Jag (och ”100 hemskaste”) kommer till Uppsala English Bookshop under Kulturnatten!

I couldn’t help but wonder: hur många år har jag gästat English Bookshop under Kulturnatten som moderator, och bloggat om det här? Svar: fyra år i rad, mellan 2011 (Helen Fitzgerald och Karen Campbell) och 2014 (Barry McCrea, de två föregående åren intervjuade jag William Sutcliffe och Elizabeth Hand). 2015 missade jag själva Kulturnatten, men åkte i gengäld till Uppsala redan under våren för att intervjua Sarah Waters på Uppsala Stadsbibliotek i samarbete med Uppsala Internationell Författarscen och min hovleverantör av fiktivt mörker. I år återvänder jag – och blir själv intervjuad, i egenskap av författare! Ser så otroligt mycket fram emot detta. 19.30 på lördag börjar min programpunkt, och jag kommer att signera ”100 hemskaste” och bonusboktipsa (personal shopper, anyone?) och prata hur mycket ni vill, så kom dit vetja! Innan mig pratar Ola Larsmo om sin nya roman ”Swede Hollow”, missa inte heller det!

Read Full Post »

”Touched” – Joanna Briscoe

Every day, the damp found a different course, bubbled in new patterns like fungus, emitted new smells, taunted her with fresh oozings, and the stairs and the landing were careless in their resentment, their aches and shadows and contractions of air.

När familjen Crale tar över farmor Evangelines hus, med planer att slå ut väggen till grannhuset de köpt, i pittoreska Crowsley Beck strax norr om London ter sig alltsammans oerhört idylliskt till att börja med. Kanske rentav lite för bra för att vara sant…? Byn är så genombrittiskt gemytlig att filmbolagen står i kö för att spela in där och Rowena, mamman i familjen, ser framför sig hur hennes barn ska springa på de gröna gräsmattorna och frodas i skolan som sägs vara ovanligt bra. De har till och med hittat en särskild skola för familjens udda fågel, Evangeline den yngre, Eva kallad, som kanske inte direkt är förståndshandikappad, men udda, not quite there i sina viktorianska kläder hon ärvt från farmor och med låtsasvännen Freddie. Men snart visar sig huset – och kanske rentav byn – vilja annat. Renoveringen går dåligt, fukt dryper ner över tapeterna, väggarna skriker och håller emot och allt oftare känner Rowena doften av farmor Evangelines parfym i huset. Snart försvinner Eva, och senare ännu ett av de fem barnen. Det är 1963, och swinging London är fjärran från bylivet där allt observeras, som om hela Crowsley Beck vore ett dockhus. Rowena går omkring i det knarrande, viskande, fuktskadade huset och oroar sig för sina barn samtidigt som attraktionen till grannen Gregory växer sig allt starkare. Varför tycks huset motsätta sig renovering? Och vem är den gamla viktorianska damen som Rowena anar i spegeln…?

”Touched”, en av tre nyskrivna kortromaner som Hammer gav ut 2014, är en perfekt gotisk spökhistoria, som gjord för att läsas i ett sträck. Jag tänker på gamla viktorianska arketyper som the madwoman in the addict och Dickens Miss Havisham, liksom Charlotte Perkins Gilmans novell ”The Yellow Wallpaper” och filmen ”Village of the Damned”. I efterordet – som inte bör missas – berättar Joanna Briscoe att hon tillbringade sina första fyra levnadsår i byn där man 1960 spelade in just ”Village of the Damned”. När hon blev tillfrågad att skriva en kortare roman för Hammer började hon omedelbart tänka på sin tidiga barndoms by, som hon ännu hade minnen av, och hur hon skulle kunna befolka den med klassiska motiv inom spökhistorien. Det märks att Briscoe är väl inläst på den gotiska spökhistorien, och med Rowena, en slutkörd, frustrerad fembarnsmor med babykilon, ett ensamt hjärta och dåligt samvete, som huvudperson blir blandningen av klassisk haunted house-historia, klaustrobisk bythriller och erotisk bladvändare perfekt. Det är också väldigt smart att tidsmässigt placera romanen i en era där nytt och gammalt kolliderar. Språket är sinnligt och suggestivt, växlingarna mellan Rowenas känsloliv och det trilskande huset väl utförda. Dessutom har romanen ett sympatiskt budskap: kanske är det inte de ”konstiga” som är konstiga. Kanske är verklig ondska den som existerar bland de levande, inte i ekon efter de döda. Jag kom inte riktigt överens med Briscoes debut ”Ligg hos mig”, vill jag minnas, men nu är allt förlåtet och jag undrar om inte åtminstone en del av mina reservationer där hade med översättningen att göra.

Detta är måsteläsning för alla som älskar Susan Hills spökhistorier och ännu en vinnare från Hammer Books, som de senaste åren gått från klarhet till klarhet med romansläpp från Jeanette Winterson, Helen Dunmore, Sophie Hannah och våra – mina – egna stoltheter Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren i engelsk språkdräkt. Det är väl egentligen bara Minette Walters Hammerbidrag som jag fann för gruvligt, vilket på sätt och vis kan ses som en komplimang…

Nu hoppas jag på fler litterära spökhistorier i sträckläsningsformat från Hammer. Under tiden tänkte jag testa DBC ”Vernon God Little” Pierres bidrag ”Breakfast with the Borgias” och Julie Myersons ”The Quickening” som jag visst har i bokhyllan men inte ännu har läst, och be en liten bön till gotikgudarna att Hammer har vett att fråga Elizabeth Hand, Carol Goodman, Alex Marwood och Sarah Waters mfl att bidra med nyskrivna kortromaner framöver. Och så efterlyser jag ett liknande initiativ av svenska förlag. Här har ni en frivillig författare…!

Read Full Post »

”Printer’s Devil Court” – Susan Hill

Jag blev så glad när jag hittade ”Printer’s Devil Court” bland nyheterna på Uppsala English Bookshop under kulturnattshelgen. Hade efter lite olika bud via författarens Facebooksida ställt in mig på att få läsa Susan ”The Woman in Black” Hills nya rysare i kortromanformat först till Halloween, vilket visserligen hade varit oerhört passande. ”Printer’s Devil Court” släpptes faktiskt som e-bok redan förra hösten, men jag är så förtjust i de vackra små inbundna romanerna med suggestiva omslag att jag måste ha dem i tryckt form. Det är en sparsmakad men riktigt otäck historia Hill levererar, och platsen är London runt förra sekelskiftet. Läkarstudenten Hugh bor tillsammans med några kursare i råfuktiga rum nära Fleet Street, och det är här han framför brasan, med en god konjak i handen, blir indragen i ett hemligt projekt av etisk tvivelaktighet. Det handlar om liv och död och vem – eller vad – som sätter gränserna däremellan. Långt senare ska händelserna som sattes i rullning vid Printer’s Devil Court komma tillbaka och hemsöka Hugh – för ni vet ju vad som gäller, man jävlas inte med döden (det är ingen spoiler, bara ett krasst konstaterande).

Som alltid är Hill fantastisk på att skapa en levande grogrund för sina lågintensiva spökhistorier. I detta fall är det Londons fuktdrypande, råkalla gränder och spartanska hyresrum runt förra sekelskiftet som agerar katalysator för spökerierna, och det vore inte Susan Hill om vi inte fick åtminstone ett par små utflykter till vindpinade lantkyrkogårdar också (ett M.R. James-arv, tror jag – se nedan). Man sugs in i atmosfären, den mörka, spöklika stämningen, och vill inte därifrån. Bonuspoäng för stämningshöjande och tidstrogna illustrationer!

Hör ni ett litet men obönhörligt ”men” någonstans…? Mjo, okej då. Inte så mycket en invändning som ett konstaterande. Det är väldigt snabbläst – en badkarssession modell längre och hela boken är utläst. Underbart är förvisso kort, men jag kan tycka att Hills spökhistorier de senaste åren varit alltför flyktiga, särskilt när det finns potential att bygga ut intrigen och skrämmas lite ytterligare. Å andra sidan sade the great late M.R. James, vars spökhistorier Susan Hill MÅSTE ha läst, det är jag nästan beredd att ta gift på, sagt att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas Hill med. Och så måste jag ju erkänna att det per definition finns något kort och kraftfullt i den klassiska spökhistoriens natur. Kanske är det rentav meningen att en god spökhistoria ska lämna läsaren en smula otillfredsställd, längtande efter mer? Igår kväll youtubade min dotter och jag spökhistorier av modellen ”De dödas julotta” och ”Gruvfrun” (myset!) och kunde konstatera att det ibland räcker med två minuter för att fatta varandras händer och dra upp pläden till hakan, blodet njutningsfullt isigt i ådrorna. Susan Hills spökhistorier får väl sättas i samma sammanhang. Fast ändå: någonstans längtar man efter att se hur denna fenomenala fingertoppskänsla för platser, stämningar och subtila rysningar skulle kunna se ut i en lite större förpackning. Under tiden kommer bilden av en ung, nerkyld flicka med en gammal mans skrovliga stämband att hemsöka mig lite nu och då (och det säger jag inte enbart för att jag själv tampats med vissa Tom Waits-tendenser efter tidernas mest segdragna förkylning).

Mer Susan Hill på Dark Places: mina recensioner av ”Dolly” (som också lämnade mig lätt otillfredsställd – och ser man på, jag citerade M.R. James redan där!) och romanen ”A Kind Man”. Hon är vanvettigt produktiv, Hill: vid sidan av de fristående romanerna och spökhistorierna skriver hon deckare om Simon Serrailler (jag borde läsa, va?) och non fiction, till exempel uppmärksammade omläsningsmanifestet ”Howard’s End is on the Landing” (jag har läst om tre böcker senaste månaden och, ja, jag borde verkligen läsa).

Read Full Post »

21. Ett metablogginlägg är också ett inlägg

Stödanteckning till mig själv: skriv den där ”The Winter People”-recensionen! Ibland när det gått för lång tid mellan utläsning och recensionsskrivande händer det att böcker fastnar i blogglimbo: inte riktigt döda pga fortfarande högst levande i mitt läsminne, men obebloggade och ensamma, eeeloone som Garbo skulle ha sagt, svävande likt små www-mylingar i ett slags not-quite-thereness (jag vet att jag snor det där från en bok, men vilken? Någon?). Snart, lilla bloggspökbarn. Snart.

Förresten! Om ni har något önskeämne ni vill att jag tar upp under Blogg 100-utmaningen, hojta till bland kommentarerna eller maila morrisseygroupie@gmail.com. Det behöver absolut inte vara recensioner utan vad som helst, egentligen. (Inget snusk bara – det sparar vi till senare.) Jag säger inte att jag redan börjar greppa efter halmstrån, än så länge flyter det på fint, men alltså, HUNDRA INLÄGG? På HUNDRA DAGAR? Jag kan nog behöva lite uppslag, ja. Kanske om jag väljer att se det som ett formexperiment där jag publicerar en mening per dag och läsaren sedan får gissa sig till vad det egentligen är som försiggår…? Hmm. Eller inte.

Read Full Post »

Faye! Pessl! Fitzgerald! SETTERFIELD!

Kan en bokhög bli mer perfekt? Om jag fick skulle jag gifta mig med den och skaffa tretton barn. Nu är bara frågan: var f-n börjar man? Motivera gärna!

Read Full Post »

Sommarläsning på English Bookshop-bloggen

Nu finns det ett nytt inlägg av mig att läsa på English Bookshop-bloggen. Ämnet är, kanske inte helt förvånande, sommarläsning, och när jag satte mig ner för att skriva insåg jag att det nog varit en ganska bra lässommar, detta. Inte för att jag läst sådär hiskeligt mycket rent kvantitativt, men det jag har läst har nästan utan undantag varit väldigt bra. Inlägget är inte hundraprocentigt representativt för sommaren 2013: jag har läst en hel del annat också, inte minst på svenska, men här har jag försökt mig på någon sorts shortlist med topptitlar där Graham Joyce, Lisa Jewell och Anton diSclafani placerar sig på medaljpallen. Någonting i klass med förra sommarens ”Illyria”- och ”Radiant Days”-läsning – jag talar totaluppslukande, potentiellt livsförändrande läsning här – har jag inte upplevt, men däremot en hel del Riktigt Bra Böcker från olika genrer och synpunkter. Inte fy skam det heller.

Böckerna som nämns i inlägget:

Read Full Post »

OMG! Ny Diane Setterfield i november!

Bokhöstens största enskilda nyhet är naturligtvis att Donna Tartt ger ut sin första roman på elva år, men jag måste säga att nyheten om nytt från Diane Setterfield slår nästan – nästan, nota bene – lika högt. Få böcker förkroppsligar stämningsfullt höstmys som Setterfelds ”The Thirteenth Tale”, och ”Bellman & Black” låter ju inte direkt som anti-höstmys om man säger så…

As a boy, William Bellman commits one small, cruel act: killing a bird with his slingshot. Little does he know the unforeseen and terrible consequences of the deed, which is soon forgotten amidst the riot of boyhood games. By the time he is grown, with a wife and children of his own, William seems to be a man blessed by fortune—until tragedy strikes and the stranger in black comes. Then he starts to wonder if all his happiness is about to be eclipsed. Desperate to save the one precious thing he has left, William enters into a rather strange bargain, with an even stranger partner, to found a decidedly macabre business.

And Bellman & Black is born.

Ser ni det framför er? Höstrusket, vinandet mot fönsterrutorna, pläden, katten, tekoppen/vinglaset? Det gör i alla fall jag. Tack snälla Lingonhjärta för den efterlängtade och, i mitt fall, lätt eftersläntrande nyheten (så här går det när man tar bloggpaus i över en månad…)!

Och när vi ändå talar efterlängtade boksläpp av författare som tar tid på sig: ni vet att Marisha Pessls ”Night Film” går att köpa nu, va…?

Read Full Post »

”Dolly” – Susan Hill

An autumn night and the fens stretch for miles, open and still. It is dark, until the full moon slides from behind a cloud and over the huddle of grey stone which is Iyot Lock. […] The grasses whisper, the wind moves among the gravestones. And somewhere just about here, by the low wall, another sound, not like the grass but like paper rustling. But there is no paper.[…] The wind prowls around Iyot Lock, shifting the branches, stirring the grasses, swaying faintly, and from somewhere nearby, hidden or buried, the sound of rustling.

Iyot House är ingen lämplig plats för barn. Ändå anländer två barn, lille försynte Jack och hans bortskämda kusin Leonora, hit för att bo hos en äldre släkting över sommaren. När Leonoras febriga önskan efter en docka – en alldeles särskild docka – förbyts i vanvettigt vrede när hon får helt fel sorts docka i nioårspresent uttalas en förbannelse över Iyot House och alla dess invånare. Många år senare återvänder en medelålders Jack till huset för att ordna med alla papper efter hans nu avlidna faster och upptäcker snart att huset fortfarande bär ekon av de händelser som sattes igång den där sommaren för närmare fyrtio år sedan. Varför plågas han av ljudet av prasslande papper om nätterna? Och vem – eller vad – är det som ropar på honom i hans drömmar..?

Susan Hill sätter tonen direkt i sin nya spökhistoria ”Dolly”, som utkommer lagom till det allomslutande höstmörkret, gravljusen, dödskallarna och den där bisarra men egentligen fullt logiska blandningen av kitschskräck och död vi kallar ömsom Halloween, ömsom allhelgonahelgen. (For the record: Halloween var det i onsdags, nu går vi in i allhelgonahelgen.) Det är en ton vi känner igen från skräckpionjären M.R. James klassiska spökhistorier, en genomengelsk ton där gamla kyrkogårdar, förfallna herresäten och vindpinade hedar suggestivt och skickligt hemsöks och mättas med klassiskt gotiska markörer. Det blåser, knarrar, prasslar och gnyr, och eftersom det psykologiska perspektivet ständigt är närvarande går det länge att, om det känns bättre så, avfärda ljuden som produkter av en livlig fantasi. And yet…! Klassiskt mysrys, med andra ord, med lika mycket betoning på bägge stavelserna. Det var M.R. James själv som sade att ”the aim of a good ghost story is to make the blood freeze, pleasurably” och det lyckas verkligen Susan Hill med.

And yet, and yet…  Mysryspornografi och M.R. James-vibbar i all ära, det går inte att komma ifrån att jag faktiskt är lite besviken på ”Dolly”. Inte på stämningen, anspråket och tonen – där får Hill som alltid högsta tänkbara betyg – utan på det slutgiltiga utförandet. Kombinationen barn, ensligt hus och – den ultimata skräcken näst efter clowner, eller vad säger alla mina fellow 80-talsbarn? – dockor torde vara en garanti för något riktigt, riktigt blodisande, men ”Dolly” förblir mer mysig än rysig. Ni som läst ”The Woman in Black” minns väl den totalt genomborrande terrorn som griper tag i läsaren i sista kapitlet? Här finns inget sådant. Slutet är, om man ser till det skickliga (och långa, om det nu går att tala i sådana termer när det gäller en roman på sammanlagt 153 sidor) iscensättandet, något av ett antiklimax. Sedan köper jag inte riktigt idén om det onda barnet som växer upp till en lika ond och självisk vuxen och sprider hemskheter omkring sig helt nyanslöst och, tja, ondskefullt. Jag vet att det är en gammal skräckklyscha och allt, och somliga skräckklyschor ska omhuldas tack vare sin klyschighet snarare än trots den, men den här känns mest bara trött. Lite djupare analys, och medmänsklighet, hade varit trevligt. Jag hade hoppats att Hill förvaltat sitt fantastiska material ännu bättre, för det lät ju fullkomligt superlativframkallande i teorin.

Så, för att sammanfatta: fantastiska premisser, godkänt utförande. Här vill jag dock flika in att en halvlyckad spökhistoria från Susan Hill är mer lyckad än de flesta andra, så om du är sugen på kompetent utförd, stämningsfull skräck av den gamla skolan tycker jag absolut att du ska läsa ”Dolly” ändå. Men, som sagt, vänta er ingen ny ”Woman in Black”.

Read Full Post »

Stämningsfull och välgjord rysare

Min man och jag har en liten fin tradition som vi värnar om. Varje lördag, om vi inte har planer (och det har vi i princip aldrig), brukar vi titta på skräckfilm. Bloddrypande, post-ironisk slasherskräck, inälvsrik hillbillyskräck à la Wrong Turn-filmerna, kvalitetsteve med snyggbrorsorna/oknyttsjägarna i ”Supernatural”, demonskräck eller krypande spökskräck spelar ingen större roll, bara man får vin och snacks och det är tillräckligt läskigt för att min katt – och i viss mån hennes matte – ska få tuppjuck och ramla ur soffan under hoppahögt-scenerna. I lördags såg vi brittiska ”The Awakening”, och jag gillade den mycket. Det är en finstämd, krypande spökhistoria i en av de mest tacksamma spökmiljöerna – en gammal ödsligt belägen internatskola för pojkar i 1920-talets Storbritannien. En allmän känsla av melankoli, till viss del präglad av alla liv som influensan och första världskriget nyligen skördat, genomsyrar varje scen, och Rebecca Hall är lysande i huvudrollen. Sådär överdrivet rädd blev jag faktiskt inte, vilket möjligen beror på att alla skräcklördagar härdat mig, men det är en mycket sevärd film, såväl visuellt som stämningsmässigt.. Gillar du ”The Others” eller ”Barnhemmet”, två filmer som stämningsmässigt påminner mycket om ”The Awakening”, så är det här ett hett tips.

Och skräcklördag fortgår, naturligtvis! Just nu är jag – återigen, naturligtvis! – nyfiken på filmatiseringen av ”The Woman in Black”, men jag ser även fram exorcistskräckisen ”The Devil Inside”, som visserligen har fått blandade recensioner men lyckades få mig att trilla ur soffan redan på trailernivå. Det är något med mig och exorcistskräck som är så djupgående att jag inte kan låta bli att undra om mitt undermedvetna är en djupt religiös och vidskeplig liten tant med krucifix om halsen och ett krampaktigt tag om radbandet. Blod, inälvor och gastar skakar jag av mig tämligen enkelt, men exorcistskräck…. Uuuuäää! Jag. Blir. Livrädd. Inte på det där flyktiga, rent adrenalinbetonade hoppahögt-sättet; nej, demonskräck och i synnerhet demonutdrivningar ger mig mardrömmar och men i flera dagar efteråt, alternativt tills jag hittat något nytt att drömma mardrömmar om. Kanske är det ett modersarv? Min mamma såg nämligen ”Exorcisten” på bio tidigt 70-tal, blev fullkomligt livrädd och har sedan dess inte vågat se en enda skräckfilm. Samma reaktion, helt olika sätt att bemöta våra rädslor.

Filmtiteln påminner mig förresten om att jag borde kolla upp ett gammalt boktips från Glory Box-Sara: ”The Awakening” av Kate Chopin. Sydstatslitteratur från förra sekelskiftet – ja, tack!

Read Full Post »

”The Greatcoat” – Helen Dunmore

Året är 1952. Den unga läkarhustrun Isabel har svårt att anpassa sig till den nya tillvaron som hemmafru i lantliga East Riding, Yorkshire. Rummen de hyrt är iskalla och dragiga, och hyresvärdinnan vankar av och an på övervåningen under dygnets alla timmar. Eftersom Isabels make bara gör sporadiska nedslag i hemmet, om det går att kalla det märgkalla kyffet så, tillbringar hon väldigt mycket tid ensam, på en främmande plats, i en främmande roll. Kylan blir alltmer påtaglig tills Isabel en natt rotar fram en gammal rock med brittiska flygvapnets emblem på. Rocken håller henne varm om nätterna och ger henne märkligt levande drömmar. Så en morgon väcks hon av att det knackar på fönstret. Utanför står en ung soldat iförd en precis likadan rock. Han viskar hennes namn och vill bli insläppt….

Helen Dunmore är en kritikerrosad och prisad brittisk författare som nu efter många verksamma år skrivit sin första spökhistoria. ”The Greatcoat” är en utomordentligt välskriven och atmosfärisk roman med en fin kvardröjande känsla av melankoli, men den som väntar sig något riktigt ruggigt och nervkittlande kan eventuellt komma att bli besvikna. De övernaturliga elementen känns mest som en vemodig liknelse för andra världskriget, alla unga människor som förlorade sina liv och de levande som ett knappt decennium efter krigets slut tvingas leva med krigets konsekvenser – rationeringarna, sorgen, det sisyfosartade projektet att bygga upp och återbefolka en nation och värld som sargats svårt. Det kanske allra intressantaste spåret rör Isabels hemmafruindoktrinering och allmänna frustration över sin nya, väldigt 50-talstypiska livssituation, hur hon fått ge upp sina intellektuella intressen för att baka pajer om dagarna. Jag vill ta tag i henne, hojta något om förspilld kvinnokraft och lägga till att allt kommer att bli bättre så småningom, men så tänker jag på alla Hollywoodfruar vi matas med och hur hemmafruidealet år 2012 fortfarande lever och frodas, om än inte lika villkorslöst som på Isabels tid. Deppigt. Hur som helst: jag trollbinds av Dunmores utsökta språk och den bitterljuva stämning av förlorade drömmar, erotik, längtan och sorg som hon förmedlar, och när jag väl svalt den initiala besvikelsen över uteblivna kalla kårar vill jag läsa mer av Dunmore omedelbart. Kanske blir Orange Prize-belönade ”A Spell of Winter”, som jag råkar ha hemma i bokhyllan, nästa utflykt i Helen Dunmore-land. Mer blir det i vilket fall som helst.

PS: Känner rent spontant att jag vill läsa alla böcker som ges ut på nystartade Hammer Books, som tidigare mest gett ut skräckfilmer men nu även satsar på böcker inom skräck- och spökgenren. Till exempel har en nyutgåva av Susan Hills smått mästerliga spökklassiker ”The Woman in Black” släppts i samband med biopremiären. Läs den, om ni inte redan gjort det!

PS igen: Tydligen satte jag mig upp i sängen i natt och skrek att någon stod i sovrumsdörren, så lite avtryck gjorde visst ”The Greatcoat” även som skräckroman…

Read Full Post »