Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Film’ Category

Vampyrism som livsstil

image

Här är det jag gillar bäst med vampyrer: den totala blaséfaktorn som uppstår när man sett allt, gjort allt, överlevt allt tills bara ett slags minnesvakuum återstår. Den livströtta vampyren som vandrar omkring i ett museum av slocknade liv, kärlekar och drömmar. Det må vara en klyscha, men jag älskar det. Jag älskade det i Anne Rices vampyrkrönika, jag älskade det i Hannele Mikaela Taivassalos ”Svulten”, och när jag nu i helgen – äntligen – såg Jim Jarmuschs ”Only Lovers Left Alive” föll jag handlöst för filmens vackra, ennuifyllda odöda.

Egentligen är nog det minst anmärkningsvärda med den att huvudpersonerna är vampyrer. Samtidigt är allt det jag uppskattade så med filmen – den ljuvliga livsstilen, vemodet i de nattliga scenerna i ett post-finanskrisens Detroit, ett Tanger, myllrande och öde på en gång, där en libanesisk sångerska som hade gjort sig utmärkt i vilken David Lynch-film som helst sjunger för en knäpptyst bar, ensamma fuktiga kimononätter där allt är läsande, skapande och drömmande – en direkt konsekvens av vampyrismen. Framför allt är det rena kattmyntan för introvert lagda boknördar med en hopplös faiblesse för estetiskt upphöjd melankoli. Eve, underbart spelad av Tilda Swinton (jag kan inte tänka mig någon annan i den rollen), är bästis/litterär faghag åt en skröplig Christopher Marlowe. Hon tigger detaljer om Mary Wollstonecraft, som hennes make sedan hundratals och åter hundratals år, den symboliskt döpta Adam, träffat (”träffat”?). ”She was delicious”, säger han till sist. På en vägg hänger porträtt av Kafka, Wilde, Poe, Austen, what she read, all heady books. När Eve ska åka och hälsa på sin Adam är hon synnerligen noga med bokpackningen. SÅ mycket +1 på allt detta! ”Only Lovers Left Alive” är verkligen den ultimata livsstilsfilmen, med ett makalöst soundtrack och en stämning som dröjer sig kvar. Jag blir bara mer av en stugsittare ju äldre jag blir, Harold Smith är den karaktär i ”Twin Peaks” som jag relaterar mest till, och här har jag de perfekta förebilderna. Oändligt visa, blasé kulturbärare med känsla för stil och smak, som aldrig öppnar när det knackar på dörren. Kärlek, litteratur och sjukt snygg ennui. Jag kan på riktigt inte tänka mig något mer inspirerande. ”Only Lovers Left Alive” klättrar direkt upp på listan över favoritfilmer att se om, igen och igen, därför att det är så härligt att vistas i den fiktionen, atmosfären. Ni MÅSTE se den om ni missat!

Från samma stugsittarfamilj: gammalt Marcusinlägg om Eve och tavelväggsgåtan.

Read Full Post »

Eftersom jag hanterar sorg med popkulturell regression och tar förluster av gamla idoler/sexsymboler mycket personligt tänker jag se om dessa filmer snart:

p21030_p_v8_ab

tumblr_n5pg6hiBHW1tc6fy6o1_1280

Stjärnorna är väldigt annorlunda idag. I dubbel bemärkelse.

Read Full Post »

nick2cave

henrylee

Vissa idoler stannar kvar hos en hela livet, i olika faser. Lämnar en riktigt aldrig, inte fullt ut, fast man ibland träffar andra. Jag har lyssnat på Nick Cave ända sedan jag femton år gammal, rågblond och oskuldsfull i kropp och själ, fastnade framför ”Henry Lee”-videon på Voxpop och kände något mörkt, avgrundsdjupt, oåterkalleligt vakna till liv i mig. Jag hade aldrig sett eller hört något liknande. Lärde mig snabbt texterna till ”Murder Ballads” utantill, köpte allt jag hittade av Caves tidigare skivor, från Birthday Party och framåt. Läste biografier, läste romaner, kysste inte killar, objektifierade istället Nick the Stripper, det sexigaste och farligaste jag sett, till och med (kanske särskilt?) i för liten rosa Take That-tröja. Fnös åt högstadiekompisarna som hört ”Where the Wild Roses Grow” på Tracks och trodde att det fattade något. Vågade knappt lyssna på inledningslåten ”Song of Joy” när jag var ensam hemma: vilken perfekt liten skräcknovell det är! Några år senare levde jag i flickrumssymbios med ”The Boatman’s Call” (fortfarande Caves bästa skiva, tycker jag), försökte förstå den knarkiga Faulknerdoftande bibelsvulsten i ”And the Ass Saw the Angel” och kom att leva tillsammans med, och få två barn ihop med, en pojke som kallade sig The Bad Seed på Skunk där vi träffades.

Cave har varit en otroligt viktig del av mitt liv i flera decennier nu. A constant, a touchstone, för att parafrasera Scullys ord till Mulder. Ändå: vi är inte lika tighta som vi en gång var. Grinderman, det mustaschprydda gubbrocksprojektet som jag så gärna ville gilla pga vill gilla allt Cave rör vid men… ja. De senare skivorna, stundtals briljanta (stora delar av ”Abbatoir Blues/The Lyre of Orpheus”, låtar som ”He Wants You” från ”Nocturama”, på repeat i en surrande freestyle – jo, faktiskt – min mörkaste vinter då jag kräksjuk och hjärtsjuk stapplade mig iväg på förhandsvisning – jag tog lägenheten, bara sådär, och har aldrig ångrat det). Men också präglade av något lojt, lätt långtråkigt rantande där han tidigare var hypnotiskt mässande. Jag saknar domedags-Cave, han som skrämde slag på mig med ”Red Right Hand” (missa inte versionen från ”Scream 3”, minst lika hypnotisk som originalet) och raderna ”Lynch-mobs, death squads, babies being born without brains / The mad heat and the relentless rains” i gothbluesiga vansinnesmardrömmen”Papa Won’t Leave You Henry”. Och ja, jag saknar Blixa Bargeld som medlem i The Bad Seeds. Har inte vågat se Nick Cave spela med dem sedan den alltigenom perfekta spelningen på Cirkus 2001, då min trettonårige lillebror (som fått biljetten i födelsedagspresent av mig) och jag stod längst fram och gick sönder till ”Hallelujah”, hoppade till ”The Mercy Seat”, skrek rakt ut till ”Stagger Lee”.

Caves senaste skiva med The Bad Seeds, ”Push the Sky Away”, är måhända en starkare skiva som helhet än, säg, ”Nocturama”. Jag vet inte. Jag vet i alla fall att jag lyssnar mer på 80- och 90-talsskivorna än 00- och 10-talsskivorna. Hur fan ska jag ha det egentligen? Jag vill inte att Cave ska mustaschrocka, men jag vill inte riktigt ha hans långa vindlande, ordrika pianodrivna små noveller om Hannah Montana/Miley Cyrus heller. Men när jag såg ”20 000 Days on Earth” tillsammans med Marcus, som för övrigt har ”No More Shall We Part” som favoritskiva (kanske en topp fyra för mig), kände jag hur respekten och kärleken, det snudd på religiöst nerviga han så ofta fått mig att känna, Cave, well, everything, it comes tumbling down…

632517-21426f20-2813-11e4-aaf4-d11cdeb5504dI filmen ”20 000 Days on Earth” möter vi artisten, författaren, familjemannen, Nabokovforskarsonen Nicholas Edward Cave under hans tjugotusende dag på jorden. Är det fiktion eller biografi? Spelar det någon roll? Cave är torrt humoristisk, äter ål hemma hos Warren Ellis, pratar om Michael Hutchence med Kylie Minogue i en bil. Ett ord som han ständigt återkommer till: ”transformation”.

För mig skulle filmen gärna fått vara längre.

Och jävlar vad ont det gör att se Cave sitta och äta pizza och kolla ”Scarface” med sina tvillingpojkar Arthur och Earl, hans arm om axlarna på sonen som nu i somras föll till sin död från klipporna vid Ovingdon Gap, Brighton.

Read Full Post »

bobbylong

bobbylong2

Andra filmen jag såg förra helgen: ”A Love Song for Bobby Long” (2004, regi Shainee Gabel). Oh, those alcoholic afternoons. Loj sydstatshetta, ett förfallet hus, två vilsna belästa själar, litteratur, skapande, självbedrägeri. En film man ser för stämningen snarare än intrigen. Varma mörka sensommarkvällar, på den tiden jag fortfarande bodde i hus, brukade jag gå ut i nattlinne på altanen och låtsas att mitt liv var en Tennessee Williams-pjäs. As one does. För att vara anglofil är jag märkligt förtjust i sydstatsestetiken, ju mörkare och mer bedagad, desto bättre. Enligt Andres Lokkos legendariska text ”Den engelske patienten”, som publicerades i Bibel 1997, är detta ett säkert tecken på att den engelske patienten är döende i anglofili. Well. Jag vill gärna ha tips på fler loja sydstatsskildringar, i böcker såväl som film.

Detta är sedan gammalt, Scarlett:

bobbylong3

Read Full Post »

Såg inte mindre än tre filmer i helgen. Det alla har gemensamt: litteratur och skapande, om än i olika utformning. Jag tänkte blogga om dem allesammans, men börjar med denna:

Charlize-Theron-Returns-to-Dark-Places-in-New-Trailer-and-Poster”Dark Places”, m’dears. Of Gillian Flynn’s ”Dark Places” fame. Regi och manus av Gilles Paquet-Brenner, som tidigare bland annat regisserat och skrivit filmmanus till ”Sarahs nyckel” (också den efter litterär förlaga). Var lite rädd för att se denna efter alarmerande Facebookrapport från Elizabeth Hand – en mörkerauktoritet if there ever was one – att Charlize Theron var på tok för glamourös i rollen som Libby Day. Det är ett märkligt rollbesättningsval, om man nu för ett ögonblick ska lämna regeln (en bra regel!) att inte kommentera kvinnors utseende. När jag intervjuades för Kulturnyheterna på Almedalsbiblioteket i Visby om deckartrenden ombads jag välja en bok att läsa i för ett kamerasvep som blev bortklippt i själva inslaget. Mitt val föll, kanske lite förutsägbart, på ”Mörka platser” och medan jag satt och läste framför kamera (jobbigt för självmedvetna typer, let me tell you!) läste jag om de inledande sidorna av boken jag döpt min blogg efter. Kunde konstatera följande signalement på Libby Day, förutom elakheten, verklig som ett inre organ (vilket btw fortfarande är en av de snyggaste inledningsmeningarna jag ramlat på… och så ”the mad landlady eyes”, mmm):

– 147 lång, utan att vara älvlikt späd och gullig (en egenskap som annars gärna tillskrivs osedvanligt korta kvinnor)
– Ilsket rött hår
– Not-so-resting bitchface (Gud vad jag önskar att jag hade ett mindre öppet och snällt utseende ibland, på tal om! Måste jobba på mitt bitchface. Då hade jag sluppit vara en sådan som folk gärna sätter sig bredvid på kollektiva färdmedel, till exempel. Eller som okända män bjuder ut på t-banan.)

Signalementet formligen SKRIKER Charlize, no? Alltså. Jag tycker det är synd att Hollywood gång på gång väljer att skriva om roller som, i en mer tillåtande värld, skulle kunna vara skrivna för mindre normativa kvinnor så att de istället – vips! – passar undersköna skådespelerskor som extraknäcker i sminkreklam. Men! Just Charlize Theron är fantastiskt bra på att transformera sig själv till oigenkännlighet, något hon bevisade i ”Monster”. Jag tänker att ”Monster” har lite samma slags anti-estetik som ”Dark Places”: mörk, skitig Americana, en chockerande brist på skönhet som, paradoxalt nog, blir en särskild sorts estetik. Bortom hopp och nåd, i the All-American wasteland.

gillian

Den estetiken återfinns också i filmen, inte minst i scenen då Libby och tittarna för första gången besöker the Kill Club. Här gör även Gillian Flynn en cameo som yxmörderska-cosplayare! Älskar sådant. Nå, det är en snygg film, med många mörka vrår bokstavligt talat, och Charlize är helt okej som Libby även om hon inte är MIN Libby. Ibland tittar hon upp under kepsen med de där L’Oréal-ögonen, och då är det farligt nära Hollywood, trots den tröstlösa ödemarken. Men det är ju faktiskt inte Charlizes fel utan möjligen ett castingproblem. Intrigen är relativt trogen boken, och Christina Hendricks är storartad som Patty Day. Det är en snygg och källtrofast filmatisering, inget att anmärka på, samtidigt som avsaknaden av avbräck från förlagan, den nerv och puls, det skav, som präglade David Finchers ”Gone Girl”, gör att det blir lite, lite tråkigt. Dock: har man gillat boken kan man absolut se filmen, men förlagan är väldigt mycket starkare. Kanske, dock, att jag så smått i och med att ha sett filmen börjar revidera rangordningen av Flynns böcker? Tidigare har jag med bestämdhet hävdat följande topplista:

  1. ”Sharp Objects”
  2. ”Dark Places”
  3. ”Gone Girl”

Nu är jag plötsligt inte så säker på att jag inte håller mediaskildringen och cool girl-ranten i ”Gone Girl” högre än den kompakta ångeststämningen i ”Dark Places”. Eller så kanske de hamnar på delad andraplats. Jag får återkomma.

Har ni sett ”Dark Places” än? Vad tyckte ni i så fall?

Read Full Post »

Igår kväll släpptes första trailern för ”Gone Girl”. What’s the verdict? Är ni pepp?

PS: Pulitzerpriset till Donna Tartt, wee!

Read Full Post »

postr_lHej alla fellow Maria Lang-nördar som läst, och läst om, Puck Bure-böckerna och kan handling och personporträtt utantill (vi är ett litet gäng, faktiskt). Jag har goda och dåliga nyheter för er angående ”Mördaren ljuger inte ensam”-filmatiseringen, som har biopremiär idag och som jag såg i måndags. Vi börjar med de dåliga, med stornäsan (”there’s always someone, somewhere, with a big nose who knows”) djupt nere i förstautgåvan:

Man har ändrat på mycket; mycket som i: VÄLDIGT MYCKET. Ett par (?) exempel, och jag har markerat eventuellt spoilerkänslig information med vit text som den nyfikna/redan intriginsatta kan markera och läsa på eget bevåg:

1. Pucks segslitna doktorsavhandling handlar inte om Fredrika Bremer och männen, utan om mördaren som karaktär i den moderna romanen (förvisso ett intressant område).

Nördens dom: Okejrå. Fiktiva mördare gillar vi ju (så länge de inte är kursiva).

2. Eje, långsmale, lakoniske och piprökande Eje som man väl älskar mer för hans skarpa hjärna än tvålfagra yttre, är muskulös, händig och hunkig, påfallande ofta skjortlös. Dock fortfarande historiker! Man nämner dock inte att han under pseudonymen Ejnar Ejnarskog skrivit ”Mordet på Observatoriekullen” – som vi riktiga överprästinnor bland Langrelaterade nörderier vet är titeln på Langs allra första, ofullbordade och opublicerade Christer Wijk-deckare – utan Carl-Herman får vara ensam författare i gänget (diverse avhandlingar icke inräknade). Lite synd att man strukit den detaljen. Inte för att den tillför intrigen något särskilt, men det hade varit en skojig liten nördblinkning.

Nördens dom: Nej. Ledsen, men jag KAN inte se Linus Wahlgren som Eje. Jag tänker bara ”HUNDTRICKET! Wahlgrenslillebrorsa! Min barndoms privatteateruppsättningar av random Astrid Lindgren-böcker!”, och om det finns större antiteser till romankaraktären Einar Bure så kan åtminstone inte jag komma på dem.

3. Sällskapet har åkt till Rutgers sommarställe för att – håll i er nu – FIRA MIDSOMMAR. En ny inramning för skådespelet, med andra ord: i romanen är det sista veckorna i juli och lättjefullt semesterfirande som gäller. Men jo, det snapsas, det hoppas säck och midsommarstången zoomas redan i inledningsscenen in som en olycksbådande fertilitetssymbol. Eros-Thanatos, kärleken och döden (jo, Mariannes staty är med, och det är George som stått modell!). När man betänker att persongalleriet är, för att uttrycka det diplomatiskt, lagda åt det kärleksfulla hållet så känns det faktiskt helt rätt.

Nördens dom: Ja, funkar.

4. Christer Wijk har förvandlats till en kvinnojagande festprisse – drag som finns antydda i romanerna men som åtminstone för mig är förankrade i ett rejält dos av svårmod och självvald ensamhet som inte direkt märks här. Första gången vi får se Maria Langs egna Sherlock Holmes är han svårt bakfull och bär solglasögon.

Nördens dom: Nja, känns sådär, faktiskt. To thyself be true, Christer!

5. Möjligen som en logisk fortsättning av denna karaktärsutveckling – eller för att spä på publikintresset genom att antyda om Tuva Novotnys och Ola Rapaces påstådda flirt bortom kamerorna, vad vet jag? – är kemin mellan Christer och Puck förstärkt. I böckerna är deras ömsesidiga attraktion lätt underförstådd, men oerhört nedtonad. Den romantiska höjdpunkten för Puck- och Christer-shippers är väl scenen i ”Mörkögda augustinatt” där Christer reciterar Karlfeldt på bryggan och ser Puck djupt in i ögonen (så fin scen, för övrigt!). Här är det så icke-subtilt att man knappt behöver ögon för att kunna lägga pusslet rätt. Ja, vi fattar: Christer är tänd på Puck, Eje förbannad på Christer (han ber till och med honom vid ett tillfälle att lämna Puck ifred). Show, don’t tell, folket!

Nördens dom: Återigen mja. Kan vi inte förpassa triangeldramer till Twilightfilmerna?

6. Några direkta tidsangivelser finns inte, men jag får känslan av att vi här befinner oss ett par år in på 1950-talet, medan boken gavs ut 1949 och utspelar sig 1947. Det är till exempel väldigt mycket Marilyn Monroe över Lils rollfigur, frisyr- och modemässigt. (Vad hände med det färgsprakande röda håret, förresten?) Jag tycker nog inte heller att man helt lyckas med att få dialogen att låta epokmässigt trovärdig (undantag: Ann, vars frasering och manér känns avsevärt mer tidstypisk än de övrigas), oavsett om det rör sig om 40- eller 50-tal. Saknar de snärtiga och lätt utrotningshotade replikerna, som förvisso kanske hade låtit malplacerade och rent fel om de inte uttalas rätt.

Nördens dom: Pass (otillräckliga bevis).

7. Man har ändrat en hel del av det dramatiska händelseförloppet mot berättelsens upplösning – markera den vita texten för att läsa, och betänk innan ni gör det att jag avslöjar slutet här (spoilerrädda, håll er undan!). Ann skär upp handlederna inne i köket istället för att dränka sig i sjön – och till skillnad från i boken lyckas hon. RIP, Ann. Däremot överlever Viveka, vilket jag är glad över. Det finns tillräckligt många skildringar av lesbiska kvinnor som ser döden som enda utvägen (lesbianism som en synonym till tragedi) och jag har aldrig gillat den höga frekvensen av mördare som tar livet av sig i Langs tidiga romaner – var hon möjligen en försvarare av dödsstraffet, kan man ju undra? När nu Viveka överlever den poliseskorterade båtfärden från Ön blir Langs ord (”min kärlek var stark och normal”) snudd på politiska, och vi slipper den dåliga smaken i munnen som romanslutet alltid ger mig – SERIÖST, Pyttans replik ”det var i alla fall skönt att hon fick dö”, jag vrider mig varje gång!

Nördens dom blir även den spoilermarkerad eftersom den hänger ihop med intrigändringarna, och domen blir ”ett bra drag av manusförfattarna”.

De utlovade goda nyheterna, då? Jo: man har ändrat på så pass mycket att till och med den här hopplöst bokstavstrogna nördöverprästinnan kan inse att det handlar om två olika saker. En filmatisering där man förvisso varit den övergripande intrigen trogen, men valt att göra något nytt. Förmodligen hade alla ”fel” skavt mer om de varit färre, mer godtyckliga. Det är, om man kan ha överseende med vissa inslag av felcasting, överlag väldigt välspelat. Tuva Novotny är, trots att hon har fel hårfärg, perfekt som Puck och lyckas kännas nästan lika genomsympatisk och relaterbar som sin litterära förlaga. Projektet, så som jag ser det, står och faller med att publiken finner Puck, vår biljett in i intrigen och odisputabel huvudperson, sympatisk. Mission: accomplished. Att hon här får en ännu mer avgörande utredningsroll – tänk Miss Marple – i Christers Hercule Poirot-inspirerade slutpläderingar är ytterligare ett avsteg från grundmaterialet, men det gör mig ingenting. Nu när de Pucklösa ”Kung Liljekonvalje i dungen” och ”Farliga drömmar” ska filmas för TV4 kommer de verkligt stora avstegen att vara ett faktum, så varför inte markera redan här att det rör sig om två olika ting?

Tillbaka till rollprestationer. Gustav Hammarsten gör en nervig och övertygande Rutger, Sanna Krepper är utmärkt som Viveka Stensson och Suzanna Dilber lyckas skapa en Ann som faktiskt känns både mer trovärdig, komplex och sympatisk än romanfiguren (trots att hon är brunett). (Ni märker att jag inte nämner de två manliga huvudpersonerna här, va? Se punkterna 2 och 4 ovan är min enda kommentar på detta.)

mördarenSå, för att sammanfatta: om man kan köpa de många manusändringarna – ett stort om, kanske i synnerhet om man läst boken en sisådär tjugo gånger – så är detta en produktion som andas mys, nostalgi och trivsamt oblodiga mord. Det är långt ifrån perfekt, och jag kommer fortsätta att sura över rollbesättningen av Christer och Eje, men det är snyggt, kul och välspelat, och jag tror – hoppas – att filmatiseringarna kan finna en stor publik när de visas på TV (exakt när är inte bestämt än). Och, som om det ens behövde påtalas, det är tio gånger bättre (minst!) än Fjällbackamorden. Jag ser fram emot TV4-satsningen, där ”Mördaren ljuger inte ensam” ingår tillsammans med ”Inte flera mord”, ”Rosor, kyssar och döden”, ”Tragedi på en lantkyrkogård”, ”Kung Liljekonvalje av dungen” och ”Farliga drömmar”. En nyskriven franchise à la Beck och Wallander hoppas jag dock innerligt att vi slipper. Snälla?

Läs även min recension av boken .

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 508 andra följare