Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Tom Petty, portrait, New York, 1977. (Photo by Michael Putland/Getty Images)

Finns det någon slitnare klyscha än man vet inte vad man har förrän det är borta? Ändå var det just vad jag tänkte när jag igår kväll, precis när jag höll på att natta de mina, läste att sångaren och låtskrivaren Tom Petty förts till sjukhus med hjärtstillestånd (han dödförklarades senare).

Hjärtat blir, som Jocke Berg lärt oss, aldrig fullt: en livstid ska få plats där. Mitt musikaliska hjärta är ett blodigt virrvarr av hemliga rum, förmak och kammare. Vissa rum tar mer plats än andra – Nick Caves och Morrisseys, till exempel. Sedan finns det de lite undangömda rummen, som hjälper hjärtat att slå, slå, slå i lagom takt. I ett av dem har Tom Petty bott i över tjugo år. Han är en av de där artisterna jag ärvt via min pappas skivsamling. Roy Orbison är en annan, liksom Supertramp, Linda Ronstadt och Traveling Wilburys som Petty utgjorde en tredjedel av (tillsammans med just Orbison). Jag minns hur pappas coverband repade ”Refugee” i vårt vardagsrum medan jag drack cola och var hemligt nöjd över att ha en pappa som spelade rock’n’roll i vardagsrummet på skolkvällar. Fast det sa jag förstås aldrig högt.

Det fina – och möjligen förrädiska – med popkultur är ju hur lätt det är att filtrera den så att den passar ens egna syften, agendor, böjelser. Säg ”Tom Petty” och många tänker nog på scenen i ”Jerry Maguire” där Tom Cruise sitter i en bil och skriksjunger ”Free Fallin”. Min ingång till Petty, förutom min pappa då, är betydligt mer skräckig. (Är någon förvånad?) Första gången jag hörde ”American Girl” var i ”När lammen tystnar”, i scenen då Buffalo Bill kidnappar en känd politikers dotter när hon kör bil och sjunger med till Tom Pettys – i min bok – största ögonblick. Jag ska återkomma till den låten alldeles strax, till varför juxtapositioneringen mellan Pettys lika euforiska som melankoliska rockanthem och nittiotalets kanske obehagligaste thriller är så briljant.

Men först en död kvinna. En av de första som fascinerade, kittlade och skrämde mig som morbid tonåring. Senare har jag börjat problematisera min och andras vurm för dessa döda (fiktiva) kvinnor, men som trettonåring var jag rätt lättköpt. Ett par perfekta läppar i en liksäck, kattmynta för någon som läst ihjäl sig på Poe och andra dödsfetischister. Jag talar naturligtvis om videon till Tom Petty & The Heartbreakers ”Mary Jane’s Last Dance”, en sorts estetisk föregångare till ”Where the Wild Roses Grow” där Petty stjäl Kim Basingers lik från bårhuset för en sista dans. Jag hade inte sett ett så vackert lik sedan Laura Palmer.

Ska jag deraila lite nu och prata om nya ”Twin Peaks”? Klart jag ska. Ni kanske minns hur Phoebe Augustine, som spelade Ronette Pulaski i originalserien, dyker upp under Coopers sällsamma resa tillbaka till jorden från Black Lodge? Fast denna gång tycks hon inte spela Ronette; hennes rollfigur heter enligt rollistan ”American Girl”. Jag började omedelbart associera till Pettys låt. Dels för att jag gillar tanken på ”Twin Peaks: The Return” som ett slags bokslut över David Lynchs karriär som regissör. ”American Girl” släpptes som singel nästan exakt samtidigt som ”Eraserhead” gick upp på biograferna. Dessutom, och här är vi i någon mån tillbaka i bilen där Buffalo Bills tilltänkta offer glatt sjunger med till Tom Petty, är låttexten oerhört passande. Låtens amerikanska flicka, som kanske tar livet av sig i slutet av låten, står på en balkong och hör bilarna ”like waves crashin’ in the beach”. Minns vågorna vid det märkliga huset där The Fireman/The Giant huserar. Minns motorvägen i Las Vegas i samma avsnitt.

Phoebe Augustine in a still from Twin Peaks. Photo: Suzanne Tenner/SHOWTIME

OCH: visst ser det ut som om American Girl står vid en balkong här? I rest my case. David Lynch är ett Tom Petty-fan, så är det bara.

Nu när ”Snillen spekulerar: den popkulturskadade omgången” haft sin show and tell – den som mot förmodan fick mersmak kan lyssna på podden ”A Twin Peaks Podcast” där Entertainment Weeklys Jeff Jensen och Darren Franich är inne på samma spår, GISSA hur glad jag blev när jag upptäckte att jag inte var ensam om min teori – tänkte jag återgå till att tala om Tom Petty. Pappa och jag fick aldrig se honom live tillsammans. Jag tänkte nog att det skulle bli så. Är det ett ålderstecken att man plötsligt sörjer samma artister som sin tjugosju år äldre far? Ett varsel om död, förgänglighet, åldrande? Varje död kryper närmare nu, jag tänker på den kusliga Stephen King-novellen där ett par finner sig i rock’n’roll-himlen. Vilket band de har nu däruppe! ”You know they got a hell of a band”: så heter novellen.

På sitt stillsamma sätt kom Tom Petty att betyda oerhört mycket för mig genom åren. Förutom ”American Girl” och ”Mary Jane’s Last Dance” vill jag gärna lyfta fram soundtracket till Ed Burns-filmen ”She’s the One”, där ”Walls (Circus)” är kronjuvelen i ett helt halsband av oemotståndliga popdängor. Petty och hans Heartbreakers är också makalösa som kompband till Johnny Cash på min favorit av Americanskivorna, ”American II: Unchained”. Nu när han plötsligt, oåterkalleligt, inte finns mer sörjer jag mer än jag trott att jag skulle. Och jag lyssnar om och om igen på ”American Girl”, låten som man kan fuldansa, skratta och gråta till samtidigt om man så önskar, och tänker på allt som ryms i dessa ord:

 

God it’s so painful
Something that’s so close
And still so far out of reach

 

En hel roman i tre textrader. Ett helt liv.

Sov gott, Tom Petty.

Det händer igen. Vi som växte upp på nittiotalet minns det som en ond dröm. Ultima Thule i bergsprängare. BSS-klotter i tunnlar. Tors hammare. Lasermannen. Bränder i moskéer. Hatet. Drag under galoscherna och kändisar som kom ut som Ian & Bert-anhängare. Minns en ung dansbandsstjärna som berättade i tidningen OKEJ att han tänkte rösta på Ny Demokrati eftersom det ”daltades för mycket med invandrarna”.

Det händer igen. Jag börjar återigen tänka på den cykliska ondskan i ”Det”. Kan vi övervinna den? Tillsammans?Jag hoppas det. Alternativet är för vidrigt att tänka på.

Nazister marscherar alltså på våra gator. Helt öppet, medan de skriker hatord. Jag är helt vettskrämd över vad det betyder, att de plötsligt gör det i dagsljus, på de största gatorna i vår näst största stad. Vad ska vi göra åt det här? Jag säger som Isobel Hadley-Kampz nyss skrev på Twitter: ”Jag har lågskalig panik hela tiden över högerextremismen. Över vår oförmåga att möta den, i alla dess former från näthat till gatumarscher. Över deras framflyttande, steg för steg, medan vi står handfallna.”

Nästa torsdag börjar Bokmässan. När jag och min pojkvän går in dit hand i hand på lördagen för att prata litteratur, öppenhet och att vidga sina världar med andra nördar kommer nazister stå utanför. Jag har nog inte kunnat ta in vidden i det. Förrän nu. Jag vill skicka massor av kärlek, respekt och solidaritet till mina vänner och kolleger som valt att bojkotta årets mässa. Det är fullt förståeligt. Själv har jag alltså valt att delta, och förhoppningsvis på plats kunna stå upp för de åsikter jag tycker hör hemma på Bokmässan. Min debutroman har precis utkommit, något som jag drömt om sedan jag var fem år gammal: jag vill inte ge nazisterna min plats, för jag tycker att jag och andra PK-kärringar av alla kön hör hemma där. Inte nazisterna. Men nu börjar jag känna mig rädd, och om JAG, en vit, mestadels heterosexuell ciskvinna från en borgerlig bakgrund känner så, då kan jag bara ana vad andra känner just nu. ❤

Jag tänker inte ge efter för rädslan även om det är svårt just nu. Men jag väljer att fokusera på alla som protesterar och visar kärlek och medmänsklighet när vindarna blåser åt helvete för kallt. Det handlar inte om höger eller vänster – en skala som jag glider på, inte helt olikt Prästens lilla kråka som skulle ut och åka. Det handlar om anständighet. Till exempel tänker jag initiativtagarna till den manifestation som ska äga rum vid Göteborgs domkyrka på bokmässelördagen (har valt att låta den affischen pryda detta inlägg). Jag kommer att vara där. Det låter så klyschigt att säga ”tillsammans är vi starka”, men vi ÄR det. Och det får vi inte glömma.

Särskilt inte nu.

 

MVH Stolt PK-häxa på 37 vårar

SPOILER ALERT: jag har aldrig fattat spoilerskräcken som präglar hela vår www-tillvaro (och en stor del av IRL-tillvaron också). Visst, jag blev lite lack när min lillebror kom hem efter att ha sett ”Sjätte sinnet” och gastade hela twisten till mig medan han fortfarande stod i hallen. Samtidigt står vår spoilerskräck i vägen för att kunna tala om kultur på ett vettigt sätt. Vad finns kvar när allt måste hyschas ner? Att skriva om ett verk utan att avslöja något väsentligt är en konst, och en konst som jag tror att jag själv behärskar efter många år som bokbloggare. Jag har varit schysst. Jag har undvikit att skriva om saker som skaver och glittrar i mängder av romaner därför att jag hade varit tvungen att ta upp saker i intrigen för att kunna göra det. Likväl kan jag inte låta bli att tänka ”Det dunkelt sagda…”. Så jag jublade när jag läste Greta Thurfjells kaxiga uppgörelse med spoilerfobiker i dagens DN (finns även på nätet).

Mitt största problem med vår spoilerfobiska samtid är, tror jag, att den vilar på en övertro till handling som något slags epicentrum i kulturyttringar. Ett riktigt bra verk, oavsett om det är en roman eller tv-serie, är ju något större än om X gifter sig med Y och vem som dör i slutet. Ja, jag skulle vilja påstå att ett bra verk inte går att spoila. Det är ju först när man får direktkontakt med en roman, film eller tv-serie som man över huvud taget närmar sig någon form av förståelse för verket. Right?

Kanske är det Team Språk & Stämning-Helena som talar här, men jag tror inte att jag hade kunnat bli spoilad – berövad på – t ex ”Twin Peaks”. Jag visste när jag började titta vem som var mördaren, det är bara en bisak. Storheten där, och i andra betydande verk, ligger ju i HUR allt gestaltas. Och där kan man inte bli spoilad. Anser jag. Redan på första sidan av ”Den hemliga historien” vet vi att Bunny dör. I första meningen till ”Stenarna skola ropa” – ofta utsedd till tidernas bästa detektivroman, eller åtminstone en av dem – avslöjar Ruth Rendell inte bara mördaren, utan motivet. Briljant. Faktum är att jag har en förkärlek till verk som avslöjar stora händelser precis i början. Då kan vi slappna av och istället njuta av hantverket.

En annan irriterande grej med spoilerfobiker: det finns liksom inget bäst före-datum för spoilers, nej, man ska bara fortsätta att hyscha och tala runt. Minns fortfarande att någon blev sur när jag skrev om ”Jane Eyre” på Bokhora och citerade det berömda slutet ”Reader, I married him”. KOM IGEN.

I ”Orkidépojken” spoilar jag slutet redan på sidan 25. Jag tror inte att boken blir sämre för det, men eftersom jag är ett offer för den spoilerfobiska kulturen låter jag för säkerhets skull Hanna, min huvudperson, be om ursäkt.

 

Hej hej Debutantbloggen!

Ni kanske följer mig på andra medier, men jag tänkte skriva en liten blänkare här också utifall att:

(Orkidéfoto: Marcus Stenberg)

Idag gästar jag den eminenta Debutantbloggen och sjunger (skriver) redigeringens lov. Och så berättar jag om en traumatisk januaridag på ett tåg då jag trodde att jag var tvungen att stryka alla referenser och göra om Orkidépojken till en pekbok (inget ont om pekböcker, för övrigt!). Hoppas att ni gillar!

In other news: nio (9) dagar kvar tills Orkidépojken släpps nu! Releasefesten blir på English Bookshop (butiken på Södermannagatan i Stockholm) kl 18.00 den 29/8. Titta gärna förbi, ta ett glas vin, ät lite chips, köp ett signerat ex av boken och lyssna på mig i samtal med min gamle vapendragare Jan Smedh. Det blir fint! Den perfekta uppstarten för hösten. Gud vad jag älskar den här årstiden – mer av en glidning mellan årstider, kanske – när allt känns möjligt. Naturens överdåd kontra FÖRFALLET. Liv och död och hopp om förnyelse och förbättran. Melankoli och en stillsam lycka att få leva. Det är jag och Christer Wijk där – och japp, jag tänker läsa om Mörkögda augustinatt nästa helg. Samt äta kräftor. Kanske börjar jag vardagsblogga här igen, det är väl sådant augusti är till för…?

Sommaren 2017 må lämna avsevärt att önska vad gäller väder. Kanske även livskvalitet i övrigt för vissa, vad vet jag. Men vad som än händer kommer sommaren 2017 alltid vara sommaren då alla plötsligt pratade om Twin Peaks igen. På samma sätt som jag minns vaknätterna med huvudvärk, mjölkspyor och ren eufori från mina döttrars första månader på jorden kommer jag alltid minnas hur jag, måndag efter måndag, stapplade upp ur sängen. Hur jag, inte helt olikt Dougie Jones när han blir inledd till chefens kontor, avsnitt för avsnitt, grusögd måndagsmorgon efter grusögd måndagsmorgon, lät bautamuggen med damn good coffee vara min fyrbåk, min ledstjärna in i en värld lika underbar som sällsam. Och efter att jag sett veckans avsnitt (ibland två gånger på raken, om inte koffeinet kickat in tillräckligt fort) har jag diskuterat det med likasinnade på nätet. Jag har lyssnat på poddar, jag har läst recaps, jag har kommit ihåg Richard och Linda och 430, jag har läst på om White Sands, New Mexico och övervägt att läsa Moonchild av den brittiska ockultisten Aleister Crowly som sägs vara en stor inspirationskälla för både Mark Frost och David Lynch när det gäller de övergripande tematiska bitarna av Twin Peaks. Jag har med stor behållning tagit del av Johan Hiltons och Greta Thurfjells fejd om seriens vara eller icke vara. Fastän jag tyckte att bägge skribenterna hade sina poänger fann jag mig till sist vara team Hilton. Jag funderade till och med på att trycka upp en t-tröja med texten TEAM HILTON på. Istället läxade jag upp honom på Twitter om att Leo Johnson minsann hade en TVÅL i strumpan när han misshandlade Shelly, inte en apelsin. Det finns andra hustrumisshandlarmetoder än apelsiner, Hilton!

Jag har, om jag får säga det själv, varit a damn good fangirl. Lika hängiven som Annie Wilkes i Lida, minus de våldsamma tendenserna.

(Jag vet: det är ingen tävling. Men ibland, när man hällt i sig motsvarande åtta koppar kaffe före klockan åtta på morgonen och hamnar i en diskussion om huruvida Billy som nämns i avsnitt 12 kan vara samma Billy som David Lynchs son Riley ropar efter inne på RR Diner i slutet av avsnitt 7, känns det faktiskt som om det ÄR det.)

Men. Efter veckans avsnitt, där Audrey Horne äntligen gör sin milt sagt efterlängtade entré, känns det inte riktigt lika kul längre. Saker som skavt i mig ända sedan serien premiärvisades den 22 maj blir allt svårare att ignorera. Minns ni hur Log Lady (RIP, Margaret Coulson) i ett av de tidigaste avsnitten sade till Deputy Chief Hawk att ”Something is missing, and you have to find it”? Jag tror inte bara hon menade de saknade sidorna i Laura Palmers dagbok där. Jag tror att hon talade för majoriteten av kvinnorna i Twin Peaks, Buckhorn och Las Vegas. Och kanske är det David Lynch som måste hitta det.

Det finns med ett par lysande undantag – Naomi Watts! Laura Dern! Jane Adams som Constance Talbot, den ljuvligt screwballkomedi-smattrande obducenten som får proffscynikern Albert Rosenfield på fall! – helt enkelt inte särskilt mycket för den kvinnliga ensemblen att jobba med. Grovt tillspetsat finns det tre (3) olika typer av kvinnor i nya Twin Peaks. Vi har sexsymbolen, förstås. Den unga sexsymbolen, nota bene. Vi har ragatan, aka huskorset, aka ett berättartekniskt grepp som till och med Falkenbergsrevyn börjar tröttna på. Och så har vi den bedårande bimbon. Fast nu var jag orättvis. Man kan också, som teveserielegendaren Peggy Lipton, få sortera kvitton och titta bekymrat/förmanande över sina läsglasögon. Eller så kan man, som Wendy Robie i rollen som gardinstångsentusiasten Nadine Hurley, få sitta och nicka hänfört åt en vit kränkt man som kränger guldlackerade spadar i lokalteve. Hurra!

När nu Sherilyn Fenn till sist dök upp i rollen som Audrey Horne och BÅDE föll in i det tröttsamma buskisragatafacket och, åtminstone som det ser ut just nu, en sidointrig så perifer att man undrar om David Lynch vill straffa henne för något … ja, då kände jag med ens att jag inte orkar fangirla så mycket. Åtminstone inte denna vecka, som fick mig att posta en gif från Buffy the Vampire Slayer där Willow sjunger ”This line’s mostly filler” på ett Twin Peaks-community. Jag menade hela avsnittet, men framför allt scenen med Audrey. När ska vi som idoliserade Audrey, Shelly, Donna och de andra tjejerna få se dem som riktiga människor? (Att Lara Flynn Boyle inte repriserar sin roll som Donna Hayward var väntat, men tråkigt för mig som älskade ALLT med Donna i originalserien. Men jag fick ju i alla fall se hennes lillasyrra Gersten stå och hångla med superlosern Steven i en trappa förra avsnittet. En till kvinnlig roll som fastnar i ens minne.)

Jämfört med säsong ett och två av ursprungliga Twin Peaks, där Laura Palmer var och förblev den narrativa motorn, hjärtat, medan hennes vänner lekte Kitty Drew och hjälpte Agent Cooper att hitta de försvunna dagbokssidorna hemma hos den orkidéodlande enslingen Harold Smith, känns det rätt futtigt, faktiskt. Särskilt som sopningen inne på The Roadhouse ges så stort utrymme och det aldrig slutar tjatas om Billy och Chuck och vad han nu hette som dansade för nära med fel tjej en kväll på Twin Peaks utehak nummer ett. Jag skiter i Billy och Chuck. Jag vill bara se Audrey rädda Agent Cooper. Och så vill jag se LAURA. Laura is the one, minns ni, Mark och David?

Visst, det är sant att även männen i Twin Peaks har sina bekymmer. Fråga bara den arme Special Agent Dale Cooper, fast i försäkringstjänstemannen Dougie Jones broccolimosiga hjärna. Eller Richard Horne, som allt mer börjar kännas som den obehagligaste David Lynch-skapelsen sedan Blue Velvets Frank Booth. Twin Peaks är, och kommer alltid att vara, en berättelse om våld, meningslöshet och förlust: av förnuftet, pengar, makt, liv. Jag älskade förra avsnittet, kanske är det därför jag är så nära att börja förstå vad Michael Stipe menade när han skrev ”Losing My Religion” just nu. Avsnitt 11 var fantastiskt, inte minst när den Exorcisten-spyende ungen i bilen dök upp. Allt buktar och skevar, till och med barnen, stadens framtid, tycks vara smittade av någon sorts ondska. Det är sent på jorden i Twin Peaks nu. Snart kommer den svarta elden som Hawk varnar för att sluka oss alla. Men kanske, ändå, är hjälp på väg. Just nu har jag extremt höga förväntningar på Agent Tammy Preston (jo, jag har förlåtit rumpvickandet på parkeringen i avsnitt 4 – vem vet, hon kanske var på väg in i en vicka rumpan-affär?) och Laura Palmer. Redan nu står det klart att Twin Peaks: The Return är tevehistoria. Men nu är det dags för tjejerna att rädda världen.

Lo and behold, titta jag bloggar! Vet inte om jag skulle kalla detta en comeback, direkt, men jag har läst en bok som jag gillade så mycket att det inte riktigt räcker att skriva lite på Insta och Goodreads. Så varsågoda (och ni som följer mig på sociala medier, ursäkta för dubbelpostning):

The fasting girls, känner ni till dem? Under 1800-talet rapporterades det på Irland och i Storbritannien om ett antal barn som sades överleva i månader på enbart vatten. Ivrigt påhejade av närstående och byfolket, ibland med ekonomiska motiv, ibland religiösa (eller både och), ”frodades” de på luft. Sanningen var oftast betydligt mörkare: t ex dog en flicka i Wales 1869 som en följd av fastandet. Det är bland annat hennes historia som Emma Donoghue inspirerats av här. Precis som i ”Room” är det mörkt, ibland på ett nästan ofattbart sätt. Återigen en fantastisk skildring av ett lidande barn och människorna runtomkring. Fast här finns också ljusstrimmor, tack och lov. För mig, som före ”Room” kände till och uppskattade Donoghue främst som en historisk författare (”Slammerkin”, om tidiga 1800-talets London, är nog min favorit), är det fint att återigen få njuta av hennes förmåga att få det som sedan länge är dött och begravt att vibrera med liv. För precis som i alla bra historiska romaner finns det MÅNGA paralleller till nutiden. Tur att vi inte lever i ett tidevarv där unga flickor svälter sig inför en ivrigt påhejande publik. Eller vänta nu…

Och ni som är Crimetime bound (bara 21 dagar kvar nu!): kom gärna och lyssna på mig när jag intervjuar Emma Donoghue under programpunkten My Story kl 10.45 den 3 augusti! Helt fangirlstissig redan nu. Jag har även ett samtal med henne och Lars Kepler kl 13.30 på fredagen. Då ska vi bland annat prata om att skriva mörker, och resonera lite kring thrillerbegreppet.

PS: Utkommer på svenska under titeln ”Miraklet” på Modernista/Louise Bäckelin förlag i augusti om ni föredrar att läsa översatt.

16343873_10154313711417634_1555321838_nHär uppdateras inte så ofta, som ni märker. Men om ni vill kan ni istället titta in på en annan blogg, som tillhör en vän till mig. Hur nära vän beror lite på dagsformen, måste jag erkänna. Vi behöver inte gå in på det nu. Hur som helst: han kallar sig Orkidépojken. Ibland känns det som om jag känner honom, men så vänds mina armar bakåt och jag vet ingenting igen. Säkert är i alla fall att han skulle bli glad om ni tittade in, kanske sa hej till och med. Låt inte datumstämplarna förbrylla er, allt har sin förklaring, allt är logiskt. På något sätt. Någonstans.

Vi ses där!

 

KlassKlass by Elise Karlsson

My rating: 4 of 5 stars

En intellektuell coming-of-age om tillhörighet och tillblivande. Och klass, i dubbel bemärkelse. Fastän ingenting stort egentligen händer utanför berättarjagets huvud skapas en glöd i håglöshetens och det lågintensiva hatets tecken som manar till sträckläsning. Gick inte att lägga ifrån sig. Jag som själv (ganska håglöst) pluggade littvet på Stockholms universitet hösten då tornen föll känner igen mig mycket i Hélènes sökande. Eftersom jag själv precis skrivit en roman där huvudpersonen frågar sig själv ”Om jag nu skulle berätta? Med vilket mandat? Vems talan för jag?” uppskattar jag särskilt ”hämndboken” som Hélène skriver och turerna kring det. Ytterst sett är kanske Klass en berättelse om att bli författare.

Trots de stora och viktiga ämnena som Elise Karlsson, på sedvanligt skarp prosa, tar upp här är det känslan av håglöshet och meningslös vardag bland de fula husen på Frescati som jag tar med mig mest. Kallnat kaffe i muggar, hångel som borde kännas mer, en röst som brister gråtigt när det är dags att redovisa. Det stora i det lilla, det som man senare, med facit i hand, ska se som avgörande för den man blev. Allt som senare skrevs. Jag älskar böcker där det inte händer något särskilt. För, som Säkert sjunger på sin nya skiva, det är ändå allt.

View all my reviews

The Girl on the TrainThe Girl on the Train by Paula Hawkins

My rating: 3 of 5 stars

THE Girl book sedan Gone Girls dagar, superhajpad och LIVET-jinxad av mig då ett förhandsexemplar damp ner från brittiska förlaget samma dag som mitt äktenskap tog slut. Man kan förlora läslusten för mindre. Alltså tog det mer än två år för mig att läsa Paula Hawkins debut som spänningsförfattare, som sedan dess synts och lästs på stränder, tåg och flygplatser i hela västvärlden och även blivit film. Är man lagd åt det lätt elitistiska hållet, om man vill vara den som upptäcker hajper först snarare än att bara haka på, om man inte gillar att se den unika snöflingan smälta i värmen, kan man förlora läslusten för mindre.

Lite signalfel på vägen, kan man säga. Men till sist läste jag. Lever den upp till hajpen? Ja. Och nja.

På ja-sidan: den vardagsgrå pendlarskildringen, fukten av immiga tågfönster, främmande, svettiga kroppar alltför nära, skammen i att öppna en färdigblandad gin & tonic på tåget hem. Den oundvikliga kopplingen till Agatha Christies 4.50 från Paddington är naturligtvis också ett JA.

På nja-sidan: konstruktionen och upplösningen av deckargåtan.

På det stora hela en helt okej bladvändare, men nog har jag läst många brittiska spänningsromaner som bättre förtjänar världsherravälde. Dock: blir sugen på att åka tåg mellan London och Buckinghamshire (där min syster bor, så det var lätt att suggereras av tågscenerna). Fast vid färdigblandad g&t drar åtminstone jag min gräns.

(Och ja, jag har visst börjat recensera lite smått på Goodreads. Kommer att lägga upp en del av de mer ambitiösa reccarna även här.)

View all my reviews

wp-1488380382187.jpg

Idag, på självaste Hug a librarian day (snälla, krama INTE någon stackars bibliotekarie utan att fråga först, kroppslig integritet är viktigt!), släpps avsnitt 37 av Stadsbibliotekets podcast Solen. Det är ett skräckavsnitt som jag hade äran att gästa, och i sann hemsökt anda (tänk White noise, eller kanske de asiatiska teknikcentrerade skräckfilmerna från tidigt 00-tal) försvann första inspelningen från Elias mobil. Som de sanna troopers och skräckälskare vi är lät vi inte det stoppa oss: vi spelade in ett nytt, ännu bättre avsnitt, på en gång! Det blev ett otroligt kul samtal om svensk skräcktradition, genre, IRL-skräck vs fiktiva fasor, 100 hemskaste som generationsskildring – och så leker vi nummerleken med hjälp av H.P. Lovecrafts Anteckningsbok och mycket, mycket mer! Hoppas att ni gillar! Lyssna här.