Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film’ Category

bobbylong

bobbylong2

Andra filmen jag såg förra helgen: ”A Love Song for Bobby Long” (2004, regi Shainee Gabel). Oh, those alcoholic afternoons. Loj sydstatshetta, ett förfallet hus, två vilsna belästa själar, litteratur, skapande, självbedrägeri. En film man ser för stämningen snarare än intrigen. Varma mörka sensommarkvällar, på den tiden jag fortfarande bodde i hus, brukade jag gå ut i nattlinne på altanen och låtsas att mitt liv var en Tennessee Williams-pjäs. As one does. För att vara anglofil är jag märkligt förtjust i sydstatsestetiken, ju mörkare och mer bedagad, desto bättre. Enligt Andres Lokkos legendariska text ”Den engelske patienten”, som publicerades i Bibel 1997, är detta ett säkert tecken på att den engelske patienten är döende i anglofili. Well. Jag vill gärna ha tips på fler loja sydstatsskildringar, i böcker såväl som film.

Detta är sedan gammalt, Scarlett:

bobbylong3

Read Full Post »

Såg inte mindre än tre filmer i helgen. Det alla har gemensamt: litteratur och skapande, om än i olika utformning. Jag tänkte blogga om dem allesammans, men börjar med denna:

Charlize-Theron-Returns-to-Dark-Places-in-New-Trailer-and-Poster”Dark Places”, m’dears. Of Gillian Flynn’s ”Dark Places” fame. Regi och manus av Gilles Paquet-Brenner, som tidigare bland annat regisserat och skrivit filmmanus till ”Sarahs nyckel” (också den efter litterär förlaga). Var lite rädd för att se denna efter alarmerande Facebookrapport från Elizabeth Hand – en mörkerauktoritet if there ever was one – att Charlize Theron var på tok för glamourös i rollen som Libby Day. Det är ett märkligt rollbesättningsval, om man nu för ett ögonblick ska lämna regeln (en bra regel!) att inte kommentera kvinnors utseende. När jag intervjuades för Kulturnyheterna på Almedalsbiblioteket i Visby om deckartrenden ombads jag välja en bok att läsa i för ett kamerasvep som blev bortklippt i själva inslaget. Mitt val föll, kanske lite förutsägbart, på ”Mörka platser” och medan jag satt och läste framför kamera (jobbigt för självmedvetna typer, let me tell you!) läste jag om de inledande sidorna av boken jag döpt min blogg efter. Kunde konstatera följande signalement på Libby Day, förutom elakheten, verklig som ett inre organ (vilket btw fortfarande är en av de snyggaste inledningsmeningarna jag ramlat på… och så ”the mad landlady eyes”, mmm):

– 147 lång, utan att vara älvlikt späd och gullig (en egenskap som annars gärna tillskrivs osedvanligt korta kvinnor)
– Ilsket rött hår
– Not-so-resting bitchface (Gud vad jag önskar att jag hade ett mindre öppet och snällt utseende ibland, på tal om! Måste jobba på mitt bitchface. Då hade jag sluppit vara en sådan som folk gärna sätter sig bredvid på kollektiva färdmedel, till exempel. Eller som okända män bjuder ut på t-banan.)

Signalementet formligen SKRIKER Charlize, no? Alltså. Jag tycker det är synd att Hollywood gång på gång väljer att skriva om roller som, i en mer tillåtande värld, skulle kunna vara skrivna för mindre normativa kvinnor så att de istället – vips! – passar undersköna skådespelerskor som extraknäcker i sminkreklam. Men! Just Charlize Theron är fantastiskt bra på att transformera sig själv till oigenkännlighet, något hon bevisade i ”Monster”. Jag tänker att ”Monster” har lite samma slags anti-estetik som ”Dark Places”: mörk, skitig Americana, en chockerande brist på skönhet som, paradoxalt nog, blir en särskild sorts estetik. Bortom hopp och nåd, i the All-American wasteland.

gillian

Den estetiken återfinns också i filmen, inte minst i scenen då Libby och tittarna för första gången besöker the Kill Club. Här gör även Gillian Flynn en cameo som yxmörderska-cosplayare! Älskar sådant. Nå, det är en snygg film, med många mörka vrår bokstavligt talat, och Charlize är helt okej som Libby även om hon inte är MIN Libby. Ibland tittar hon upp under kepsen med de där L’Oréal-ögonen, och då är det farligt nära Hollywood, trots den tröstlösa ödemarken. Men det är ju faktiskt inte Charlizes fel utan möjligen ett castingproblem. Intrigen är relativt trogen boken, och Christina Hendricks är storartad som Patty Day. Det är en snygg och källtrofast filmatisering, inget att anmärka på, samtidigt som avsaknaden av avbräck från förlagan, den nerv och puls, det skav, som präglade David Finchers ”Gone Girl”, gör att det blir lite, lite tråkigt. Dock: har man gillat boken kan man absolut se filmen, men förlagan är väldigt mycket starkare. Kanske, dock, att jag så smått i och med att ha sett filmen börjar revidera rangordningen av Flynns böcker? Tidigare har jag med bestämdhet hävdat följande topplista:

  1. ”Sharp Objects”
  2. ”Dark Places”
  3. ”Gone Girl”

Nu är jag plötsligt inte så säker på att jag inte håller mediaskildringen och cool girl-ranten i ”Gone Girl” högre än den kompakta ångeststämningen i ”Dark Places”. Eller så kanske de hamnar på delad andraplats. Jag får återkomma.

Har ni sett ”Dark Places” än? Vad tyckte ni i så fall?

Read Full Post »

Igår kväll släpptes första trailern för ”Gone Girl”. What’s the verdict? Är ni pepp?

PS: Pulitzerpriset till Donna Tartt, wee!

Read Full Post »

postr_lHej alla fellow Maria Lang-nördar som läst, och läst om, Puck Bure-böckerna och kan handling och personporträtt utantill (vi är ett litet gäng, faktiskt). Jag har goda och dåliga nyheter för er angående ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen, som har biopremiär idag och som jag såg i måndags. Vi börjar med de dåliga, med stornäsan (”there’s always someone, somewhere, with a big nose who knows”) djupt nere i förstautgåvan:

Man har ändrat på mycket; mycket som i: VÄLDIGT MYCKET. Ett par (?) exempel, och jag har markerat eventuellt spoilerkänslig information med vit text som den nyfikna/redan intriginsatta kan markera och läsa på eget bevåg:

1. Pucks segslitna doktorsavhandling handlar inte om Fredrika Bremer och männen, utan om mördaren som karaktär i den moderna romanen (förvisso ett intressant område).

Nördens dom: Okejrå. Fiktiva mördare gillar vi ju (så länge de inte är kursiva).

2. Eje, långsmale, lakoniske och piprökande Eje som man väl älskar mer för hans skarpa hjärna än tvålfagra yttre, är muskulös, händig och hunkig, påfallande ofta skjortlös. Dock fortfarande historiker! Man nämner dock inte att han under pseudonymen Ejnar Ejnarskog skrivit ”Mordet på Observatoriekullen” – som vi riktiga överprästinnor bland Langrelaterade nörderier vet är titeln på Langs allra första, ofullbordade och opublicerade Christer Wijk-deckare – utan Carl-Herman får vara ensam författare i gänget (diverse avhandlingar icke inräknade). Lite synd att man strukit den detaljen. Inte för att den tillför intrigen något särskilt, men det hade varit en skojig liten nördblinkning.

Nördens dom: Nej. Ledsen, men jag KAN inte se Linus Wahlgren som Eje. Jag tänker bara ”HUNDTRICKET! Wahlgrenslillebrorsa! Min barndoms privatteateruppsättningar av random Astrid Lindgren-böcker!”, och om det finns större antiteser till romankaraktären Einar Bure så kan åtminstone inte jag komma på dem.

3. Sällskapet har åkt till Rutgers sommarställe för att – håll i er nu – FIRA MIDSOMMAR. En ny inramning för skådespelet, med andra ord: i romanen är det sista veckorna i juli och lättjefullt semesterfirande som gäller. Men jo, det snapsas, det hoppas säck och midsommarstången zoomas redan i inledningsscenen in som en olycksbådande fertilitetssymbol. Eros-Thanatos, kärleken och döden (jo, Mariannes staty är med, och det är George som stått modell!). När man betänker att persongalleriet är, för att uttrycka det diplomatiskt, lagda åt det kärleksfulla hållet så känns det faktiskt helt rätt.

Nördens dom: Ja, funkar.

4. Christer Wijk har förvandlats till en kvinnojagande festprisse – drag som finns antydda i romanerna men som åtminstone för mig är förankrade i ett rejält dos av svårmod och självvald ensamhet som inte direkt märks här. Första gången vi får se Maria Langs egna Sherlock Holmes är han svårt bakfull och bär solglasögon.

Nördens dom: Nja, känns sådär, faktiskt. To thyself be true, Christer!

5. Möjligen som en logisk fortsättning av denna karaktärsutveckling – eller för att spä på publikintresset genom att antyda om Tuva Novotnys och Ola Rapaces påstådda flirt bortom kamerorna, vad vet jag? – är kemin mellan Christer och Puck förstärkt. I böckerna är deras ömsesidiga attraktion lätt underförstådd, men oerhört nedtonad. Den romantiska höjdpunkten för Puck- och Christer-shippers är väl scenen i ”Mörkögda augustinatt” där Christer reciterar Karlfeldt på bryggan och ser Puck djupt in i ögonen (så fin scen, för övrigt!). Här är det så icke-subtilt att man knappt behöver ögon för att kunna lägga pusslet rätt. Ja, vi fattar: Christer är tänd på Puck, Eje förbannad på Christer (han ber till och med honom vid ett tillfälle att lämna Puck ifred). Show, don’t tell, folket!

Nördens dom: Återigen mja. Kan vi inte förpassa triangeldramer till Twilightfilmerna?

6. Några direkta tidsangivelser finns inte, men jag får känslan av att vi här befinner oss ett par år in på 1950-talet, medan boken gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Det är till exempel väldigt mycket Marilyn Monroe över Lils rollfigur, frisyr- och modemässigt. (Vad hände med det färgsprakande röda håret, förresten?) Jag tycker nog inte heller att man helt lyckas med att få dialogen att låta epokmässigt trovärdig (undantag: Ann, vars frasering och manér känns avsevärt mer tidstypisk än de övrigas), oavsett om det rör sig om 40- eller 50-tal. Saknar de snärtiga och lätt utrotningshotade replikerna, som förvisso kanske hade låtit malplacerade och rent fel om de inte uttalas rätt.

Nördens dom: Pass (otillräckliga bevis).

7. Man har ändrat en hel del av det dramatiska händelseförloppet mot berättelsens upplösning – markera den vita texten för att läsa, och betänk innan ni gör det att jag avslöjar slutet här (spoilerrädda, håll er undan!). Ann skär upp handlederna inne i köket istället för att dränka sig i sjön – och till skillnad från i boken lyckas hon. RIP, Ann. Däremot överlever Viveka, vilket jag är glad över. Det finns tillräckligt många skildringar av lesbiska kvinnor som ser döden som enda utvägen (lesbianism som en synonym till tragedi) och jag har aldrig gillat den höga frekvensen av mördare som tar livet av sig i Langs tidiga romaner – var hon möjligen en försvarare av dödsstraffet, kan man ju undra? När nu Viveka överlever den poliseskorterade båtfärden från Ön blir Langs ord (”min kärlek var stark och normal”) snudd på politiska, och vi slipper den dåliga smaken i munnen som romanslutet alltid ger mig – SERIÖST, Pyttans replik ”det var i alla fall skönt att hon fick dö”, jag vrider mig varje gång!

Nördens dom blir även den spoilermarkerad eftersom den hänger ihop med intrigändringarna, och domen blir ”ett bra drag av manusförfattarna”.

De utlovade goda nyheterna, då? Jo: man har ändrat på så pass mycket att till och med den här hopplöst bokstavstrogna nördöverprästinnan kan inse att det handlar om två olika saker. En filmatisering där man förvisso varit den övergripande intrigen trogen, men valt att göra något nytt. Förmodligen hade alla ”fel” skavt mer om de varit färre, mer godtyckliga. Det är, om man kan ha överseende med vissa inslag av felcasting, överlag väldigt välspelat. Tuva Novotny är, trots att hon har fel hårfärg, perfekt som Puck och lyckas kännas nästan lika genomsympatisk och relaterbar som sin litterära förlaga. Projektet, så som jag ser det, står och faller med att publiken finner Puck, vår biljett in i intrigen och odisputabel huvudperson, sympatisk. Mission: accomplished. Att hon här får en ännu mer avgörande utredningsroll – tänk Miss Marple – i Christers Hercule Poirot-inspirerade slutpläderingar är ytterligare ett avsteg från grundmaterialet, men det gör mig ingenting. Nu när de Pucklösa ”Kung Liljekonvalje i dungen” och ”Farliga drömmar” ska filmas för TV4 kommer de verkligt stora avstegen att vara ett faktum, så varför inte markera redan här att det rör sig om två olika ting?

Tillbaka till rollprestationer. Gustav Hammarsten gör en nervig och övertygande Rutger, Sanna Krepper är utmärkt som Viveka Stensson och Suzanna Dilber lyckas skapa en Ann som faktiskt känns både mer trovärdig, komplex och sympatisk än romanfiguren (trots att hon är brunett). (Ni märker att jag inte nämner de två manliga huvudpersonerna här, va? Se punkterna 2 och 4 ovan är min enda kommentar på detta.)

mördarenSå, för att sammanfatta: om man kan köpa de många manusändringarna – ett stort om, kanske i synnerhet om man läst boken en sisådär tjugo gånger – så är detta en produktion som andas mys, nostalgi och trivsamt oblodiga mord. Det är långt ifrån perfekt, och jag kommer fortsätta att sura över rollbesättningen av Christer och Eje, men det är snyggt, kul och välspelat, och jag tror – hoppas – att filmatiseringarna kan finna en stor publik när de visas på TV (exakt när är inte bestämt än). Och, som om det ens behövde påtalas, det är tio gånger bättre (minst!) än Fjällbackamorden. Jag ser fram emot TV4-satsningen, där ”Mördaren ljuger inte ensam” ingår tillsammans med ”Inte flera mord”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar”. En nyskriven franchise à la Beck och Wallander hoppas jag dock innerligt att vi slipper. Snälla?

Läs även min recension av boken .

Read Full Post »

Nu finns trailern till ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmen för beskådning (tack för länken, Vixx!) och precis som väntat kommer min läsning – eller rättare sagt, mina läsningar, för detta är en bok jag läst minst en gång om året sedan sommaren då jag precis fyllt tretton – i vägen. Trilskas, besserwissrar, insisterar. Båten som Puck hämtas med: nä, så såg den väl inte ut? Dessutom, om vi ska gegga ner oss totalt i nördbetonade petitesser (och varför inte?): VARFÖR står Eje och möter Rutger och Puck på land? I boken var han ju, som alla som kan sin Lang vet, med hela vägen till stationen och mötte Puck; det var Carl-Herman, ung, lovande poet, som stod och väntade på Ön. Tuva Novotny: ja, jättebra i ungefär allt och säkerligen även här, men var är det lilla söta mörkögda barnet, som Lil talar om på sidan 20 i min pocketutgåva? Fel färger, fel typ, sorry Tuva. En Wahlgrenare som Einar Bure: den chocken tar tid att komma över, så jag får be att återkomma. Gustav Hammarsten som Rutger?! Återigen: bra skådis, synnerligen generös tolkning av råmaterialet. Och, hur trevligt det än är att AB Lyxfilms coming-man får visa upp sina grekiska gud-tendenser även här, var man verkligen välpumpad på 40-talet? När vi ändå är inne på det pikanta ämnet välbyggda unga män, med näsan djupt nere i ursprungstexten: Eje är lång och mager, inte deffad. Och så vidare, och så vidare. Hur många fel kan man finna på en minut? Avsevärt fler än fem i alla fall.

M-rdaren_ljuger_inte_ensamInser ganska snabbt att om jag ska ha någon som helst chans att överleva detta så MÅSTE jag försöka sluta vara så bokstavstrogen. För jag tycker det är kul att man satsar stort och brett på Langs tidiga (det vill säga mest läsvärda) deckare i form av film- och tv-serie och nyutgåvor på Norstedts – det är verkligen på tiden. Det är bara så förbannat svårt att släppa min personliga tolkning av hur saker ska vara; släppa den pinsamma men högljudda, ja, snudd på rättfärdiga tanken att min tolkning är den rätta tolkningen. Ja, man får väl ändå utgå ifrån att de som ligger bakom filmen läst boken? Bara inte tjugofem gånger, som den här stackars nörden.

En lika oväntad som positiv sak med trailern, då? Ola Rapace som Christer Wijk känns inte fullt så blasfemisk som jag kallt räknat med. Det finns hopp..!

Jag låter som en kallhjärtad übernörd, och det är jag väl också, men faktum är att jag ser fram emot att se helheten. Den 8 mars har ”Mördaren ljuger inte ensam” premiär, och jag kommer att vara där, iförd lämpligt vippig klänning, möjligen med lagda lockar, anteckningsblocket och besserwissertendenserna i högsta hugg.

Kommer ni att se filmen?

UPPDATERAT! Här kan ni se några längre klipp ur filmen. Snyggt är det, det måste man i alla fall säga.

Read Full Post »

1. Ledsen över att jag missade detta (VARFÖR kunde inte castingen vara nästa vecka, då jag kommer att befinna mig i Nora med omnejd?!):

2. Episkt, över-den-proverbiala-månen-och-tillbaka-lycklig över att det verkligen blir en Maria Lang-filmatisering! Jag visste väl att jag kunde lita på Ove Hoffner! Nu måste jag bara förbereda mig på den oundvikliga besvikelsen när ingen av skådisarna ser ut som jag föreställer mig Puck/Eje/Christer… Bra drag att stanna kvar i femtiotalet i alla fall.

(Jag som nyligen klippt page och allt! EN veckas felmarginal! Ni hade inte kunnat vänta med statistcastingen en vecka så att Maria Langs alldeles egna Annie Wilkes kunde få chansen att skymta förbi? Okej, jag ska släppa det här. Snart.)

Read Full Post »

Min man och jag har en liten fin tradition som vi värnar om. Varje lördag, om vi inte har planer (och det har vi i princip aldrig), brukar vi titta på skräckfilm. Bloddrypande, post-ironisk slasherskräck, inälvsrik hillbillyskräck à la Wrong Turn-filmerna, kvalitetsteve med snyggbrorsorna/oknyttsjägarna i ”Supernatural”, demonskräck eller krypande spökskräck spelar ingen större roll, bara man får vin och snacks och det är tillräckligt läskigt för att min katt – och i viss mån hennes matte – ska få tuppjuck och ramla ur soffan under hoppahögt-scenerna. I lördags såg vi brittiska ”The Awakening”, och jag gillade den mycket. Det är en finstämd, krypande spökhistoria i en av de mest tacksamma spökmiljöerna – en gammal ödsligt belägen internatskola för pojkar i 1920-talets Storbritannien. En allmän känsla av melankoli, till viss del präglad av alla liv som influensan och första världskriget nyligen skördat, genomsyrar varje scen, och Rebecca Hall är lysande i huvudrollen. Sådär överdrivet rädd blev jag faktiskt inte, vilket möjligen beror på att alla skräcklördagar härdat mig, men det är en mycket sevärd film, såväl visuellt som stämningsmässigt.. Gillar du ”The Others” eller ”Barnhemmet”, två filmer som stämningsmässigt påminner mycket om ”The Awakening”, så är det här ett hett tips.

Och skräcklördag fortgår, naturligtvis! Just nu är jag – återigen, naturligtvis! – nyfiken på filmatiseringen av ”The Woman in Black”, men jag ser även fram exorcistskräckisen ”The Devil Inside”, som visserligen har fått blandade recensioner men lyckades få mig att trilla ur soffan redan på trailernivå. Det är något med mig och exorcistskräck som är så djupgående att jag inte kan låta bli att undra om mitt undermedvetna är en djupt religiös och vidskeplig liten tant med krucifix om halsen och ett krampaktigt tag om radbandet. Blod, inälvor och gastar skakar jag av mig tämligen enkelt, men exorcistskräck…. Uuuuäää! Jag. Blir. Livrädd. Inte på det där flyktiga, rent adrenalinbetonade hoppahögt-sättet; nej, demonskräck och i synnerhet demonutdrivningar ger mig mardrömmar och men i flera dagar efteråt, alternativt tills jag hittat något nytt att drömma mardrömmar om. Kanske är det ett modersarv? Min mamma såg nämligen ”Exorcisten” på bio tidigt 70-tal, blev fullkomligt livrädd och har sedan dess inte vågat se en enda skräckfilm. Samma reaktion, helt olika sätt att bemöta våra rädslor.

Filmtiteln påminner mig förresten om att jag borde kolla upp ett gammalt boktips från Glory Box-Sara: ”The Awakening” av Kate Chopin. Sydstatslitteratur från förra sekelskiftet – ja, tack!

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 314 andra följare