Feeds:
Inlägg
Kommentarer

wpid-img_20140715_080739.jpg

Detta tyckte jag var intressant (uppenbarligen intressant nog för att kravla ur bloggdvalan): i inledningen till sin kommande roman ”Leaving Time” ber Jodi Picoult läsaren att inte avslöja slutet i sociala medier och recensioner. Som författare, och i viss mån läsare, förstår jag vad hon menar. Har man, som Picoult har för vana, lagt ner mycket tid och möda på ett oväntat slut vill man inte att det ska avslöjas för presumtiva läsare då vändningen, kan man anta, är en del av läsupplevelsen. Samtidigt: bör verkligen författare diktera hur läsaren – och i det här fallet, då det rör sig om ett recensionsexemplar,  även kritikern – ska uttrycka sig kring hennes verk? Jag tycker det känns sådär, faktiskt. Milt sagt. Själv brukar jag vara försiktig med spoilers i mina recensioner. Inte för att jag nödvändigtvis anser att för mycket vetskap om intrigen förstör läsupplevelsen – team Språk & Stämning, ni vet – men utifrån något slags hederskodex gentemot mina läsare som kanske är av en annan uppfattning. Sedan kan jag tycka att det är en utmaning att skriva givande om en bok utan att avslöja för mycket. En skrivövning i det antydda men aldrig direkt uttalade, samtidigt som det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta oundvikligen ekar i bakhuvudet. Men jag skulle aldrig avslöja stora händelser och vändningar för sakens skull, så som jag upplever att vissa recensenter gör. Det stavas R-E-S-P-E-K-T.

Så ja, jag förstår vad Jodi Picoult menar. Likväl får jag en lite dålig smak i munnen av meddelandet som på ytan andas förtroliga hemlighetsutbyten på pyjamaspartyn. Men precis som där, i det sockerstinna mörkret när de flesta somnat och allt, tycks det, kan sägas: strax under ytan, ett outtalat hot. Om du berättar tänker jag inte vara din kompis längre.

Jag kan tänka mig att detta funkar bättre för en oförblommerat kommersiell författare som Picoult, som dessutom gjort en poäng av att ha ett till synes nära, nästan lite puttenuttigt, förhållande till sina läsare, inte minst via sociala medier. Men vad hade hänt om Joyce Carol Oates kom med liknande krav? Claire Messud? Donna Tartt? Jag inbillar mig att det skulle orsaka viss rabalder på kultursidorna medan detta, liksom Picoults författarskap i stort, kommer att passera relativt obemärkt utanför bokbloggosfären. Enda gången Jodi Picoult får vara med och leka i amerikansk gammelmedia är när hon och Jennifer Weiner påtalat hur tyst det är om kvinnliga kommersiella författare i den traditionella litteraturbevakningen. Då målas hon nästan undantagslöst upp som gnällig och otacksam; räcker det inte att hon säljer multum och att hennes böcker filmatiseras med Cameron Diaz i huvudrollen? (För övrigt en omständighet som hon delar med Weiner.) Vill hon ha recensioner också? Respekt, rentav? The horror! Jag gillar ju Picoults lättsmälta men moraliskt intressanta bladvändare och hejar nästan alltid på the underdog, men är Picoult verkligen i underläge här?

Kanske är ”spoilers undanbedes”-brasklappen helt enkelt ett PR-trick. Som sådant får det nog anses vara relativt lyckat: jag är nu väldigt nyfiken på den utlovade twisten i ”Leaving Time” och kommer definitivt att läsa boken. Men gud nåde mig om jag avslöjar för mycket…!

Hur tänker ni kring detta?

(Jag har ett väldokumenterat kluvet förhållande till Jodi Picoults författarskap.)

Glad fredag!

(Värt att tänka på för eventuella singlar i #boblmaf inför den stundande helgen. Inför livet, egentligen.)

Bookish animals

There were books all over the flat, poetry mostly. The previous Christmas we’d made a Christmas tree out of them: hardbacks at the bottom, working up through paperbacks, finally to slim modern collections (Spenser’s The Faerie Queen propped up on top). We’d wrapped the whole thing round with fairylights that turned off looked like barbed wire. Now, only the bottom three branches remained.

Känner instinktivt att jag kommer gilla att hänga med tjejerna i ”Animals” (särskilt som boken utspelar sig en bit in i mars…). Dock: brandfara för de stackars böckerna, tänker OCD-Helena?!

The Fever, by Megan AbbottJomen, jag vet att jag skulle ta sommarlov och så, men först måste jag nog skriva lite om ”The Fever”, för den vägrar lämna mig. Sommarens bästa bok? Om denna iskyla, dessa nyårsaftonstemperaturer, kan kallas sommar, så visst. Så kan det faktiskt mycket väl vara. Är fortfarande fast i mörkt, dyigt sjövatten, det outsagda i skolkorridorer, flickhjärtan. Teen noir, ingen gör det bättre än Megan Abbott, och SOM jag vill läsa mer i denna eminenta genre känner jag!  Hon visade det i den aningen ljusare, lätt ”Virgin Suicides”-doftande förortsskildringen ”The End of Everything”, befäste sin ställning som skildrare av tonårsflickors inre mörker i 2012 års cheerleaderthriller ”Dare Me” (på svenska i höst) och här, i berättelsen om ett mystiskt utbrott på en skola i en amerikansk småstad och den hysteri som följer, fullkomligt briljerar hon. I hennes skickligt gestaltande, sorgkantade händer blir allt – sjukdomen, om det nu är vad som drabbar flickorna (jag tänker inte säga något…), mysteriet, flickornas knoppande sexualitet, kroppar i förändring, det implicita hotet som kommer såväl inifrån som utifrån, föräldrarna som hjälplöst ser på – en gotiskt betonad helhet som hypnotiserar och suggererar läsaren, får en att minnas och vrida sina händer över att ens döttrar kommer att gå igenom samma sak. Jag tänker faktiskt – high praise indeed, men helt ofrånkomligt – en hel del på Joyce Carol Oates i sitt mest mörkhjärtade esse och blir inte alls förvånad över att Oates twittrat entusiastiskt om ”The Fever” häromdagen.

Highschool is a battlefield for the heart, sade Angela Chase i ”My So-Called Life”, och jag tror att vi är många fd soldater som skriver under på det. ”Den enas catwalk, den andras golgotavandring”, som jag själv skrev i min senaste novell ”Lady Lazarus”. Och så idag den ytterligare dimension som det ständiga uppkopplade livet innebär: dina misstag ett Youtubeklipp bort, för omvärlden att se och håna. Megan Abbott är totalt hudlös i sin skildring av Deenie, hennes vänner, bror och far och de skiftande perspektiven får berättelsen att ytterligare växa. Jag identifierar mig lika mycket med sextonåriga Deenie som hennes pappa, delar hans vanmakt: vad är det för värld vi skickar ut våra barn i, egentligen, och vad kan vi göra åt saken? Hur kan vi skydda dem när det inte ens går att skydda dem från sig själva? Abbott ger inga tydliga svar, men imponerar stort med hur hon tar sig an komplexiteten och mörkret i brytningspunkten som är att bli vuxen.

Teen noir, som sagt. Vilken grej!

bokhög2

bokhög3

 

Har varit en usel bloggare på sistone, jag vet. Ibland finns varken tid eller ork, men vet ni vad som trots alls finns? Bokhögar: snudd på perfekta, helt anpassade efter vad jag allra helst vill läsa just nu. Tänkte ge dessa bokhögar massor av kärlek nu, med Megan Abbotts mörka tonårshysteriskildring ”The Fever” som förstabok. Så här knappt hundra sidor in levererar den. Som den levererar! Och så ska jag skriva en ny novell, och eventuellt påbörja något längre, och jobba, och sova, och umgås med familj och vänner, och dricka rosé i min trädgård, och lyssna på Lana Del Rays nya, och undersöka om True Detective lever upp till hypen på dvd, några månader efter sociala medier-frenzien (jag är så oldschool!), och promenera, och göra cykelutflykter, och förmodligen instagramma en del av detta.

There’s more to life than blogging, you know… but not much more. Ha en fin sommar! Vi hörs och ses.

 

Serendipity-PS

Lustigt att jag skulle nämna Stephen King och Megan Abbott i samma andetag – och placera dem i samma bokbeställning – för gissa vem som recenserat ”Mr Mercedes” i New York Times..? Worlds! Colliding!

mrmercedes

I slutet av förra veckan utkom den första av årets två Stephen King-titlar, thrillern ”Mr Mercedes”. Mitt ex befinner sig enligt säkra källor just nu på packningsbordet hos English Bookshop tillsammans med bland annat – yay! – Megan Abbotts ”The Fever”, och medan jag väntar tänkte jag tipsa om att flera av Kings gamla karaktärer fått äran att presentera sin nya, tydligen inte alls särskilt snälla, kollega i en serie korta filmer. Tyvärr roligare i teorin än praktiken pga bristande koppling till de litterära figurer man försökt gestalta (what’s up med Danny Torrances brittiska accent, till exempel?) men hey, det är ju inte som om King är beroende av nytänkande boktrailers för att sälja (eller?).

”Mr Mercedes” introducerad av Pennywise the Clown.

”Mr Mercedes” introducerad av Carrie.

”Mr Mercedes” introducerad av English Danny.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 113 andra följare