens och Collins beger sig ner i Londons stinkande tunnlar, rakt in i ”that black-biled bowel of London that the writer always called ‘my Babylon’ or ‘The Great Oven’”, och möts av förvildade kloakbarn, spöklika opiumslavar och mystiska underjordiska salar kan man nästan känna kloakstanken i näsborrarna, så livfullt och ingående gestaltat är det. Passagerna om Collins’ och Dickens’ respektive författarskap och tillblivandet av ”The Moonstone” och ”The Mystery of Edwin Drood” är också oerhört läsvärda och får mig att vilja låsa in mig i biblioteket och hetsläsa deras samlade produktion tills våren kommer/jag blir galen och börjar tro att jag lever i 1860-talets London.

Boken jag vill tipsa mig själv – och, i förlängningen, er – om är Matthew Pearls “The Last Dickens”, som stått oläst i min bokhylla ett par år nu. Oklart varför, för jag har gillat samtliga Pearls litterära/historiska spänningsromaner, som tidigare tacklat Dantes Inferno och Edgar Allan Poes sista dagar i livet. Hur som helst: “The Last Dickens” bjuder på ond, bråd död i jakt på Dickens sista, oavslutade manuskript och verkar riktigt underhållande. Plocka ner den från hyllan, Helena! Just do it!